Att jobba i augusti

Den här veckan är det nästan ingen i hela Stockholm som jobbar. Därför gick vi tidigare i onsdags och jobbade från Peters båt istället.















Det var en fin dag.

Stackars

Idag startar IKEAs tävling där människor ska hålla sig vakna så länge som möjligt i deras nya sängsortiment. Kolla här.

Jag tycker väldigt synd om Forsman. De måste ju ha jobbat på det här hur länge som helst, bara för att få se idén göras några veckor tidigare av Playground.



Nu tror jag inte att det spelar så stor roll för vanliga människor. Playground är ju en liten butik i Stockholm och IKEA är hela Sveriges bästa favvo. Men det hade ju såklart varit mycket roligare för IKEA om deras idé inte precis var gjord.

Tyvärr får jag inte alls samma sug efter att hålla mig uppdaterad om IKEAs tävling som jag fick av Playground. Beror det på att idén är gjord eller på att den helt enkelt inte är lika välgjord? Eller helt enkelt på att det är tråkigt att kolla på människor som ligger still i varsin säng? Jag vet inte.

When the band begans to play the stars were shining bright.

I morse vaknade jag på världens sämsta sida. Skit samma om det är sommar och sol.

Jag hade sett fram emot en hel dag av surande. Tills jag av misstag råkade lyssna på den här.



Då blev jag tvungen att bli glad igen. Typiskt.

Det här är ni

Eftersom flavor of the week är roliga Twittertjänster publicerar jag mig själv enligt Twittersheep.


Tjänsten tar egotrippandet en nivå till genom att analysera en persons followers och göra dem till ett moln. Jeez, people. Jag tar verkligen med mig jobbet hem.

Hur man lättar upp en tråkig måndag

Efter att ha tillbringat några dagar på Mallorca mitt i juli var den en fråga som etsade sig fast i mitt huvud: Varför finns inte Fanta Citron i Sverige? I Spanien finns den till och med på Burger King. (Dessutom har de double whopper cheese & bacon. Försök att slå den kombinationen, om ni kan!) Istället får vi dras med sliskiga Fantasmaken som mango, ananas och tropiskt trams.

Men nu verkar min fråga få ett svar. Lagom till den varma årstidens slut kommer citronfanta tillbaka!

Jag är så lycklig. På riktigt.

Sämst hittills

Som en boomerangeffekt av gårdagens glädjeyra över bra reklam blev jag senare på dagen knockad av motsaten. Det finns dålig reklam. Och så finns det riktigt pinsamt usel reklam. Den här gången mötte den mig i rulltrappan i tunnelbanan. Och det var tunnelbanan själv som gjorde den.

Jag är hemskt ledsen att jag inte hade en kamera med mig. Och att ingen verkar vilja ta på sig ansvaret för kampanjen heller, för jag hittar inga bilder. Så i ord:

På bilden ser vi en person som åker kollektivtrafik. Men i stället för huvud har han... en planka! I nederkant av bilden läser vi:

Betalar du när du åker kollektivt, eller låter du andra betala åt dig. Hur schysst är det?

(typ. Minns inte den exakta formuleringen, eftersom min hjärna kortslöts av meningens första frågeteckens-lösa fråga.)

Avsändaren är världens kanske mest vanskötta varumärke: SL. På deras hemsida kan man läsa hur de tänkte med kampanjen samt se den här filmen. Dock inga bilder på plankmänniskor.



Jag kan ge mig på många delar av den här kampanjen. Faktumet att man inte är en planka om man plankar utan att planka betyder något helt annat, den dåliga retuschen, copyn från helvetet, att SL argumenterar för den svenska välfärdsmodellen snarare än för sin egen affärsidé eller att man använder "att biofilmen alltid startar efter reklamen" som exempel på något man alltid kan lita på (??). Men jag nöjer mig med ett enkelt: Sluta slösa mina skattepengar på reklam som inte gör jobbet.

Vem i hela världen kan tro att det här ska påverka plankandet? Man vet ju att man plankar om man gör det. Man vet att det är ett regelbrott. Men man skiter i det. Det är precis som fildelning. (Där mitt andra favoritexempel på världens sämsta reklam finns, i kategorin mediaval: Antipiratfilmen som snurrar i början på varje lagligt förvärvad DVD-film)

Att berätta saker för människor som de redan vet är inte kommunikation. Och det som irriterar mig mest av allt är att jag skulle älska att få den här briefen på mitt skrivbord. Det hade kunnat bli så bra. Och så blev det så... sämst.

Bäst hittills

Min bloggskugga de senaste veckorna var väldigt nära att brytas när årets hittills bästa reklamidé dök upp: Stockholm Prides How Hetero?-test. Om du inte har läst DN, Expressen, Creativity eller någon typ av social media (där det snabbt blev världens mest postade länk) de senaste veckorna kanske du har missat den. Kolla i så fall här.

Egentligen kan ju populariteten i sig få berätta att det här är jävligt bra. Gör man något intressant som människor vill ta del av, och dessutom lyckas knyta det till varumärket man ska bygga, har man man gjort ett bra jobb. Lyckas man sprida en svensk angelägenhet över hela världen har man gjort ett extra bra jobb. Men eftersom vissa lever efter principen "miljoner flugor kan inte ha fel" ska jag säga några till saker som är bra med den här idén.

1. Den använder sociala nätverk på rätt sätt. Att skapa ett Twitterkonto åt Stockholm Pride är fel. Att erbjuda en tjänst så att andra kan ha kul med sina Twitterkonton är rätt.

2. Den är pang på. Temat för årets festival är heteronormativitet och hur det påverkar alla, oavsett sexuell läggning. Således, tjänsten. Att man gräver där man står är en passande klyscha.

3. Den ger Pride en anledning att prata. Och alla andra också.

4. Den är gjord. Och här tycker jag att 95% av credden faktiskt ligger. Kreatörerna bakom idén satt dygnet runt och skrev ner och klassificerade tusentals ord för hand för att det skulle gå att göra. När jag fick höra det var jag tvungen att ta ett varv i trädgården och sparka på kottar. Skulle jag själv har gjort det? Känner jag många som skulle ha gjort det? Jag är tveksam. Hade den här idén ens blivit av om den inte var gjord av en Berghspraktikant och en AD-assistent? Jag hoppas verkligen det. Men jag är inte helt säker på att inte alla andra är lite för lata.

Med det sagt: Ödmjuk bugning inför Kalle, Yvan, Martin och alla andra på Åkestam.Holst, Stockholm Pride och River. Spark i baken till mig själv och alla andra.

(Ja, det är lite jobbigt när lillebror smäller en på fingrarna på det här sättet. Jag får vara glad över att vara släkt med ett geni och hoppas att strålglansen smetar av sig lite på mig.)

2 x reklamfilm

Världens kanske mest omtalade reklamfilm just nu är den här:

Jag blev lite besviken. Mest för att med 2 minuter, all världens pengar, orientexpressen och Audrey Tatou borde man kunna få något att hända. Tyvärr händer det ingenting. Det blir mer som en utdragen parfymprint.

Men Chanel, företaget som kom på att man kan använda haute couture som reklam för parfymer (vilket i sig förtjänar ett Titan-någonting), har inte slut på idéer. En betydligt bättre reklamfilm, som dessutom kan tänkas spela in vad den kostade att producera, är den här:


Snart på en bio nära dig. Jag längtar.

ps. Visste ni att han som lanserade The Mile High Club är killen som uppfann autopiloten? Näst efter Chanel världens genom tiderna bästa reklamidé.

ps 2. Jag är tillbaka från semestern nu.

Sommarprat

Idag kl 12.15 är jag med i P3s Brunchpasset och pratar reklam och HBT-frågor. Lyssna, den som vill!

Sommarlov

Det verkar som att alla har gått på semester. Inte jag, Sebastian och Oskar förstås. Vi sitter i ett mycket kvavt kontorslandskap på Slussen och undrar om vi har någon som helst chans i världen att få vår STORA IDÉ godkänd imorgon.

För att få nytt mod tittar vi på Fiat Eco Drive om och om igen. Kan de, så kan vi. Visst?



Med det vill jag tacka för mig på ett tag. Nästa vecka börjar min semester. Vi hörs igen i augusti. Tills dess dricker vi rosévin på balkongen, tittar ut över Stockholm från Skinnarviksberget och tror att sommaren aldrig kommer att ta slut. Det här är soundtracket.