Hur svårt kan det vara?

I onsdags skrev Niklas Rådström en intressant artikel i DN, Konsten som gåva. (Som vanligt finns den inte på nätet. Vad är grejen med det?) Den handlade om hur konsten och marknadsekonomin inte går ihop, och om hur det förvirrar hela diskussionen kring upphovsrätt. Jag förstår inte riktigt varför Rådström ger sig ut på en teoretisk diskussion kring gåvoekonomin, för det tycker jag inte riktigt har med saken att göra. Däremot är det solklart att hela Pirate Bay-domen, Kulturutredningen etc etc dras med ett stort problem: Man försöker applicera marknadsekonomiska lagar på något som inte följer de lagarna.

Om musik och film följde marknadsekonomiska lagar skulle inte fildelning vara något problem. Allteftersom fler laddade ner gratis skulle producenterna upptäcka att de inte tjänade några pengar på sina verk, och de skulle de sluta producera. Marknaden skulle hamna i en ojämvikt där efterfrågan översteg produktionen, och alla skulle bli tvungna att betala för att få de verk de ville ha. Men så är det ju inte. Trots att intäkterna stryps fortsätter produktionen och marknaden når en jämvikt i en gratisekonomi där både utbud och efterfrågan är oändlig. Motiven för att producera är inte ekonomiska, och då behöver inte belöningen vara det.

Konst och kultur har aldrig följt marknadsekonomiska teorier. Dess värde kan inte mätas i ekonomiska termer, och det förvirrar något enormt, trots att det borde vara en självklarhet. Och så länge man inte vill inse det, kommer man aldrig kunna lösa de väldigt påtagliga ekonomiska problem som underhållningsbranschen dras med just nu.

Emma Stenströmskurs 807, Kultur och Företagande,som fanns på min Handelstid, borde vara obligatorisk A-kurs på alla ekonomi- och juridikutbildningar. Det behöver inte vara svårare än så.

Ett försvarstal för Guldägget

Det har gått nästan en månad sedan Guldägget. Glädjen eller ilskan har lagt sig, pannåerna har ställts i skåp och det sista outnyttjade armbandet till Forsmans efterfest har hittats i någons ficka. Kvar finns en stark känsla av förvirring. Och den eviga frågan: Hur tänkte dom?

Eftersom jag själv satt i juryn i år har jag kanske hört den oftare än de flesta, och dessutom förväntas jag kunna svara på den. För min del är det där svaret ganska enkelt: Så gott vi kunde.

Att tävla och bedöma reklam har nog aldrig varit en enkel sak. Om det fanns en objektiv sanning kring vad som är bra hade ju alla bara gjort på det sättet. Snarare är det väl motsatsen som gör att man över huvud taget ger sig in i den här branschen. Man gillar att det inte finns några givna rätt eller fel, man gillar att alla kunder och branscher och problem är unika och att det går att lösa dem på tusen olika sätt. Men jag vågar mig ändå på att säga att om det för tio år sedan fanns tusen sätt för att lösa ett problem, finns det en miljon idag. Och det måste reklamjurys hantera.

Vårt jobb är extremt oklart just nu. När en brief dimper ner på reklambyrån kan man verkligen inte vara säker på att det är reklam som kommer att komma ut i andra ändan. Och är det reklam som kommer ut, har man ingen aning om hur den ser ut. Mediebilden fragmentiseras och ordet ”kampanjkänsla” känns allt mer som en fornlämning. Istället jobbar vi med en salig röra av långsiktig affärsutveckling, reklamkoncept, produktdesign, brandtal och one-shots. Jag älskar det. Men det gör det svårt att tvärsäkert säga vad som är bra kommunikation.

Jag tror att vi har lämnat tiden när det fanns någon slags konsensus kring vilken kampanj som var årets bästa. Istället kommer det att bli allt vanligare att en pratande gosedjursapa ställs mot en sketch med snowraceråkande föräldrar eller en 15-timmars tv-produktion. Det kommer att ställa högre krav på juryarbetet och allas individuella åsikter och integritet. Kanske blir det så svårt att vi helt enkelt lägger ner tävlingarna. Eller så får vi sluta vara så anala och istället träffas någon gång per år för att titta på bra kommunikation, oavsett om den gick på Youtube eller TV4. För vi kommer aldrig att kunna reda ut den här soppan. Och med tanke på hur roligt det är att jobba just nu, är jag rätt glad över det.

(Det här är samma inlägg som publicerades i Resumé idag. Fast här slipper jag fasan med att någon annan sätter en rubrik som inte alls handlar om det som texten handlar om. Ha! Man måste kunna lura systemet.)

En helt vanlig dag på jobbet.

Location.


Liten kamera, normalstor fotograf.


Hårt arbetande Annika.


Lill-Babs



Fan vad konstigt det är ibland, ändå.

Analys. Take it or leave it.

På Volontairefesten i torsdags träffade jag Per T som jag inte har sett på länge. Han sa att jag skriver annorlunda på bloggen nu. Hans analys löd: Antingen jobbar jag för mycket. Eller så är jag mycket gladare.

Jag känner själv ofta ett sting av dåligt samvete över den här lilla publikationen. Jag skriver för sällan, för långt, för personligt, för mosigt och med för lite bilder. Jag skulle vilja säga att Pers analys är korrekt. Jag jobbar för mycket OCH jag är för glad för att blogga bra.

Det där med att jobba för mycket känns ju väldigt 90-tal och rätt lökigt i allmänhet. Men de senaste månaderna har jag inte gjort så mycket annat än att skriva, skriva, skriva så att tangentbordet smattrar. Det är inte jättebehagligt, men det är ett måste om man vill bli riktigt bra på det man gör (om det är att skriva). Om man inte är någon slags naturbegåvning, och det är inte jag.

Dessvärre verkar det som att glädjen kommer från skrivandet också. Som planner var jag alltid frustrerad på gränsen till nervsammanbrott. Som copy behöver jag inte snacka så mycket, men jag kan göra desto mer. Med sinnesfrid som resultat. (Sen slutade min kollega David som brukade gå förbi mitt skrivbord två gånger om dagen och väsa "argt blogginägg" mellan tänder. Det kan också ha bidragit.)

Sen skulle jag vilja lägga till en sak. Jag tycker nog inte så mycket mindre nu, men jag tycker på fler ställen. För ett år sedan var bloggen det enda stället som jag kunde uttrycka mig på. Nu blir jag inbjuden att gästskriva på andra ställen, att sitta i jurys och debatter av olika slag. Och så mycket åsikter har inte ens jag att det aldrig sinar.

Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Typiskt mig, nu för tiden.

Om jag var tvungen att välja mellan internet och mina föräldrar skulle jag välja internet utan att blinka.

När vi satt och drack vin i Vanadisparken igår sa David precis så. Jag tyckte att det kanske var lite överdrivet. Men sen sitter man och jobbar en vanlig söndag och får se den här.



Och där kom den igen. Känslan av att jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva göra just det valet.

(Tack Stefan.)

Här är det.

Om du känner mig personligen kanske du undrar varför vi inte har setts på flera månader. Du kanske är rätt sur för att jag inte har svarat när du har ringt eller mailat. Här är anledningen. Jag lovar. Jag är tillbaka nu.



www.sodrapulplabs.com

Söndag.

Bild härifrån.

Jag tvättar och packar för imorgon, mina vänner, åker jag till Milano på jobb. Ibland är det rätt fantastiskt att ha ett jobb där sånt kan hända. Det, och att man ibland får tillbringa en dag i en studio med en minigris. Såna saker.

Hur som helst hörs vi nog inte på några dagar, så ha det flott i vårsolen så länge.

Usch.

Det är fredag och stålande sol och jag har apmycket att göra. När det enda jag vill är att käka glass eller dricka öl. Eller både och. Och så tar man sig i alla fall några minuter för att läsa tidningen, och konfronteras med det här. Jag HATAR sånt här. Människor använder min och alla andras gata som vi tillsammans har investerat i för att kunna gå någonstans. För att göra helt ointressant, meningslös och dum reklam. Och dessutom skriver någon om katastrofen. (Annars är ju fördelen med sån här särdeles korkad urban spam att man aldrig ser den, utom på kräkframkallande ställen som Ads of the world).

Hoppas att ni har en bättre dag. Ikväll ses vi på Adamsky.

God Damn

När jag läste om det trodde jag att alla överdrev. Det gjorde de inte. Det här är internet, kändiskult, TV-underhållning och fördomar när det är som allra bäst.

Veckans idé

Bild från Black Ascot.

Sandra tipsade mig om bloggen Black Ascot som visade sig vara reklam för Malmöoperans uppsättning av Vanessa. Sandra trodde själv att bloggen var riktig och fick en fin present av dess författare, Erika.

Jag tycker att hantverket i den här kampanjen är fantastiskt. Att konstruera en blogg med tusentals läsare tar flera år för de flesta, och byrån Studio Total lyckades på några månader. Dessutom är det elegant genomarbetat med Flickr, Twitter och Lookbook. Kampanjen är motsatsen till påträngande och får onekligen operan att verka intressant. Jag vill se den. Jag vill läsa mer. Och så borde ju egentligen all reklam vara.

Samtidigt skaver något lite. Jag är inte helt 100 på det här med reklam som inte är reklam och som låtsas vara något annat än den är. Det är lite samma sak som med Stefan the swapper. Bra idé, fantastiskt genomförande, men det känns lite som lur. Och jag tror inte att det behöver vara så. Jag tror att man skulle kunna vara öppen med avsändaren och ändå få upp intresset. Men jag kanske har fel.

Hur som helst tror jag att vi kommer att få se mer av bloggar som konst och skönlitterärt projekt. Lika mycket som böcker och tidningar kan vara dokumentära eller påhittade, kan naturligtvis bloggar vara det. Jag skulle gärna läsa en hel roman i bloggform, med små nya kapitel varje dag. Kanske är det vad Studio Total och Malmöoperan har gjort?

(I ljuset av det här och typ allt annat bra som görs känns diskussionen kring huruvida Radiotjänsts filmer är reklamfilm eller "informationsfilm", vad nu det är, helt fruktansvärt patetisk. Ingen bryr sig om en mediaplats är köpt eller inte. Ingen.)