DDB: Sveriges mest underskattade byrå

Igår åt jag middag med Micke som jobbar på DDB. Vi pratade om hur det är att vara Sveriges bästa byrå enligt såna saker som man kan mäta; typ vunna pitcher och reklamtävlingar. Micke kände sig precis lika missförstådd som alla andra i den här branschen.

Få byråer (det skulle vara Forsman då) får ta så mycket självgott hån som DDB just nu. De kallas för one-shot-byrån och såna saker. Jag ska inte sticka under stol med att jag är där ibland också. Jag tycker inte att Sveriges bästa reklam är en jättestor servetthållare.



Det är så lätt att fastna i det mest uppenbara och kritisera reklam-reklamen. Men. Om man struntar i reklamtävlingar och tror att reklambranschen ska hålla på med idéer man kan göra reklam på, borde McDonald's i alla fall vara den man hyllar mest.



Jag säger: Happy Meal enligt tallriksmodellen. Frukostmackan. Balansguiden. McDonald's som aktör på arbetsmarknaden.

Det är inte one-shots, det är kommunikativa produkter som man faktiskt nästan måste älska, eller åtminstone respektera. Och DDB hittar på dem OCH lyckas göra dem. Det är synd att sill-och-nubbe-annonsen får mer uppmärksamhet.



Men om man vill driva branschen framåt, måste vi som bryr oss hjälpas åt att lyfta fram de goda exemplen. Inte gå i samma fälla som alla andra och bara se reklam som ser ut som reklam.

Heja DDB!

Jag undrar

Jag tror att den samlade intelligensen och kreativiteten hos er som läser den här bloggen skulle kunna fixa i princip vilket världsproblem som helst. Därför frågar jag nu (och det är ingen kuggis, jag har funderat och funderat utan att lösa det):

Varför har Blondinbella över 400 000 läsare i veckan?

Underfråga: Varför är personliga bloggar så stort just i Sverige?

Advoketer och sånt

Viggo Cavling skrev i sin ledare i torsdags om reklamens moral och ansvar. Det är en intressant och viktig fråga. Jag tycker att Viggo har både rätt och fel.

Viggo liknar reklamarens arbete vid försvarsadvokatens. Advokaten är ansvarig för att ge sin klient så bra försvar som möjligt, men kan aldrig göras ansvarig för klientens brottsliga handlingar. På samma sätt kan inte reklambyrån ta ansvar för sin kunds verksamhet, utan har som enda ansvar att göra kunden så framgångsrik som möjligt försäljningsmässigt.

Det är ett rimligt resonemang och jag gillar liknelsen, men jag har två invändningar. Den första är att reklambyrån, till skillnad för advokaten, ibland kommer in innan något brott har begåtts. Jag tror att de flesta advokater, om de fick komma in tidigare i processen, skulle ge en klient rådet att inte begå brottet. Det skulle göra deras jobb betydligt enklare och utgången av rättegången skulle antagligen bli bättre för klienten. På samma sätt resonerar vi som jobbar med reklam: Vi vill att våra kunder ska vara schyssta (etiskt, ekonomiskt, ekologiskt) och ha bra produkter och tjänster. Det vill vi inte för att vi har ansvar för kundens verksamhet, utan för att det gör vårt jobb enklare och sannolikheten större för att man ska nå det där försäljningsmålet. En byrå som tar ansvar för säljet gör alltså fel om den INTE analyserar och lägger sig i kundens verksamhet så att den är reko. Annars fungerar inte varumärkesarbetet på ett effektivt sätt, och det är slöseri.

För det andra (och det var det vi diskuterade på lunchen), har advokaten inte ansvar för sin klients handlingar, men däremot, liksom alla som har ett jobb, ansvar för att man sköter sina egna arbetsuppgifter på ett lagligt och moraliskt sätt. Advokaten måste följa regelverk och förordningar och dessutom, om hon är en vettig människa, inte ljuga och luras och hålla på. På samma sätt ser jag det som mitt ansvar att det som lämnar byrån där jag jobbar inte är falskt, diskriminerande, respektlöst eller förfulande för det offentliga rummet. Precis som alla andra, från sjuksköterskor till lastbilschaufförer till chefredaktörer, som vill sköta sitt jobb så bra de kan. Som reklamare har man dessutom en extra morot eftersom man kommer närmare målet (varumärkesbygge och i slutändan försäljning) om man gör schysst reklam. Allt annat är egentligen tjänstefel.

Nu är det söndag och jag ska fortsätta måla mina pinnstolar solgula. Det blir stiligt, tror jag. Hej så länge!

Nu är det fredag.

Den här fick jag skickad till mig igår. Den kommer från Zeus Jones.



Nätt och fint. Framförallt gillar jag förskjutningen från budskap till association. Något att tänka på över helgen. Ikväll har Adamsky fredagsöl. Jag kommer inte vara där, för jag måste vara hemma och korrläsa min mammas doktorsavhandling. Men det blir säkert lika kul som vanligt ändå.

Ha en supertrevlig helg!

Tips och tricks!

Precis som jag antar jag att några er läsare sitter och våndas över inckicken till 100-wattaren just nu. Det är så svårt att beskriva en kampanj så att den låter effektiv utan att det blir så knastertorrt att man själv somnar framför tangentbordet. Och om jag gör det, kommer juryn såklart också göra det. Tänker jag.

Ni vet hur det är när man känner att en smygande förändring plötsligt blir påtaglig? Det hände mig för en stund sen. Det är tredje året jag ägnar mig åt 100-wattaren. Tidigare har jag tyckt att fylla-i-mallen, bortsett från att det är VÄLDIGT många fält, är hyfsat välfungerande. Och så i år funkar den inte alls. Var ska jag skriva om PR-effekterna? Var ska jag skriva om spoofsen (om det fanns såna) och Facebookgrupperna och det konstiga användandet av vår pay-off?

Jag ringde till Sveriges Annonsörer och frågade. Jag kan inte svära på det, men det lät lite som att hon inte hade fått frågan förut. Vi kom överens om att man får beskriva de effekterna så gott man kan i kampanjbeskrivningen (lite under kännedomseffekter och lite under attityd och lite under beteende, antar jag) och så kan man ladda upp pdf:er av artiklar etc. under kategorin print, bara man anger tydligt att det gäller PR.

Ett litet tips bara från den något skrivtrötta planningavdelningen på Slussen.

Förresten, om man söker på ordet Nina på Flickr får man bland annat upp det här:

Svaret

Okej okej sluta dammsuga hela internet nu.



Gåtan hittade jag i gårdagens DN (s. 7) i en utbudsannons från Elgiganten. Den var spännande och lite läskig. Det fanns en bild, en rödgul splash med ett pris, och gåttexten. Och jag fattade ingenting. Min dator funkar med ord som trådlös innovation och design 800 nånting WiFi passar INTE. Det är en PC. (jämför gärna här och här).

Tänk att man kan skapa en sådan varumärkesdissonans att man helt på allvar inte förstår vad det är man gör reklam för. Och ännu konstigare; att Apple tillåter det.

Dagens gåta: Vem är jag?

Supertunn och ultraportabel och sätter en helt ny standard för bärbara datorer. Utrustad med 802.11n WiFi, Bluetooth, 13,3" skärm, 2 GB internminne, 80 GB hårddisk och en stor styrplatta där du kan nypa, dra, rotera och zooma in texter och bilder.

Jag dör.

(via Adhunt)

Kommunikation, helt kort.

Nu har jag som sagt varit på en två dagar lång utbildning med Vardagens Teater som lär ut allt man behöver veta om kroppsspråk. Fast egentligen handlade det mer generellt om kommunikation mellan människor. Det var intressant och en aning skrämmande. Jag tycker ofta att det är det när man inser hur lite man kan om något, egentligen.

Det konstigaste var att inse att vi som anser oss arbeta med kommunikation är så sjukt dåliga på att kommunicera. Jag brukar tro på saker som

- Skit i de rationella argumenten, alla beslut fattas på emotionella grunder
- Samtalsämnen är alltid intressantare än budskap
- Varumärken som inte lyssnar är dödsdömda

och det gör nog de flesta av mina kollegor också. Och trots det lägger vi säkert 95% av krutet i en presentation på vad vi ska säga och alla argument som finns för det, och kanske inte någonting på vilken känsla vi vill skapa hos den vi presenterar för. Presentationstiden brukar matas full av att visa, berätta och förklara allt smart vi har tänkt. Frågor hänvisas till ett par minuter på slutet. Vi vill framstå som bäst och smartast och helst utan skavanker. Jag tror att rätt ord i det här sammanhanget är supermegadunderpardox. Men oerhört lärorikt att få hjälp att inse problemet.

Testa den här övningen: Föreställ dig en person vars tal du verkligen brukar gilla (gammal lärare, kollega, TED-favorit) och skriv ner hur den personen är så konkret som möjligt. Mitt exempel är Micael Dahlén. När han talar är han lugn, inbjudande, glad, smickrande, rörlig, påläst, extremt personlig och väldans engagerande. Men framför allt: När jag går därifrån känner jag mig smart. Ok, det var mitt exempel, nu kan du göra ditt. Sen skriver du ner motsvarande för en person som du alltid tappar koncentrationen när du lyssnar på.

Sen kan man testa att komma ihåg exakt vad den personen sa sist du lyssnade på honom eller henne. Intressant va?

Liten paus.

I fredags och idag är hela byrån på en utbildning om kroppsspråk och kommunkation. Därför är jag lite seg på att skriva. Återkommer imorgon med något intressant vi lärde oss!

Ha en väldans trevlig måndag!