Man blir som man umgås

Igår hade vi byråkonferens i den stiliga lokalen Tvålpalatset vid Mariatorget. (Perfekt om man ska ha en större fest. Verkligen.) Först kom vi på en massa smarta saker. Sen drinkade vi bort minnet av dessa smarta saker till klockan halv fyra på morgonen. Men en sak har åtminstone stannat i mitt huvud. Den sas av Sebbe och var så smart att den förtjänar en större publik än 40 eftermiddagströtta garbergsare. Han sa:

Varumärken är ju precis som människor. Man bedöms efter vilka man umgås med och vad man har på sig.

Såklart. Men jag tycker att den lilla släng av "co-branding" som ibland används för att krydda ett varumärke, i ljuset av det här citatet, tar alldeles för lite plats. Och alldeles för ofta tar formen av två loggor i hörnet av annonsen. Vi kom att prata om det när vi diskuterade Absolut Vodka och deras positionering, som i stora drag bygger på att varumärket umgås med rätt människor och fenomen (inom konst, mode, musik och sådär). Det kanske inte alla varumärken kan göra. Men jag tycker i alla fall att de flesta varumärken jobbar alldeles för mycket med sig själva, och alldeles för lite med sin kontext. Det ska inte förväxlas med att ens kompisar måste vara identiska med en själv. Man gillar varandra, bara.

Så till nästa brief: Våra bästa kompisar är... Och tillsammans gör vi... något.

Reklam handlar om att sätta förväntningar

Jag har lite grejer till dig framöver. Så ta en Losec.

- Martin Gumpert, strateg på Garbergs, till byråns planner.

Ursäkta den dåliga bilden. Men jag var tvungen.

I SvD idag:



Chips har högst mysfaktor

När familjer ska fredagsmysa är chips, ostbågar och godis populärast, enligt Coops medlemspanel. Frukt har dock klättrat uppåt på listan. Över 14 000 medlemmar har svarat på frågor om mat och hälsa.

Vad äter ni till fredags-/lördagsmyset?

Chips, ostbågar o dyl 46%
Godis 43%
Choklad 30%
Glass 25%
Frukt 22%

Byråkonferens.

Stora idéer. Konferensrum. Lång dags färd mot kväll med mycket vin. Återkommer imorgon om vi kom fram till något bra.

Onsdag, helt enkelt.

Idag har jag:

Hyllat och sågat på onsdagsmötet
Blivit livrädd för undersökningsföretaget Millward Brown
Vunnit en ny kund
Fått ett koncept godkänt
Gjort två stycken förvagnar
Ätit röd currykyckling, Center med päronsmak och tre knäckemackor
Druckit väldigt många koppar kaffe

Däremot har jag inte:

Läst bloggar
Läst tidningen
Tänkt
Varit utanför dörren

Bara en vanlig dag på byrån, med andra ord. Inte så mycket att skriva om. Men det är uppenbarligen så det funkar.

Idag gillar jag:

Om någon behöver jobba sent ikväll.

Så bjuder jag på lite underhållning. Det här är en idé som är fylld av ondska och finurlighet. Underbart. Jag tackar David för tipset och packar ihop mina grejer för att hälsa på min farfar som ligger på St Göran.

Full of lovely stuff

Nu ska jag göra något som jag inte har gjort på ganska länge: Jag ska tycka om en speciell reklamfilm. Filmen i fråga är DDBs Skodafilm.



Den här filmen älskas av alla som jobbar med reklam. Utom jag. Först var jag tvungen att se den typ sju gånger innan jag fattade den överhuvudtaget (Magnus Uggla fattar den inte heller, så jag kan inte vara helt bakom. Magnus är cool och verkar smart). Sen när jag väl fattade den var den i alla fall inte så himla kul. Inte tillräckligt kul för att det skulle vara värt att anstränga hjärnan så mycket, i alla fall. Nu ska jag vara hård med rättvis:

Folk tittar inte på reklam på det sättet. För allt en människa gör gäller att belöning > ansträngning, annars gör man det inte. Skoda är inte ett varumärke som har byggt upp tillräckligt med positivt reklamkapital för att folk ska sitta klistrade och undra vad de hittar på den här gången (jämfört med ICA, Ipren, Norrlands Guld osv.). Och då missar man hela grejen. Och det är ju synd.

Sen så kan jag fundera lite kring själva insikten idén bygger på. Skoda har ett problem med uppfattad kvalitet, antar jag. Men är verkligen en istruktionsfilm från en bilfabrik rätt sätt att göra det på? Jag tror mer på det här i såna fall:



Samma varumärke. Samma insikt. Jag älskar det.

(paus)

Det här är en konstig dag. Igår hade min chef Joakim 40-årsfest. På en söndag. Det var en underlig känsla. Jag har nog inte varit på söndagsfest sen studenten. Man försökte intala sig att det var lördag igen, men det gick inte riktigt. De flesta var smarta nog att smyga hem vid 11. Inte jag såklart. Jag gick inte förrän alla lampor var tända, musiken avstängd och all öl uppdrucken.

Så nu är det måndag men det känns som fredag. Inte alls behagligt. Jag vill mest gå hem och sova. Så tyvärr blir det inget begåvat inlägg idag. Återkommer imorgon.

Omode

Vips så var det fredag eftermiddag igen. Världens snabbaste vecka kanske, och likväl Stockholms modevecka. Jag har inte gått på några modespektakel hittills, men ikväll ska jag på Elle-galan. Jag kommer antagligen att vara ohippast. Men det gör inget, för jag har en spaning: Det är omodernt med mode.

Alla trender följer ju någon slags logik som handlar om att de startar hos en liten kärna, sprids och mognar för att sedan dö ut. Infrastruktur och teknik kan påverka flödet på olika sätt. Med den logiken är det konstigt att inte alla går klädda i potatissäckar vid det här laget. För visst har väl folk alltid brytt sig om vad de har på sig, men nu pratar vi om mode som kulturgrej. Som i modeblogg. Som i It-väska (detta hemska ord). Som i att alla 15-åriga barn i hela västvärlden verkar stå framför spegeln i trekvart varje morgon för att välja rätt second-hand-kavaj för att klara av första mattelektionen. Och sådär. Modeprofessur, modeunder, modevecka. Ja, du fattar själv.

Så enligt konstens alla regler är det nog nu. Trendsättarna måste hitta något nytt att intressera sig för, som inte lätt kan kopieras av varje tonåring i Karlstad med bredbandsuppkoppling. Mitt tips är konst. Alltså tavlor. Möjligen lite installationer och performances. Men det måste finnas en anledning till att konstutställning snart är en mer vanlig datesysselsättning i bekantskapskretsen än att ta en öl. Och om man låter bli att köpa it-väskor i två säsonger kan man ju i alla fall köpa en Baertling-litografi. Eller en jättetjock konstbok.

Jag ska presentera den här teorin för alla jag träffar ikväll. Sen blir jag säkert utslängd. Då kan jag muntra upp mig med att lyssna på min fredagslåt:


A-punk med Vampire Weekend.

Exakt.

MMS har gjort en undersökning och frågat folk varför de laddar ner grejer. Läs om den i DN. Att man laddar ner för att det är gratis kommer först på fjärde plats av skälen. Det var ju det jag sa.

Dessutom passade jag på att läsa lite om Antipiratbyrån och hur de tänker. Exempelvis hittade jag det här. Antipiratbyrån är en intresseorganisation för folk som jobbar med film. Så det är inte så konstigt att de vill behålla världen såsom den är. Men tyvärr tycker inte jag att det är mitt moraliska ansvar att se film på ett visst sätt bara för att någon vill tjäna pengar på mig. Naturligtvis dödar nedladdningen videobutiker, precis som bilen gjorde en massa hästdroskor överflödiga. Men lösningen kan inte vara att förbjuda teknisk utveckling och försvara gamla affärsmodeller. Om ni så gärna vill att jag ska gå på bio får ni väl produktutveckla och markandsföra så att jag vill gå dit. Att lagstifta om det känns rätt obehagligt.

Och återigen har det här ingenting med upphovsrätten att göra. Precis som Tomas påpekar i en kommentar till mitt förra inlägg så kommer ny teknik göra dagens distributörer onödiga. Artisterna kommer att deala med andra motparter. Men de har fortfarande rätt till sitt material och de får fortfarande betalt.

Kul med så många intressanta kommentarer på mina tidigare inlägg förresten! Det här är ett ämne som tål att diskuteras (fast kanske inte med alkohol i kroppen, som Leon säger...)