Obama och fredag

Den här veckan har verkligen tillhört Barack Obama. Hela världen är på fötter. För bilder som orsakar imponeringrysningar, titta här. Stort.

I tv-studios sitter journalister och utrikespolitiska experter och rynkar pannan. De verkar inte alls medryckta av den allmänna hallelujastämningen. "Vi har orimligt höga förväntningar" säger de och tittar allvarligt in i kameran. "Han är trots allt bara en människa".

I det första har de rätt. Men jag förstår inte varför det orsakar rynkade pannor. Orimliga förväntningar är ju helt fantastiskt. Se på Nextopiateorin, till exempel. Människor lever på förväntningar. Huruvida de realiseras är mindre viktigt. Men så länge vi tror att något fantastiskt kommer att hända, är vi lyckliga. Om man vill vara lite mindre cynisk kan man tänka på den typen av mental träning som idrottsmän och andra häftiga personer brukar använda sig av. Då handlar ju allt om att visualisera att man lyckas. Gör man det tillräckligt ofta så ökar chanserna att det blir så. Och vill man vara ännu mer pragmatisk så kan man fråga sig själv den här frågan: Hur många framgångsrika människor känner du som har rimliga förväntningar?

I det andra, att Obama bara är en människa, tycker jag att de har fel. Personen Barack Obama är naturligtvis bara en människa. Men de där en miljon människorna som samlades i Washington var inte där för personen Obamas skull. De var där för symbolen Obamas skull. Symbolen som betyder att vem som helst kan lyckas med vad som helst, att det går att förändras, att det liksom inte är kört riktigt än. Det är en rörelse som, har det visat sig den här veckan, finns i hela världen. Det behövdes bara en personifiering. Och ta mig tusan om han inte är den bästa Nextopiaidén sedan Jesus.

Nu: Hoppas att du får en fantastisk fredag med orimliga förväntningar på helgen. Det finns en anledning till att fredagar känns bättre än andra dagar. Och den är samma som varför Obama redan är USAs bästa president någonsin.