En Guldskribent, 27 jan 11:39

Det här är en väldigt rolig kommentarstråd från Guldäggsbloggen.

På bloggen, som trots att den är endorsad av Dagens Media lider av hemskt låg aktivitet, får ett antal branschpersoner skriva om Guldägget. Anonymt. Någon av skribenterna tar upp frågan om anonymitet varpå total förvirring utbryter. För hur kan man föra en diskussion om man inte kan identifiera vem som säger vad? Det funkar med alias, men när alla heter anonym blir det helfestligt. Framför allt eftersom både inlägg och kommentarer förhandsgranskas innan de publiceras och därmed laggar.

Guldäggsbloggen är egentligen ingen dum idé, men ett antal beslut på vägen gör att det inte riktigt funkar. Man har valt bloggen som kampanjidé, men vill inte riktigt acceptera vad den innebär. För en blogg utan åsikter, spets och bråk är knappt en blogg. I alla fall inte om den ska vara opinionsbildande och behandla ett ämne som folk faktiskt bryr sig om.

När jag själv blev tillfrågad om att skriva på Guldäggsbloggen frågade jag om jag fick skriva under mina inlägg. Det fick jag, men helst inte. Så då tänkte jag att det kanske ändå vore kul att prova att göra som folk gör mest: Tycka en jäkla massa, utan att någon kan hålla mig ansvarig. Så jag skrev några inlägg. Och ingen brydde sig.

Jag bloggar för att få reaktioner. Om ingen kommenterar eller retweetar mina inlägg är det #fail. Så även om jag surnar till ibland när jag tycker att folk är dumma i huvudet, är det i alla fall mycket bättre än att säga något man tycker är viktigt när ingen lyssnar.

Så frågan är nu: Ska jag berätta vilka inlägg som är mina? Eller är det bättre att de får fortsätta vara anonyma?

And tell me what street compares with Mott Street in july?

After Work på Greene Street.

Om den mot förmodan finns kvar på din byrå, kan jag tipsa om New York-artikeln i senaste numret av pappers-Resumé. Där finns handfasta tips om vad som gäller och hur man går till väga för att jobba på byrå i USA. Det är precis den sortens artiklar jag vill ha i Resumé. Mera, mera!

Dritbra!

Här en en film. Den handlar om en strålande tjänst för IKEA som tyvärr inte finns i verkligheten.

IKEA Organizer from Fredrik Holmberg on Vimeo.

Bakom idén står Hyper Island-eleverna Fredrik Holmberg, Alexander Strand-Kristensen, Linda Karlsson och Layla Cavalcante.

Jag tycker att det här är bra av 7 anledningar.

1. Det bygger på en ren, tydlig och relevant insikt
2. Det funkar för varumärket och bygger det åt rätt håll
3. Det kan inte så lätt kopieras av andra varumärken
4. Det är hjälpsamt
5. Det är affärsdrivande
6. Det kan bli stort nog att göra skillnad
7. Det är inte ett fall av reklamslalom
8. Det är praktiskt möjligt att genomföra

Skulle tro att det händer tre gånger om året att en idé uppfyller alla de här kriterierna. Det enda som fattas är anledning 9 (Det är insålt till kunden) och 10 (Det är genomfört). Jag hoppas verkligen att IKEA förstår att de borde fixa det.

(Rubriken till det här inlägget kommer från en väldigt rolig norsk reklamfilm där småkillar bygger om en järnvägsräls till en loop. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det är reklam för, vilket tyder på att den kanske inte var så bra trots allt. Men är det någon som vet vilken jag menar?)

Uppdaterat: Tack Hansby. Här är den.

Dagens TV-tips

Nu har jag tittat på första avsnittet av Landet Brunsås. Eftersom det här verkar vara en ännu större angelägenhet för reklambranschen än faktumet att Gina Tricot har bytt modell, känner jag att en kommentar är på sin plats.

Landet Brunsås är ett samhällsprogram om svensk matkultur. Lite som Värsta Språket. Vi får följa trion Lotta Lundgren, Henrik Schyffert och Erik Haag när de irrar runt bland kebabpizzor, kåldolmar och matforskare. Ett intressant ämne, således.

Som ni vet är jag fascinerad av (och möjligen lite hemligt förälskad i) Lotta Lundgren, och precis som jag hade hoppats är det hon som tar ledningen i programmet. Och gör det med bravur. Så länge Lotta är i bild är det intressant och precis lagom lättsamt. Men jag undrar lite varför Schyffert och Haag spexar så mycket i bakgrunden. När Mexikos konsul bjuds på tacomiddag hemma hos familjen Haag får hon knappt en syl i vädret eftersom Erik måste prata svengelska hela tiden. Och Schyfferts limpmacka med Oboy är liksom inte lika intressant som Kjell A Nordströms analys av svensk kulturimport.

Jag förstår grejen med att plocka in kända och underhållande ansikten. Men jag hoppas att man i de kommande programmen vågar lita mer på att det är ämnet som är underhållningen, inte spexet runt omkring. För både Haag och Schyffert kan ju vara väldigt bra när de får lov att vara allvarliga. Vi får helt enkelt kolla vidare nästa vecka.

Förresten blev jag bjuden på middag hemma hos en riktig mexikanska för någon månad sen. Hon pratade väldigt mycket om att svensk tex-mex är heeeelt annorlunda än mexikansk mat. Men ärligt talat tyckte jag inte att det var så stor skillnad. Jag kanske har matkulturell dyslexi. Desto större anledning att fortsätta kolla på Landet Brunsås.

B-2-Whatever

Idag åt jag lunch med Marco som är planner och Berghs-lärare. Det visade sig att vi hade väldigt lika erfarenheter från reklamvärldens kanske mest misshandlade område: B-2-B.

Begreppet B-2-B-reklam är rätt lökigt, men det beskriver ju ganska bra vad det handlar om. Företag som ska sälja grejer till andra företag.

(Här finns plats för dig att tänka att du minsann inte tror på B2B och B2C. Det handlar ju om P2P, i slutändan är vi alla emotionella människor mm osv. Jag håller naturligtvis med. Men det är inte det inlägget handlar om. Och det finns faktiskt vissa skillnader på att kommunicera med en handfull välkända kunder och en massmarknad med många miljoner människor).

Ingen gillar B2B. Ryktet säger att det mest handlar om att skriva broschyrer som ingen läser samt åka på tryckintag för roll-ups. Jag och Marco kom snabbt överens om att det inte stämmer. Men inte nog med det: I de mest mossiga basindustriers korridorer händer det grejer just nu. Gamla familjeföretag generationskiftas. Ny teknik påverkar. Och så själva guldstjärnan: De här företagen vill bli publika. De vill inte längre skicka samma säljare med samma material till samma branschmässor. Men de har inte konsumentjättarnas klumpiga marknadsavdelningar. Den byrå som befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle har helst plötsligt världens chans att göra bra grejer.

Jag tror att vi de närmsta åren kommer att se allt mer intressanta idéer från företag vi aldrig har hört talas om förut.

Den 19:e januari.

Du kanske är på rätt bra humör idag. Du kanske tänker att det inte spelar så stor roll att det är 50 cm snöslask på gatorna eller att det är mörkt ute fast klockan är tio i tre. Du kanske har massor av pengar kvar efter julens festligheter och roliga aktiviteter inplanerade för att göra av med dem. Du kanske känner dig helt harmonisk inför Guldäggsinlämningen på fredag. Inte nog med att du kan konstatera att dina jobb är bra nog för att vinna, du har gjort färdigt alla casefilmer och pdf:er och visar dem nu på projektor i repan för att ingjuta stolthet i dina kollegor.

Om det här stämmer in på dig, befinner vi oss väldigt långt ifrån varandra i sinnesstämning. Om du känner för att närma dig min, kan jag tipsa om en P1 Dokumentär jag lyssnade på i morse. Den heter Som en hora och handlar om ordet hora och varför alla kvinnor har blivit kallade det. Efter 28 minuter finns ett extra uppmuntrande inslag från en rättegång där en försvarsadvokat frågar ut en tonårstjej som har blivit utsatt för gruppvåldtäkt om hennes sexuella historia.

Jag har aldrig varit så här nära att skicka ansökningspapper till juristlinjen.


Om vi ska få in något reklamrelaterat i det här inlägget, kan vi konstatera att in mindre än två företag tyckte att det var en bra idé att köpa sökordet hora på Google.

Man blir typ åksjuk av att försöka jobba/blogga på tåg.

Tänkte bara säga det, ni som förväntar er att jag ska prestera något särskilt idag.

Att tänka tvärt om.

Det finns väldigt många djur vi människor gillar. Det är bara att hänga på Zoo Borns i tre minuter så förstår man varför. De djuren tenderar vi att ägna mycket tid och uppmärksamhet åt att pyssla om, studera och rädda. Sen finns det djur vi inte gillar. Råttor, kackerlackor, duvor och kråkor. De ägnar vi istället mycket tid åt att försöka utrota, trots att historien visar att vi aldrig lyckas. Men varför inte göra tvärt om? Varför inte använda djuren vi aldrig lyckas utrota?

Det är grundtanken i Joshua Kleins TED-talk. Det är 10 minuter långt. Kolla på det.



Joshua fascineras av kråkor. Inte för att de är gulliga eller utrotningshotade, utan för att de alltid klarar sig. Han menar, att istället för att försöka utrota såna djur, borde vi hitta system för att få dem att hjälpa oss. Joshua visar hur vi skulle kunna få kråkor att plocka skräp eller hjälpa till vid katastrofer genom att belöna dem med jordnötter.

En annan intressant aspekt av det här är hur enkelspårig den mänskliga hjärnan är. Vi kopplar fult=dåligt på nolltid, även om det inte alls stämmer. Studier visar att det inte bara gäller djur, utan medmänniskor också. En ganska obehaglig tanke, egentligen.

Det får bli dagens kreativa inspiration. Tack Kalle för tipset!

Det här är inget förslag, det är en order.

Igår bjöd det fantabulösa magasinet Filter på förhandsvisning av en av de bästa filmer jag har sett i hela mitt liv.



Trailern får den att verka mycket simplare än den är. Det här är något så ovanligt som en obehaglig historia berättad med glädje. Skratta. Gråt. Bli förbannad. Gå och se Precious så fort som möjligt.

Är det förresten någon som har sett Fish Tank? Var den så bra som den verkar?

Det här är BRA reklam. Igen.

Det är bara den 13:e januari och redan har jag sett tre kampanjer som jag gillar jättemycket. Här är den tredje: