WTF?

Jag vet att kommentarsfält är känt för olika typer av mindre trevliga uttalanden. Men vad är detta? Folk som besöker Sandras blogg Niotillfem för att skriva saker om mig? Det var särdeles konstigt, tycker jag. Är de rädda för att kommentera här på min blogg, så att jag kan svara? Vill de liksom pysa ut sin avsky på ett ställe där jag kanske inte ser det? Jag står frågande.

Hursomhelst har jag av nautrliga skäl funderat lite på den röra som mitt lilla inlägg skapade. Faktiskt är det fler som är upprörda på mig nu än under min så kallade sexist-attack. Jag tycker att det är lite konstigt. Men konstigast av allt tycker jag är de som ifrågasätter Sandras förmåga som copywriter med hänvisning till hennes blogg. Jag antar att de inte jobbar med reklam. Att kunna skapa innehåll (skrivet, dessutom) som så många människor vill ta del av är väl det yttersta beviset för att man är en skicklig kommunikatör. Jobbar man med reklam är det vansinnigt mycket bättre att kunna tilltala "15 000 14-åriga tjejer från Mjölby" (som någon naturligtvis anonym person raljerar över här) än "ett gäng marknadschefer, några 100 mediekonsulter och ett gäng journalister".

Fy tusan vad jag hatar den där människosynen. Den genomsyrar så mycket av diskussionen i den här branschen och den är precis anledningen till att det produceras så mycket skit. En person som jag känner brukar säga att om fler reklamare åkte tunnelbana skulle inte tunnelbanan se ut som den gör. Jag kan inte annat än hålla med.

Nu kanske ni tycker att jag hakar upp mig väl mycket på den här lilla bagatellen, och det är säkert sant. Men jag har betydligt svårare att ta när folk ger sig på någon av de få begåvade människorna som finns i den här branschen än när de ger sig på mig.

Nu ska jag gå hem och äta Exklusiv korv! Sallad! Fika! på min väldigt blöta gård och lära känna mina nya grannar.

Inte alltid soligt.

Det ligger en blöt filt över reklambyrån den här veckan. Det mesta verkar gå fel och mest fel är det på humöret. Därav bristen på intelligenta blogginlägg.

Nu ska jag iväg och träffa mina gamla lärare och klasskompisar från MCXL. Det var lite drygt ett år sen vi gick ut, men det känns mer som halvsekel. De kanske kan kicka igång åsiktsmaskineriet på något sätt.

Vi hörs imorgon!

1998.

DN kör just nu en artikelserie om högstadiet. Jag kan tycka att den är lite väl distanserad, av typen "stackars små barn, men det går ju över sen". När man är där är det ju så påtagligt. Men ändå. Det är oerhört viktigt att påminna sig om hur det var.

För tio år sen var jag 14 och började precis nian i Gärdesskolan. Det var en typisk kommunal högstadieskola i rött tegel med en nyrenoverad matsal men insparkade skåp vid slöjdsalen. Jag hade köpt ett beigt läppglans och en grå yllepolo som jag älskade att ha tillsammans med väldigt utsvängda Douglas Rose-jeans.

Jag hade en ganska enkel högstadietid, som jag och Maria, den enda av mina högstadiekompisar som jag fortfarande umgås med, konstaterade för ett tag sen. Vi spelade basket och handboll. Vi var ibland medbjudna på någon fest (fast oftast inte). Vi tjuvrökte och drack folköl, men inte med någon större övertygelse. Ingen var egentligen elak. Vi hade varandra och vi hade oftast väldigt kul.

Men det finns något väldigt läskigt över den där känslan att alltid behöva vara på sin vakt. Man måste TÄNKA på ett sätt som man aldrig behöver göra nu. Tänka på vad man säger och gör hela hela tiden. Fundera över om man ska göra sitt bästa eller inte beroende på hur det skulle uppfattas. Och känna att det alltid finns någonstans där man vill vara, men inte får. Hu.

När jag tänker på det nu känns det inte särskilt hett att ha varit en helt oansenlig svennebanan i högstadiet. En sån där som bara försökte passa in. Det är så mycket intressantare om man valde att vara alternativ och blev knuffad in i skåpen och skriken efter. Men man valde att rakryggad stå fast vid sin rätt till svart hår eller en viss musiksmak vad det nu var.

Sån var inte jag. Och det är underbart att vara vuxen och kunna erkänna det utan att det gör något. Indiebarnen (emos fanns inte på min tid) och töntarna och de tuffa och medelmåttorna är ju kompisar nu tio år senare, kors och tvärs. Folk blev som dom blev, och träffar man någon från den tiden är de oftast väldigt trevliga personer. Då är det viktigt att inte glömma bort hur det var. Jag funderar på att starta en rörelse för att man ska bli tonårskompis. Vore inte det bra om unga vuxna kunde bli ihoptussade med tonåringar och bara vara deras kompisar? Inte förälder, inte en pedagogiskt skolad fritidsledare, bara en vanlig människa. Som ett alternativ till jobbigheten i det sunkiga tegelhuset med tunga dörrar där man måste vara hela dagarna.

Då var det dags igen.

Henrik Videll på Dagens Media skriver en artikel baserad på ett av mina inlägg. Jag har inte sovit nästan någonting i natt för jag har tänkt och tänkt och tänkt.

Först tänkte jag att DET INTE ÄR NÅGON IDÉ. Varför ska jag lägga ner en massa tid på en blogg om den gör att jag inte kan sova? Kommentarerna till artikeln pendlar mellan att ogilla Sandras blogg för att den är fjortis och min för att den är besserwissrig. Hur vill ni att en blogg ska vara då? Man får inte skriva om "ytliga" saker och inte om professionella saker. Och att döma av kommentarerna på mitt förra inlägg får man absolut inte skriva om personliga, oytliga saker som ångest. Så vad ska man skriva om?

Sen bestämde jag mig för att att strunta i det, för om man tycker att jag är vansinnigt irriterande kan man ju bara låta bli att läsa bloggen. Och det är ändå några tusen som kommer hit flera gånger i veckan, och jag hoppas att ni gör det för att ni uppskattar det jag skriver. För jag uppskattar verkligen er.

Sen kom jag fram till att man måste lära sig. Man får inte namnge personer eller företag. För då kommer oundvikligen sakfrågan som man försöker exemplifiera att hamna i skymundan, till förmån för KONFLIKTEN. Jag har inget emot att andra medier vill spinna vidare på något inlägg jag har skrivit, det är bara hedrande. Men mina inlägg, i alla fall om man ser till sakfrågan de handlar om, passar sällan i branschmedia. Man måste vrida till dem. Och i det här fallet tycker jag att det blir lite knasigt.

För att förtydliga: Mitt inlägg handlade om att PR-byråer (vissa, inte alla naturligtvis) verkar behandla alla bloggare lika. Och att man borde kunna kräva mer nyans av företag som tar betalt för att bearbeta media. Det tycker jag är en viktig fråga och jag hoppades när Dagens Media ringde att de ville ta den vidare. Sandra var bara ett exempel. Jag borde kanske ha tagit någon av mina planningkollegor istället, men hon satt mittemot när jag skrev. Vi är ingen bloggduo och personligen blir jag aldrig kontaktad av PR-byråer, så jag är inte det minsta trött på dem. Och det är inte Sandra heller, som hon säger i intervjun.

Sådärja. Nu känns det lite bättre. Kolla förresten här vad fjortis-rosett-Sandra och överklassglin-besserwisserplanner-Nina gjorde i helgen.

OBS! Skippa detta steg om ni finner det irriterande!

Hohoho. Förresten, är det någon som tycker något om det här med PR-byråer och bloggar?

Ett lånat inlägg

Det här inlägget kommer från bloggen Always keepin' it real. Det är så bra och viktigt att jag citerar det i sin helhet. För jag vet att jag själv ibland är dålig på att klicka på länkar.


"Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.

Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej."

Allt för alla. Av alla.

Jag gillar verkligen idén med IKEAs community. Forsman när det är som bäst. För det är väl Forsman som har gjort det? Så fort reklamen inte är något som kan tävla i månadens kampanj är det alltid så svårt att få veta vem som har gjort den. Någon som vet?

Och allt är som vanligt.

Efter förra veckans galenskap känns det lite konstigt att vara tillbaka i vanligt jobbtempo. Fast det var mycket kul. Programmet börjar sändas på TV8 den 3:e september tror jag. Det är tokångest. Finns det något pinsammare än att se och höra dig själv inspelad? Jag skulle tro att större del av min energi förra veckan gick åt till att ångra uttalanden än till att idéa reklam. Men jag antar att man kan lära sig något av det.

I lördags var vi några stycken som var hemma hos mig och drack vin innan vi skulle bege oss ut till Aspudden för att fira skogguden Serox födelsedagsfest. Dessvärre var vi inringade. Midnattsloppet spärrade av hela området runt där jag bor. Tunnelbanan kunde vi inte nå. Taxi gick inte att få ta på. Tänk min förvåning när jättejättemånga taxibilar stod parkerade längs Götgatan och tutade hysteriskt när vi försökte ta oss ner mot Skanstull.

Hos Dagens Media får jag förklaringen. Taxi Stockholm sponsrar naturligtvis Midnattsloppet. Det kanske är en bra idé (även om jag inte tycker att kopplingen är helt självklar mellan dem). Frågan är om det är bra att ta en massa bilar ur trafik mitt i lördagskvällsrusningen. Jag har en skarp känsla av att de som är ute och svirar en lördagskväll är bättre taxikunder (om man räknar spenderade kronor) än de som springer midnattsloppet.

Hur som helst: Nu är det måndag morgon och jag inser att allt efter förra veckan är tillbaka i gamla hjulspår. Förra veckan var vi en planner och två copywriters som jobbade på i all enkelhet. Nu är det en ny vecka och vid måndagsmötet är jag bortglömd i alla arbetsgrupper. Precis som vanligt, då.

Finns det någon planner som inte blir bortglömd av projekt- och produktionsledare? I såna fall får du jättegärna lämna en kommentar, för jag tänker fråga hur du gör. Det är nämligen sjukt jobbigt att förutom att hålla ordning på det man själv ska göra se till att själv leta upp de möten man ska vara med i.

Nu jobbar vi lite.

Vi är vår egen värsta fiende just nu. Ursäkta ordvits.

Garbergs möter Garbergs i finalen av Reklamcupen. Vad bra vi var på att sälja in tävlingen till oss själva!

Fräs.

Jag är fruktansvärt irriterad. Orsaken till in irritation är att fortfarande, den 14 augusti 2008, verkar det som att människor som har betalt för att förstå media, vägrar att sätta sig in i vad en blogg är.

Exempel: Sandra har en blogg med 45 000 läsare. Hon får ett mail från Bindefeldt AB om att de vill att hon ska skriva om Brolles nya video (ett klassiskt !? är på sin plats). Hennes ersättning ska vara att hon får exklusivitet på det hela. Om man tittar in på Sandras blogg är det ganska lätt att förstå varför hon väljer att strunta i mailet. Då ringer människan från Bindefeldt upp och frågar varför hon inte har skrivit. Hon förklarar varför. Och människan blir förvånad.

Man kan skratta åt denna bisarra anekdot, men det är samtidigt lite beklämmande. PR-människor måste börja ta bloggare på samma allvar som andra journalister om de bestämmer sig för att bearbeta oss. Alla är inte Blondinbella och man får helt enkelt inte tro det om man jobbar med media.

Att gå ut med stil.

Om tre timmar drar vi pitchpresentationen. Därefter måste jag sluta blogga om det hela, för då vet vi om vi går vidare eller inte och det får inte komma ut innan programmet sänds.

Just nu sitter vi och gör om hela presentationen efter genrepet imorse. (Det var uppenbarligen helt obegripligt) Om en timme kommer Resumé hit igen. De kan förvänta sig stammande röst och stirrig blick.

Det värsta är att jag måste komma på en absolut sista mening som ska sammanfatta förflyttningen av varumärket. Jag vill att den ska vara

1. Något kunden känner igen sig i och delar (gärna något med ordet expert)
2. En logisk följd av det jag sa precis innan
3. En smula rolig så att man lättar upp den pompösa stämning som resten av mitt manus skapar.

SJUKT svårt.