En högstadiehypotes

Sandra har skrivit ett inlägg om hur värdelöst det är med Alla Hjärtans Dag när man går i åttan. 107 kommentarer håller med. Jag också. Fast åttan var väl egentligen värdelöst de flesta dagar. Ångest, ångest, ångest.

I högstadiet är all logik omvänd mot i resten av livet. Egenskaper som anses bra både när man är liten och när man är vuxen (att vara snäll, att vara smart, att vara bra på saker) är dåliga. Och saker som de flesta skulle säga är rätt miserabla (att vara korkad, otrevlig och alledeles för full) anses vara top-notch när man är 14. Det är ju inte klokt. Jag kan fortfarande vakna upp en vanlig tisdag och vara överlycklig över att jag är vuxen och aldrig kommer att bli tonåring igen. När jag gick i högstadiet var jag verkligen ingenting. Jag spelade mest basket och pluggade. Det var, såhär i efterhand, kanske den bästa lösningen. Att glida igenom så obemärkt som möjligt, liksom.

Jag har en hypotes om att ingen som jobbar i reklambranschen var tuff i högstadiet. Jag testade det på jobbet en gång. Av mina 42 kollegor var det bara en som klassificerade sig som tuff i högstadiet. De flesta andra blev mest mörka i blicken och bytte samtalsämne illa kvickt. Nu skulle jag gärna vilja utveckla den studien. Vad säger ni läsare? Är det någon av er som var med i tuffa gänget i högstadiet? Och hur var det i såna fall?

Fredag is freitag.

Är det inte väldigt mycket fredag idag? Soligt och glatt. I helgen ska jag:

1. Gå på bio och/eller dricka sprit.

2. Jobba.

3. Hälsa på min farfar.

4. Jobba.

5. Gå på skotsk fest.

6. Jobba.

På ett ungefär. Men innan dess kommer lite fredagsgodis:

Min absoluta favoritblogg just nu är Prankmonkey. Den handlar inte om något särskilt, men den är rolig och välskriven och lagom elak.

Ni har väl inte missat Insuggest? Det är en sajt som är hopkopplad med Flickr där man söker bilder på nyckelord, och sen tar sig vidare genom rekommendation. Det finns så fina bilder att man nästan smäller av. Det här är en av mina favoriter:



Dagens glada låt är en gammal favorit med Florence Valentin. Tyvärr är den stört omöjlig att få tag på och jag tänker inte direkt uppmana till olaglig aktivitet. Inte ens på deras Myspace finns den. Så man får lyssna pyttelite på Lastfm om man vill.

Hej då.

Om något verkar för bra för att vara sant är det antagligen det också. Eller inte.

Vi hade precis en pitchdragning. Uppdraget är litet i pengar, men stort i hjärtat. Vi måste ha det, på något sätt.

Jag har stressat runt i veckor kring det här. Gjort enkäter. Gjort fokusgrupper. Vridit och vänt och analyserat och till slut kom jag fram till en sylvass insikt. Insikten gick tvärtemot det vi trodde från början. Den gick att formulera på en post-it lapp. Och den konstaterade ett problem som faktiskt går att lösa med reklam.

Man skulle kunna tro att jag då skulle vara kolugn inför dragningen (som blev tre slides och en pannåexplosion). Men icke. Då började jag, helt emot allt bättre vetande, noja över att det hela var för enkelt. Min projektledare Peter gjorde allt för att muntra upp mig, inklusive ett förslag på att byta bakgrundsfärg på de tre slidesen. Men det hjälpte inte alls.

Men nu har vi som sagt haft den där dragningen. Och det gick jättebra. Så kanske kan jag börja leva som jag lär och respektera enkelheten. Antagligen inte.

Nu ska det bli jätteskönt med helg.

Pirr

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Jag trodde att jag hade kommit över den i år. Att det inte spelade nån roll. Men så räcker det att få en liten chokladask och några presenter och geléhjärtan, så är jag helt såld igen.

Såg på nyheterna i morse att i Rom köper par små hänglås idag och sätter fast dem på en bro och slänger nyckeln i vattnet för att låsa fast sin kärlek. Det tycker jag var fint.



Om det inte var nog så fick jag idag tips om att Micke Dahléns blogg äntligen är uppe. Den heter Nextopia och är en del av hans kommande bokprojekt. Om jag har fattat det rätt handlar det om Förväntningssamhället. Det spelar inte så stor roll vad man har gjort eller gör just nu, det som driver människor framåt är vad man snart ska göra. Och varumärken som fattar det har ett enormt försprång.

Jag tycker att det låter jätteintressant. Kanske för att det beskriver mig på pricken. En ny jacka är väldigt mycket roligare medan man planerar att köpa den än när man väl äger den. Och även om jag älskar mitt jobb, så ligger den riktiga spänningen i att se vad som kommer att hända framåt. Kommer de köpa kampanjen? Kommer vi att få en Guldäggsnominering? Vilken blir min nästa byrå?

Nu ska jag snart gå hem för att fira min vän Filippa som fyller 25 år idag. Grattis grattis grattis!

Dagens hat

riktas mot uttrycket allt som i allt fler unga mår dåligt eller allt fler är trötta på reklam. Mer meningslöst uttryck får man leta efter.

Egentligen betyder det ingenting. Men ordet allt antyder att det rör sig om en stor förändring. Ofta tycker jag att det används när man pratar om ett fenomen som ingen egentligen har bevisat men som det finns en allmän uppfattning om (som det där med reklamen). Sånt avskyr jag.

Jag vill att det ska stå Enligt en svensk undersökning som genomfördes på uppdrag av Landstinget säger sig 27% av barnen i åldern 8-12 lida av magont och sömnsvårigheter på grund av stress. Det är en ökning med 2% från förra året och med 20% sedan 1976. Samt en länk till den ursprungliga källan, såklart, där man kan fördjupa sig om man vill. Först då vet man tillräckligt mycket för att skapa sig en uppfattning om problemet och vad man kan göra åt det.

Svepande ordalag är ondska. Det är oklart ansvar, skrämelpropanganda och virriga briefer. Hu.

Det här med tonalitet.

Jag försökte anmäla mig för att få ett nyhetsbrev. Och blev artigt informerad om ovanstående. Jag brukar visserligen få ta en del gliringar om att jag kommer från en reklamfamilj och så. Men det är sällan folk är så rättframma. Kanske är det skönt att de (ett av Sveriges större företag) är ärliga i alla fall.

Från toppen kan det bara gå utför

Vissa saker är alltid kul. Som Monty Pythons Life of Brian, till exempel.



En annan grej som jag alltid kan muntra upp mig med är Mediaweeks Floskeltopp. Observera särskilt veckans raket, Marinera frågan. Det hade jag aldrig hört talas om innan i torsdags. Men enligt en säker källa används det flitigt av projektledare på en av våra lite mindre grannbyråer. Samtidigt ser jag att Garbergs favorit, Ta pucken, har halkat ut från listan. Börjar vi bli för bekväma? Har våra projektledare missat några viktiga möten? Det här känns inte bra. Inte alls.

Vad händer om man sätter tre gamla MCXL-studenter i ett rum?

I lördags hade vi bokstavsmiddag igen. Den här gången körde vi bokstaven N vilket resulterade i nachos, nudelwok, nötkolaglass, Norrlands Guld och Nancy Sinatra.

Det är alltid kul att hänga med Martin och Axel. På Handels skapade vi minnesvärda reklamkoncept som Min alldeles egna Bazaardromedar, Coop-mannen (en grönklädd superhjälte som kämpade för konsumentmakt) och progg-inspirerade Ropen skalla, Risenta åt alla. Nu är vi vuxna. Martin är projektledare på Pronto. Och Axel har just bytt Åkestam.Holst mot P&G, så nu får ni läsa hans åsikter på den egna bloggen istället. Det blir färre dromedarer. Men knäppheterna tar sig andra uttryck. Bland annat avhandlades den här:



samt

- Om världens okreddigaste musik är Thunderdome.

- Om det finns en faktisk skillnad mellan "singelmänniskor" och "parmänniskor". Obehagligt likt rasbiologi, nu i efterhand.

- Var i hela friden man hittar en bra planner.

- Robotliknande chefer.

- Vad som händer om man tar två kostymklädda killar till Marie Laveau (svar: folk blir livrädda)

Så, sammantaget var det en mycket intressant kväll. Nästa gång ska vi gå på Stadsteatern. Förhoppningsvis uppträder Bazaardromedaren.

Limbiska systemet. Knappast.

Idag är jag lite förvirrad. Jag glömmer bort att ringar folk och att äta och vilken dag det är. Då är det konstigt att jag, när jag bakgrundlyssnade lite på Belle & Sebastian och deras låt Sleep the Clock Around från skivan The boy with the arab strap, lyckades uppfatta att en textrad som är identisk med en rad ur Peggy Lejonhjärtas låt Att dansa och slåss. Raden är take a walk, take a valium pill.

Coincidence?? Knappast. Det är bara en komplott för att skicka min hjärna in i utbrändhetens garderob genom att sysselsätta den med helt meningslösa saker.

En liten orgie i amerikanism när det är som sämst.

Och skiten ligger etta på Viral Video Chart. 5 och en halv miljoner viewings. Folk är uppenbarligen dumma i huvudet. Scenen när Scarlett står och oohhhar med hörlurar i studion. Jag dör.

Så här får inte en planner säga. Men jag är inte planner idag. Bara en trött människa som hetsbloggar istället för att ta tag i det som borde göras. Tipstack som vanligt till David. Som antagligen skulle göra mitt jobb bättre än vad jag gör.