Monday, September 29, 2008
Jag har gjort reklam 2.
Godis har väldigt lite gemensamt med energibolag. Därför tänker jag inte börja dravla om insikter och utamningar. Titta på vår nya film för Dumle här.
Jag har gjort reklam.
Den här veckan tänkte jag presentera fyra varumärken jag har jobbat med de senaste året ungefär. Alla vill prata med dig den här veckan och för lång tid framöver. Först ut är ett företag du (i alla fall om du är Stockholmare) antagligen älskar att hata: Fortum.
Uppdraget: Fortum är en av de tre stora energiföretagen vi har. Som sådant är man inte populär. Inte alls. Och ju sämre människor gillar Fortum, desto mindre handlingsutrymme får man från våra politiker. Uppdraget vi fick från Fortum var att få folk att gilla dem, helst ganska mycket mer än de gör idag.
Insikt: Tidigare har Fortum och konkurrenterna alltid pratat elförsäljning när man kommunicerar med privatmarkanden. Där är konkurrensen hård, framförallt från elhandelsbolag som Telje och GodEl. Men väldigt få människor bryr sig om el. Däremot är man väldigt engagerad i och intresserad av klimatdiskussionen och förnyelsebar energi. Grejen är att det är ju Fortum också. De har bara aldrig bjudit in sina kunder att dela det intresset. För till skillnad från elhandelsbolagen som bara köper upp el från börsen och säljer den vidare, är Fortum ett företag som producerar el och forskar inom det området.
Lösningen: Jakten på framtidens energi.
Film
Blogg
Printen blev väldigt ful att ladda upp, men den hoppas jag att ni ser i tidningen (och i tunnelbanan om ni bor i Stockholm).
Waveroller är det första forskningsprojektet vi presenterar, och fler kommer det att bli.
Det var det. Vad tycker ni?
Uppdraget: Fortum är en av de tre stora energiföretagen vi har. Som sådant är man inte populär. Inte alls. Och ju sämre människor gillar Fortum, desto mindre handlingsutrymme får man från våra politiker. Uppdraget vi fick från Fortum var att få folk att gilla dem, helst ganska mycket mer än de gör idag.
Insikt: Tidigare har Fortum och konkurrenterna alltid pratat elförsäljning när man kommunicerar med privatmarkanden. Där är konkurrensen hård, framförallt från elhandelsbolag som Telje och GodEl. Men väldigt få människor bryr sig om el. Däremot är man väldigt engagerad i och intresserad av klimatdiskussionen och förnyelsebar energi. Grejen är att det är ju Fortum också. De har bara aldrig bjudit in sina kunder att dela det intresset. För till skillnad från elhandelsbolagen som bara köper upp el från börsen och säljer den vidare, är Fortum ett företag som producerar el och forskar inom det området.
Lösningen: Jakten på framtidens energi.
Film
Blogg
Printen blev väldigt ful att ladda upp, men den hoppas jag att ni ser i tidningen (och i tunnelbanan om ni bor i Stockholm).
Waveroller är det första forskningsprojektet vi presenterar, och fler kommer det att bli.
Det var det. Vad tycker ni?
Friday, September 26, 2008
I naturen med alla djuren.
Igår såg jag ett trevligt TV-program om Yunnan-provinsen i Kina. Det är något alldeles särskilt med naturprogram. På en gång mysigt och facinerande. Man skulle aldrig söka upp dem, men om man börjar titta kan man inte sluta. Jag lärde mig några nya djur:
Röd panda
Solfågel
Gibbonapan är inte ny i min begreppsvärld, men den gjorde en stark comeback i gårdagens program:
De låter som billarm och har alldeles för stora händer. Helt klart ett intressant djur.
I eftermiddag ska jag och Lill-Cill åka till Malmö och hälsa på Nollan. Eller Jennyal som hon numer föresrar att kallas. Det ska bli det roligaste på mycket, mycket länge. Trevlig helg på er!
Röd panda
Solfågel
Gibbonapan är inte ny i min begreppsvärld, men den gjorde en stark comeback i gårdagens program:
De låter som billarm och har alldeles för stora händer. Helt klart ett intressant djur.
I eftermiddag ska jag och Lill-Cill åka till Malmö och hälsa på Nollan. Eller Jennyal som hon numer föresrar att kallas. Det ska bli det roligaste på mycket, mycket länge. Trevlig helg på er!
Wednesday, September 24, 2008
Jag har fått svar.
Jag skrev:
Hej Evelyn,
Jag har sett er kampanj som går nu, Vem blir du i trafiken? Som skattebetalare i Stockholm skulle jag gärna vilja veta hur ni motiverar den här kampanjen. Vilka insikter om trafiksäkerhet bygger den på? Vad vill ni att jag som bilförare ska göra när jag ser de här annonserna? Vilka mätbara mål har ni satt upp för kampanjen och hur har dessa uppnåtts?
Jag har nämligen stor anledning att tro att ni använder mina och andras skattepengar till en kampanj som inte alls påverkar trafiksäkerheten. Det är beklämmande eftersom trafiksäkerhet är en oerhört viktig fråga och det är möjligt att göra reklam som faktiskt gör stor skillnad. Som inspiration kanske ni vill titta på en kampanj från RTA i New South Wales, Australien: http://www.rta.nsw.gov.au/roadsafety/speedandspeedcameras/campaigns/index.html Den kampanjen har verkligen räddat liv.
Om du inte kan svara på mina frågor vore jag tacksam om du kunde vidarebefordra dem till någon som kan.
Vänliga hälsningar
Nina Åkestam
Och fick svaret:
Hej Nina,
Tack för dina synpunkter på årets trafiksäkerhetskampanj. Vi är glada för alla åsikter och tips om hur våra kampanjer tas emot så att vi kan ta dem med oss när vi nu jobbar vidare med fortsättningen.
Just den kampanjen du menade grundar sig i att många boende och besökare i Stockholm ofta känner en otrygghet i trafiken. Marginalerna är små i stortstadstrafiken och man känner sig stressad och hetsad och tempot är högt, även om inte så många olyckor sker. (Inte minst i förhållandet mellan cyklister och gångtrafikanter.) Det vill säga kampanjen grundar sig inte på olycksstatistik eftersom den alltid är relativt låg här i innerstaden.
Vi har tagit med värden där man som trafikant kan känna en stress, en hets och en otrygghet fast vi inte har några olyckstal i vår statistik att uppvisa i just dessa situationer. Man kan ju tänja på trafikreglerna utan att direkt bryta emot dem. Alltså två olika saker.
Denna kampanj syftade främst i att visa att vi som väghållare kan bygga säkra vägar och en säker stadsmiljö upp till en viss gräns. Därefter kan Polisen, som vi samarbetade med under kampanjen och som var ute på olika strategiska platser för att lugna ner tempot, se till att vi alla följer trafikreglerna. Sedan är det dock du som trafikant som tar vid och dina beslut i olika situationer som avgör hur det kommer att sluta. Vi ville visa att vi jobbar aktivt med dessa frågor och att det råder ett samband mellan tekniskt utformad stadsmiljö och det personliga ansvaret. Och detta gäller inte bara bilister, utan även cyklister och gångtrafikanter som också var representerade i kampanjen. Under höstens repetition har vi haft med bilisten lite mer än de två andra trafikantslagen på grund av skolstarten, men annars hade vi med alla tre trafikantslagen.
Kampanjens mål detta första år baserade sig bland annat på budskapsförståelse, uppmärksamhet och reflektion över sitt eget beteende i trafiken och samtliga av dessa mål uppnåddes med råge. När vi sedan går vidare under 2-3 ytterligare år så kan vi lägga med fler variablar i måluppfyllelse men detta jobbar vi med just nu och ingenting är klart.
Som svar på din direkta fråga vad du som bilförare ska göra när du ser annonserna, är ju så klart att reflektera över ditt eget beteende. Ofta tänker man i första hand på sin egen framkomlighet och tänker inte på hur mitt sätt att agera i trafiken påverkar andras framkomlighet, trygghet och säkerhet. Bidrar jag till den här hetsen eller är det bara alla andra som hetsar och tänjer på reglerna?
Vänligen,
Christina Durling
Plus i kanten för snabbt och vänligt svar. Minus i kanten för att det egentligen inte svarar på frågan. Jag tvekar inte på att uppmärksamheten är stor (de har ju tapetserat hela stan) och att budskapsförståelsen är som den ska (inga subtiliteter här inte). Det är "bra reklam" enligt undersökningsföretagens definition. På akademiska skulle man säga att reliabiliteten är hög.
Men det egentliga målet för reklam är aldrig budskapsförtåelse. Det är i det här fallet en säkrare trafikmiljö. Och jag tror inte att förståelse av det här budskapet kommer att göra någon enda människa säkrare. Validiteten är kass. Man mäter saker rätt, men man mäter inte rätt saker. etc etc.
Jag tänker maila Christina igen om 2-3 år och kolla hur det gick med den saken. Tills dess tänker jag anse att det är en rätt dålig kampanj.
Hej Evelyn,
Jag har sett er kampanj som går nu, Vem blir du i trafiken? Som skattebetalare i Stockholm skulle jag gärna vilja veta hur ni motiverar den här kampanjen. Vilka insikter om trafiksäkerhet bygger den på? Vad vill ni att jag som bilförare ska göra när jag ser de här annonserna? Vilka mätbara mål har ni satt upp för kampanjen och hur har dessa uppnåtts?
Jag har nämligen stor anledning att tro att ni använder mina och andras skattepengar till en kampanj som inte alls påverkar trafiksäkerheten. Det är beklämmande eftersom trafiksäkerhet är en oerhört viktig fråga och det är möjligt att göra reklam som faktiskt gör stor skillnad. Som inspiration kanske ni vill titta på en kampanj från RTA i New South Wales, Australien: http://www.rta.nsw.gov.au/roadsafety/speedandspeedcameras/campaigns/index.html Den kampanjen har verkligen räddat liv.
Om du inte kan svara på mina frågor vore jag tacksam om du kunde vidarebefordra dem till någon som kan.
Vänliga hälsningar
Nina Åkestam
Och fick svaret:
Hej Nina,
Tack för dina synpunkter på årets trafiksäkerhetskampanj. Vi är glada för alla åsikter och tips om hur våra kampanjer tas emot så att vi kan ta dem med oss när vi nu jobbar vidare med fortsättningen.
Just den kampanjen du menade grundar sig i att många boende och besökare i Stockholm ofta känner en otrygghet i trafiken. Marginalerna är små i stortstadstrafiken och man känner sig stressad och hetsad och tempot är högt, även om inte så många olyckor sker. (Inte minst i förhållandet mellan cyklister och gångtrafikanter.) Det vill säga kampanjen grundar sig inte på olycksstatistik eftersom den alltid är relativt låg här i innerstaden.
Vi har tagit med värden där man som trafikant kan känna en stress, en hets och en otrygghet fast vi inte har några olyckstal i vår statistik att uppvisa i just dessa situationer. Man kan ju tänja på trafikreglerna utan att direkt bryta emot dem. Alltså två olika saker.
Denna kampanj syftade främst i att visa att vi som väghållare kan bygga säkra vägar och en säker stadsmiljö upp till en viss gräns. Därefter kan Polisen, som vi samarbetade med under kampanjen och som var ute på olika strategiska platser för att lugna ner tempot, se till att vi alla följer trafikreglerna. Sedan är det dock du som trafikant som tar vid och dina beslut i olika situationer som avgör hur det kommer att sluta. Vi ville visa att vi jobbar aktivt med dessa frågor och att det råder ett samband mellan tekniskt utformad stadsmiljö och det personliga ansvaret. Och detta gäller inte bara bilister, utan även cyklister och gångtrafikanter som också var representerade i kampanjen. Under höstens repetition har vi haft med bilisten lite mer än de två andra trafikantslagen på grund av skolstarten, men annars hade vi med alla tre trafikantslagen.
Kampanjens mål detta första år baserade sig bland annat på budskapsförståelse, uppmärksamhet och reflektion över sitt eget beteende i trafiken och samtliga av dessa mål uppnåddes med råge. När vi sedan går vidare under 2-3 ytterligare år så kan vi lägga med fler variablar i måluppfyllelse men detta jobbar vi med just nu och ingenting är klart.
Som svar på din direkta fråga vad du som bilförare ska göra när du ser annonserna, är ju så klart att reflektera över ditt eget beteende. Ofta tänker man i första hand på sin egen framkomlighet och tänker inte på hur mitt sätt att agera i trafiken påverkar andras framkomlighet, trygghet och säkerhet. Bidrar jag till den här hetsen eller är det bara alla andra som hetsar och tänjer på reglerna?
Vänligen,
Christina Durling
Plus i kanten för snabbt och vänligt svar. Minus i kanten för att det egentligen inte svarar på frågan. Jag tvekar inte på att uppmärksamheten är stor (de har ju tapetserat hela stan) och att budskapsförståelsen är som den ska (inga subtiliteter här inte). Det är "bra reklam" enligt undersökningsföretagens definition. På akademiska skulle man säga att reliabiliteten är hög.
Men det egentliga målet för reklam är aldrig budskapsförtåelse. Det är i det här fallet en säkrare trafikmiljö. Och jag tror inte att förståelse av det här budskapet kommer att göra någon enda människa säkrare. Validiteten är kass. Man mäter saker rätt, men man mäter inte rätt saker. etc etc.
Jag tänker maila Christina igen om 2-3 år och kolla hur det gick med den saken. Tills dess tänker jag anse att det är en rätt dålig kampanj.
Det här är faktiskt viktigt.
Det finns en grej som stör mig ofantligt mycket. Och det är när köpare av viktig reklam inte gör sitt jobb.
Ärligt talat så skiter jag i om det görs en massa usel reklam för bildäck eller tvättmedel. Det är företagets pengar som åker i sjön. Det är visserligen sorgligt för oss som bransch när det görs dåliga grejer, och så skräpar det ner det offentliga rummet. Men det handlar inte om liv eller död.
Och så finns det sån reklam som gör det. Som faktiskt kan rädda liv om den är bra, eller inte göra det om den är insiktslös. Alla som gör eller köper sådan reklam har ett extra ansvar. Alldeles för få sköter sig.
Exempel. Man har i uppdrag att rädda människoliv i trafiken. Om man inte sköter sitt jobb gör man som Stockholms stad:
Jag hittade ingen bra bild, men den här kampanjen går just nu runt om i stan. Man struntar i vad man vill att människor ska göra, man riktar in sig på helt fel målgrupp och man använder skattepengar till att köpa eurosizes över hela stan för att få ut sin idiotiska kampanj. Jag har mailat deras ansvariga för att få lite klarhet i hur de tänker. Ska bli intressant att se vad de svarar!
Om man gör sitt jobb gör man som australiensiska trafikmyndigheten:
Man väljer den målgrupp som faktiskt kör ihjäl folk och man fokuserar på något som är viktigt för dem.
Exempel. Man ska rädda människor från att dö i aids. Antingen försöker man impa på någon formgivarkompis:
Eller så ser man till att faktiskt uppnå resultat:
Det här är en av mina favoritplanningcase någonsin (arbetsgruppen på Ester har ingen planner, men planning kan ju som sagt utföras av vem som helst) Kolla resultaten här. Det är bara att buga ödmjukast. Insikten att ringa någon om klamydia är så mycket jobbigare än att dö i aids (eftersom den tanken ju är helt absurd) är briljant.
Poängen är: Reklameffektivitet och planning är inte en kul bonus som man kan välja eller välja bort. De som gör ineffektiv reklam i viktiga frågor borde få mycket mer skit än vad de får idag. Och de som gör det bra borde hyllas.
Ärligt talat så skiter jag i om det görs en massa usel reklam för bildäck eller tvättmedel. Det är företagets pengar som åker i sjön. Det är visserligen sorgligt för oss som bransch när det görs dåliga grejer, och så skräpar det ner det offentliga rummet. Men det handlar inte om liv eller död.
Och så finns det sån reklam som gör det. Som faktiskt kan rädda liv om den är bra, eller inte göra det om den är insiktslös. Alla som gör eller köper sådan reklam har ett extra ansvar. Alldeles för få sköter sig.
Exempel. Man har i uppdrag att rädda människoliv i trafiken. Om man inte sköter sitt jobb gör man som Stockholms stad:
Jag hittade ingen bra bild, men den här kampanjen går just nu runt om i stan. Man struntar i vad man vill att människor ska göra, man riktar in sig på helt fel målgrupp och man använder skattepengar till att köpa eurosizes över hela stan för att få ut sin idiotiska kampanj. Jag har mailat deras ansvariga för att få lite klarhet i hur de tänker. Ska bli intressant att se vad de svarar!
Om man gör sitt jobb gör man som australiensiska trafikmyndigheten:
Man väljer den målgrupp som faktiskt kör ihjäl folk och man fokuserar på något som är viktigt för dem.
Exempel. Man ska rädda människor från att dö i aids. Antingen försöker man impa på någon formgivarkompis:
Eller så ser man till att faktiskt uppnå resultat:
Det här är en av mina favoritplanningcase någonsin (arbetsgruppen på Ester har ingen planner, men planning kan ju som sagt utföras av vem som helst) Kolla resultaten här. Det är bara att buga ödmjukast. Insikten att ringa någon om klamydia är så mycket jobbigare än att dö i aids (eftersom den tanken ju är helt absurd) är briljant.
Poängen är: Reklameffektivitet och planning är inte en kul bonus som man kan välja eller välja bort. De som gör ineffektiv reklam i viktiga frågor borde få mycket mer skit än vad de får idag. Och de som gör det bra borde hyllas.
Tuesday, September 23, 2008
Andra Avenyn
Nu har jag (många månader efter alla andra i det här landet, verkar det som) grävt ner mig ordentligt i SVT-programmet Andra Avenyn. Ni vet, den där serien som ingen ser på TV men som har 1,4 miljoner webbvisningar i veckan. För det är inte själva TV-programmet som är det viktigaste. SVT har samlar allt som finns runt en populär TV-serie och det är det man verkligen konsumerar. Titta här. Det är, som vanligt, inget nytt. När jag gick i mellanstadiet var jag tvungen att se Tre Kronor varesig jag ville eller inte, för annars kunde jag inte prata med de andra i klassen om det. Jag börjar mer och mer tro att man inte konsumerar någonting för sin egen skull; allt handlar om tillhörighet. Och inget är lättare än att tillhöra Andra Avenyn.
Jag läste ett sammandrag av Clay Shirkleys bok Here comes everybody (ska läsa hela boken, den ligger på mitt skrivbord. Snart så). Där fanns en söt anekdot om Clays fyraåriga dotter som började krypa omkring bakom TV:n när hon satt och tittade på barnprogram. Dotterns förklaring var att hon letade efter musen. När programet blev tråkigt ville hon se på vilket sätt hon kunde interagera med det (fast jag antar att hon inte använde de orden, det hade varit underligt).
Det kan nog förklara en stor del av Andra Avenyns framgång. Resten har jag ingen aning om. Men när vi nu pratar om ett av de största populärkulturella fenomenen i modern svensk historia, kommer jag garanterat att fundera vidare på det.
Jag läste ett sammandrag av Clay Shirkleys bok Here comes everybody (ska läsa hela boken, den ligger på mitt skrivbord. Snart så). Där fanns en söt anekdot om Clays fyraåriga dotter som började krypa omkring bakom TV:n när hon satt och tittade på barnprogram. Dotterns förklaring var att hon letade efter musen. När programet blev tråkigt ville hon se på vilket sätt hon kunde interagera med det (fast jag antar att hon inte använde de orden, det hade varit underligt).
Det kan nog förklara en stor del av Andra Avenyns framgång. Resten har jag ingen aning om. Men när vi nu pratar om ett av de största populärkulturella fenomenen i modern svensk historia, kommer jag garanterat att fundera vidare på det.
Monday, September 22, 2008
Snart helg!
Idag har jag verkligen ingenting särskilt att skriva om. Det känns som att min arbetsroll snarare kan beskrivas som briefproduktionsledare än planner. Jobbar på 8 projekt samtidigt. Håller på att bli en smula tokig.
Därför känns det extra bra att jag hade en så trevlig helg som kan resultera i några tips. Så att man redan nu kan börja längta till fredag.
Gör en utflykt. Till exempel till Mariefred, gulligaste staden som finns.
Ät bakelser på konditori. Känns absurt på ett bra sätt. Den här tog Kalle i lördags (min Napoleonbakelse gjorde sig inte riktigt på bild):
Gör matlagningen till värsta projektet. Det är fruktansvärt tråkigt att laga mat för man måste äta. Konstigt nog blir matlagning roligare ju svårare man gör det. Slå upp ett slumpmässigt recept i någon kokbok. Ta med det till Systemet och be om vin. Spåra upp någon Bondens marknad och köp några saker där. Irra runt på en stormarknad och leta efter saker du vanligtvis aldrig köper (exempelvis garangal). Chansa på att det blir gott.
Alla bilder utom bakelsen är från Flickr.
Därför känns det extra bra att jag hade en så trevlig helg som kan resultera i några tips. Så att man redan nu kan börja längta till fredag.
Gör en utflykt. Till exempel till Mariefred, gulligaste staden som finns.
Ät bakelser på konditori. Känns absurt på ett bra sätt. Den här tog Kalle i lördags (min Napoleonbakelse gjorde sig inte riktigt på bild):
Gör matlagningen till värsta projektet. Det är fruktansvärt tråkigt att laga mat för man måste äta. Konstigt nog blir matlagning roligare ju svårare man gör det. Slå upp ett slumpmässigt recept i någon kokbok. Ta med det till Systemet och be om vin. Spåra upp någon Bondens marknad och köp några saker där. Irra runt på en stormarknad och leta efter saker du vanligtvis aldrig köper (exempelvis garangal). Chansa på att det blir gott.
Alla bilder utom bakelsen är från Flickr.
Friday, September 19, 2008
Fredagens samtalsämne.
Det här kan vara den debattartikel som jag håller minst med om. Någonsin. Madeleine Östlund sågar Heinz och Kalles Kaviars varumärkesarbeten och produktutveckling.
Jag behöver inte gå in på varför eftersom Julieta reda har skrivit det jag skulle ha skrivit i sin kommentar till artikeln.
Den som tror att ett varumärke blir starkt genom att stå still i sin utveckling behöver läsa mindre grundläggande marknadsföringsteori och titta sig mer omkring i verkligheten.
Jag behöver inte gå in på varför eftersom Julieta reda har skrivit det jag skulle ha skrivit i sin kommentar till artikeln.
Den som tror att ett varumärke blir starkt genom att stå still i sin utveckling behöver läsa mindre grundläggande marknadsföringsteori och titta sig mer omkring i verkligheten.
Dra åt helvete
Anna Larsson skriver en väldigt bra krönika i SvD idag: Kvinnor med egna pengar älskar bättre. Jag är väldigt glad över att ha lärt mig begreppet fuck-off-pengar. Jag tror att det är vad vi 80-talister menar med trygghet. Vi blir ju ibland anklagade för egocentricitet och illojalitet med våra arbetsgivare (och det mesta överlag). Ändå jobbar vi som illrar för dessa arbetsgivare vi inte är lojala med. Och det handlar just om fuck-off-pengar.
Jag skulle dock vilja lägga till att man behöver fuck-off-människor. Alltså människor som finns där när man bestämmer sig för att lämna jobbet/partnern/staden. För det sociala probemet i att be någon dra åt helvete är ibland lika stort som det ekonomiska. De kontakterna har ju kvinnor historiskt sett varit bättre på än män, men det verkar ändras nu. Mina killkompisar har lika nära vänner och familjerelationer som tjejerna har. Det är bra, tycker jag.
Jag tycker att jag är som allra bäst när jag vet att jag när som helst kan lämna en situation, och jag bara är där för att jag verkligen vill. Det är riktig trygghet. Och om man har det, behöver man inte så ofta be någon att dra åt helvete.
Subscribe to:
Posts (Atom)
