Nu avrundar vi den här bloggen för i år.
Tuesday, December 22, 2009
Monday, December 21, 2009
Två lästips en kall, snöig och något bakfull måndag när vi möblerar om på kontoret och man därför inte kan koncentrera sig på någonting.
1. Fokus lista över 100 personer som har format 00-talet.
2. Blogginlägg om djurbebisar på zooborns.com
2. Blogginlägg om djurbebisar på zooborns.com
Friday, December 18, 2009
Listor.
Nu är ett decennium snart slut och det är obligatoriskt att sammanfatta det i listform. Jag har två anledningar till att låta bli.
1. Jag är lat
2. Min reklamkunskap före 2006 är relativt begränsad.
Istället föreslår jag att du tar en titt på listorna som Goviral och AdWeek har knåpat ihop. Många gamla bekantskaper, och en hel del man behöver bli påmind om.
Förresten, en liten lista blir det i alla fall. Här är 13 låtar som har hörts mycket de senaste tio åren. Det skulle ha varit 10, men år 2003, 2007 och 2009 var tvungna att få två var. 2003, för att just de två låtarna kanske är de bästa på hela listan. 2007, eftersom det var då jag började på Garbergs och träffade Kalle och en massa andra viktiga saker man gärna vill påminnas om. 2009, för att jag saknar distans och inte har en aning om vilka låtar som är bäst i år.
Hursomhelst, listan innehåller:
2000 - Ramlar, Håkan Hellström
2001 - New York City Cops, The Strokes
2002 - Anyone Else But You, Moldy Peaches
2003 - Such Great Heights, Postal Service
2003 - I Touch Myself, Scala & Kolacny Brothers
2004 - I'd Rather Dance With You, Kings of Convenience
2005 - Tell No One About Tonight, Le Sport
2006 - Green Light, Marit Bergman
2007 - No One's Gonna Love You, Band of Horses
2007 - Vi kommer att dö samtidigt, Säkert!
2008 - Jungle Drum, Emiliana Torrini
2009 - Relator, Peter Yorn & Scarlet Johansson
2009 - Dreams-Come-True-Girl, Cass McCombs & Karen Black
Trevlig fredag!
Skulle jag sammanfatta 00-talet i en bild skulle det vara den här.
1. Jag är lat
2. Min reklamkunskap före 2006 är relativt begränsad.
Istället föreslår jag att du tar en titt på listorna som Goviral och AdWeek har knåpat ihop. Många gamla bekantskaper, och en hel del man behöver bli påmind om.
Förresten, en liten lista blir det i alla fall. Här är 13 låtar som har hörts mycket de senaste tio åren. Det skulle ha varit 10, men år 2003, 2007 och 2009 var tvungna att få två var. 2003, för att just de två låtarna kanske är de bästa på hela listan. 2007, eftersom det var då jag började på Garbergs och träffade Kalle och en massa andra viktiga saker man gärna vill påminnas om. 2009, för att jag saknar distans och inte har en aning om vilka låtar som är bäst i år.
Hursomhelst, listan innehåller:
2000 - Ramlar, Håkan Hellström
2001 - New York City Cops, The Strokes
2002 - Anyone Else But You, Moldy Peaches
2003 - Such Great Heights, Postal Service
2003 - I Touch Myself, Scala & Kolacny Brothers
2004 - I'd Rather Dance With You, Kings of Convenience
2005 - Tell No One About Tonight, Le Sport
2006 - Green Light, Marit Bergman
2007 - No One's Gonna Love You, Band of Horses
2007 - Vi kommer att dö samtidigt, Säkert!
2008 - Jungle Drum, Emiliana Torrini
2009 - Relator, Peter Yorn & Scarlet Johansson
2009 - Dreams-Come-True-Girl, Cass McCombs & Karen Black
Trevlig fredag!
Skulle jag sammanfatta 00-talet i en bild skulle det vara den här.
Thursday, December 17, 2009
Vilken idiot som helst kan väcka uppmärksamhet. Det svåra är att väcka sympati. För det krävs det talang.
When I want a high recall score, all I have to do is show a gorilla in a jock strap.
Så sa Leon Nordin respektive David Ogilvy på sin tid. Populära citat, båda två. Det märks inte minst på kommentarerna kring Studio Total häromdagen.
Det är mycket möjligt att herrarna Nordin och Ogilvy hade rätt en gång i tiden. Däremot skulle jag inte vilja säga att de har det nu. Vilken idiot som helst kan inte väcka uppmärksamhet.
Om Ogilvy skulle ta en gorilla och sätta på den en jock strap idag är jag inte säker på att någon skulle märka det över huvud taget. Den stackars gorillan skulle nämligen tävla mot det här.
Det här.
Och det här.
Och miljoner andra saker som är ännu knäppare, roligare och viktigare.
Uppmärksamhet är något man måste förtjäna, och får man genomslag förtjänar man en eloge. Jag är inte säker på hur man gör för att synas. Men jag är övertygad om att det kräver både list, fingertoppskänsla och hårt arbete. Och en sjutusan massa tur.
Så sa Leon Nordin respektive David Ogilvy på sin tid. Populära citat, båda två. Det märks inte minst på kommentarerna kring Studio Total häromdagen.
Det är mycket möjligt att herrarna Nordin och Ogilvy hade rätt en gång i tiden. Däremot skulle jag inte vilja säga att de har det nu. Vilken idiot som helst kan inte väcka uppmärksamhet.
Om Ogilvy skulle ta en gorilla och sätta på den en jock strap idag är jag inte säker på att någon skulle märka det över huvud taget. Den stackars gorillan skulle nämligen tävla mot det här.
Det här.
Och det här.
Och miljoner andra saker som är ännu knäppare, roligare och viktigare.
Uppmärksamhet är något man måste förtjäna, och får man genomslag förtjänar man en eloge. Jag är inte säker på hur man gör för att synas. Men jag är övertygad om att det kräver både list, fingertoppskänsla och hårt arbete. Och en sjutusan massa tur.
Tuesday, December 15, 2009
Musikhjälpen
Just nu är det full fart på SVT och SR. Artister, programledare, idrottare och allsköns galenpannor jobbar med Musikhjälpen för att samla in pengar till kampen mot malaria. Det är lite som ett välgörenhetsrave. På ett bra sätt. I en värld av pråliga galor med fjolårets schlagerartister är det skönt med något annat.
Vill man göra det svårt för sig åker man till Göteborg och fäktas i medeltidskläder. Vill man göra det lätt för sig önskar man en låt för 50 kronor. Jag gör det senare och önskar Okända Djur med Olle Adolphson. Den känns passande, på något sätt. Önska och skänk här.
Vill man göra det svårt för sig åker man till Göteborg och fäktas i medeltidskläder. Vill man göra det lätt för sig önskar man en låt för 50 kronor. Jag gör det senare och önskar Okända Djur med Olle Adolphson. Den känns passande, på något sätt. Önska och skänk här.
Safari
Igår var jag på Berghs igen för att avsluta terminen med gänget på Idé och Konceptutveckling. Vi gjorde något väldigt lärorikt.
Alla tar med sig en reklamenhet som de verkligen gillar. Man skriver Stockholms tunnelbanestationer på lappar. Man drar en lapp. Man åker dit med reklamenheten och pratar med folk. Man dokumenterar. Man återförenas i ett tillstånd av chock och förvirring.
Jag vet inte hur ofta man måste upprepa det här för att det ska gå in i ens huvud. Men så här är det:
Regel 1. Ingen bryr sig om reklam.
Regel 2. Ingen tänker på reklam.
Regel 3. Ingen förstår reklam.
Regel 4. Ibland slås de tre ovanstående reglerna ut. Och ingen vet varför.
Bland elevernas reklamval fanns Pianotrappan, Delicato-annonser, Comviqs Brevduve-filmer, klassiska VW-annonser, dagens fyrsidiga annons för Hyresgästföreningen. Stora, kända, breda, tydliga, bra kampanjer. Ofta underhållande, emotionella, interaktiva. Tumregeln efter två timmar och kanske 50 intervjuer: Ingen hade sett någonting. Och hade de sett det, hade de inte förstått det. Och hade de gjort det, kunde de inte bry sig mindre.
Undantaget som stod ut var Friends gamla film. Då visste nästan alla helt plötsligt vad det handlade om. De gillade det. De gillade Friends. Varför? Ingen aning.
Nu var det här ingen vetenskaplig undersökning. Men väldigt nyttigt ändå. För vårt jobb handlar om att regel 4 ska gälla lite oftare. Jag närmar mig uppgiften med en stor dos ödmjukhet.
Alla tar med sig en reklamenhet som de verkligen gillar. Man skriver Stockholms tunnelbanestationer på lappar. Man drar en lapp. Man åker dit med reklamenheten och pratar med folk. Man dokumenterar. Man återförenas i ett tillstånd av chock och förvirring.
Jag vet inte hur ofta man måste upprepa det här för att det ska gå in i ens huvud. Men så här är det:
Regel 1. Ingen bryr sig om reklam.
Regel 2. Ingen tänker på reklam.
Regel 3. Ingen förstår reklam.
Regel 4. Ibland slås de tre ovanstående reglerna ut. Och ingen vet varför.
Bland elevernas reklamval fanns Pianotrappan, Delicato-annonser, Comviqs Brevduve-filmer, klassiska VW-annonser, dagens fyrsidiga annons för Hyresgästföreningen. Stora, kända, breda, tydliga, bra kampanjer. Ofta underhållande, emotionella, interaktiva. Tumregeln efter två timmar och kanske 50 intervjuer: Ingen hade sett någonting. Och hade de sett det, hade de inte förstått det. Och hade de gjort det, kunde de inte bry sig mindre.
Undantaget som stod ut var Friends gamla film. Då visste nästan alla helt plötsligt vad det handlade om. De gillade det. De gillade Friends. Varför? Ingen aning.
Nu var det här ingen vetenskaplig undersökning. Men väldigt nyttigt ändå. För vårt jobb handlar om att regel 4 ska gälla lite oftare. Jag närmar mig uppgiften med en stor dos ödmjukhet.
Monday, December 14, 2009
Ett beställningsjobb
Frebro gav mig en liten twitterutmaning och frågade rakt ut vad jag tycker om Studio Totals olika jobb. Ni vet, Black Ascot, Arvikaorgasmen och det där. Lite jobbigt för mig. För en gångs skull vet jag nämligen inte riktigt vad jag tycker.
Det är imponerande att jobben får genomslag. Det ska gudarna veta att det inte är enkelt. Dessutom gillar jag att byrån jobbar med att berätta historier. De låter saker få vara lite oklara, snirkliga och overkliga. Förr i tiden gjorde man det i långa textannonser. Nu gör man det i bloggform eller på Youtube. Sak samma.
Samtidigt vet jag inte om det verkligen är bra kommunikation. Bra, som i betydelsen fungerande. Alltså: Skapar man bara uppmärksamhet, eller säljer man grejer också? Det vore intressant att veta hur exempelvis Black Ascot påverkade avsändaren (Malmö Opera, eller?) på kort och lång sikt.
Jag helt och hållet med Studio Total om att kommunikation inte behöver bygga på verkligheten. Ibland är det helt rätt att gräva där man står när man gör reklam. Men ibland är det bättre att bara kasta sig rakt ut. Däremot tror jag inte att lur-momentet är särskilt viktigt. Människor gillat fiktion i många sammanhang. De kan säkert gilla det som reklam också. En bra historia är en bra historia, även om den inte är på riktigt.
Sammanfattningsvis: Jag tycker att Studio Total tillför något intressant till en förhållandevis slätstruken reklambransch. Och ju mer de kan visa att det faktiskt är reklam de håller på med, och inte fri konst, desto intressantare blir det.
Andra åsikter?
Det är imponerande att jobben får genomslag. Det ska gudarna veta att det inte är enkelt. Dessutom gillar jag att byrån jobbar med att berätta historier. De låter saker få vara lite oklara, snirkliga och overkliga. Förr i tiden gjorde man det i långa textannonser. Nu gör man det i bloggform eller på Youtube. Sak samma.
Samtidigt vet jag inte om det verkligen är bra kommunikation. Bra, som i betydelsen fungerande. Alltså: Skapar man bara uppmärksamhet, eller säljer man grejer också? Det vore intressant att veta hur exempelvis Black Ascot påverkade avsändaren (Malmö Opera, eller?) på kort och lång sikt.
Jag helt och hållet med Studio Total om att kommunikation inte behöver bygga på verkligheten. Ibland är det helt rätt att gräva där man står när man gör reklam. Men ibland är det bättre att bara kasta sig rakt ut. Däremot tror jag inte att lur-momentet är särskilt viktigt. Människor gillat fiktion i många sammanhang. De kan säkert gilla det som reklam också. En bra historia är en bra historia, även om den inte är på riktigt.
Sammanfattningsvis: Jag tycker att Studio Total tillför något intressant till en förhållandevis slätstruken reklambransch. Och ju mer de kan visa att det faktiskt är reklam de håller på med, och inte fri konst, desto intressantare blir det.
Andra åsikter?
Wednesday, December 9, 2009
Besviken
Isabelle Ståhl skriver en artikel i Expressen. Den handlar om hemmafruideal som ett feministiskt problem. Det håller jag med om. Till punkt och pricka.
Men frågan är varför Isabelle känner sig manad att ta upp en av de kanske viktigaste feministiska förebilderna för unga tjejer just nu, min kollega och vän Sandra Beijer, som exempel? När Isabelle beskriver Niotillfem som en blogg som handlar om att "laga perfekt glaserade muffins ur mormors kokbok och sy lapptäcken och väggbonader, snarare än att gå ut och festa och förverkliga sig själva" är det ju så väldigt fel. Så fel att jag undrar om hon någonsin har läst bloggen.
Sandra är jättetydlig med att hon jobbar, festar, reser, lyssnar på musik, lagar mat, umgås med familj och vänner precis i den ordning hon själv vill, och uppmanar andra att göra det samma. Hon svarar på frågor om feminism. Hon tar ton mot skittidningar som Cosmo Girl. Hon lägger timmar varje dag på att hjälpa unga tjejer med sina problem. Och tro mig, de handlar inte om glaserade muffins.
Jag som känner Sandra privat vet att det inte är något bloggunikt fenomen. Hon tar plats. Hon hörs. Hon är en respekterad yrkesperson. Hon är förbannat kul att vara med.
Men (och det är här jag tyvärr tror att Isabelles och andra kritikers problem ligger): Hon gör det i 50-talsinspirerade kläder.
Jag trodde att feminism handlade om att se personer, inte yta. Tydligen håller inte alla med om det. Så sorgligt.
Men frågan är varför Isabelle känner sig manad att ta upp en av de kanske viktigaste feministiska förebilderna för unga tjejer just nu, min kollega och vän Sandra Beijer, som exempel? När Isabelle beskriver Niotillfem som en blogg som handlar om att "laga perfekt glaserade muffins ur mormors kokbok och sy lapptäcken och väggbonader, snarare än att gå ut och festa och förverkliga sig själva" är det ju så väldigt fel. Så fel att jag undrar om hon någonsin har läst bloggen.
Sandra är jättetydlig med att hon jobbar, festar, reser, lyssnar på musik, lagar mat, umgås med familj och vänner precis i den ordning hon själv vill, och uppmanar andra att göra det samma. Hon svarar på frågor om feminism. Hon tar ton mot skittidningar som Cosmo Girl. Hon lägger timmar varje dag på att hjälpa unga tjejer med sina problem. Och tro mig, de handlar inte om glaserade muffins.
Jag som känner Sandra privat vet att det inte är något bloggunikt fenomen. Hon tar plats. Hon hörs. Hon är en respekterad yrkesperson. Hon är förbannat kul att vara med.
Men (och det är här jag tyvärr tror att Isabelles och andra kritikers problem ligger): Hon gör det i 50-talsinspirerade kläder.
Jag trodde att feminism handlade om att se personer, inte yta. Tydligen håller inte alla med om det. Så sorgligt.
Tuesday, December 8, 2009
Somebody was very busy this weekend.
This is a translated and slightly improved version of my previous post. Enjoy!
Noko jeans. The whole world is talking about it. The founders have been busy for years, a rather large crowd of fans have been around for a while, and now it’s really famous. Because PUB (a department store in Stockholm) decided not to sell it.
Noko themselves are alright with PUBs decision (at least that’s what they’re saying in their blog). I’m really not. Noko is hardly a commercial project. It’s rather an experiment of organisation. The point is highlighting problems and conditions. Now PUB won’t sell the jeans, due to the debate spurred by the clarification of workers conditions in the process. Oh, the irony.
Something tells me that you find a lot more to worry about when looking into the 50 dollar pants of Cheap Monday, than in Noko's expensive and completely open process. But because of that openness, which we so often ask for, Noko are punished. Hello The Process.
It strikes me that this is so typical for western economies. We love openness until it reveals an inconvenient truth. Be it huge steaks, SUVs or cheap jeans, we know it doesn't seem right, but we really don’t want to know. And when we are forced to, we'd rather boycott until the debate cools off, than actually deal with the problem.
PUB says their actions are part of a bigger project to analyze workers’ conditions for all the brands they carry. Excellent. But none of the other brands have been removed from the store. And I'm sorry to say that it will be easy to forget that detail once the Noko storm is over.
I understand that people are upset about workers’ conditions in North Korea. So am I. What I don’t get is what PUB were thinking when they first decide to carry Noko, then shut it down due to politics. Because Noko IS politics. It’s not your average hipster brand. And that’s where PUB gets it all wrong. If you want a part of the hip crowd's wallets (and PUB does, so desperately) you need to take a stand. But PUB doesn’t have the guts. And that’s why they come off as insecure, rather than interesting. No matter how many cool brands they carry.
So go Noko. You just wrote another chapter in denim history. Through a marvellous story, that just got even better.
Noko jeans. The whole world is talking about it. The founders have been busy for years, a rather large crowd of fans have been around for a while, and now it’s really famous. Because PUB (a department store in Stockholm) decided not to sell it.
Noko themselves are alright with PUBs decision (at least that’s what they’re saying in their blog). I’m really not. Noko is hardly a commercial project. It’s rather an experiment of organisation. The point is highlighting problems and conditions. Now PUB won’t sell the jeans, due to the debate spurred by the clarification of workers conditions in the process. Oh, the irony.
Something tells me that you find a lot more to worry about when looking into the 50 dollar pants of Cheap Monday, than in Noko's expensive and completely open process. But because of that openness, which we so often ask for, Noko are punished. Hello The Process.
It strikes me that this is so typical for western economies. We love openness until it reveals an inconvenient truth. Be it huge steaks, SUVs or cheap jeans, we know it doesn't seem right, but we really don’t want to know. And when we are forced to, we'd rather boycott until the debate cools off, than actually deal with the problem.
PUB says their actions are part of a bigger project to analyze workers’ conditions for all the brands they carry. Excellent. But none of the other brands have been removed from the store. And I'm sorry to say that it will be easy to forget that detail once the Noko storm is over.
I understand that people are upset about workers’ conditions in North Korea. So am I. What I don’t get is what PUB were thinking when they first decide to carry Noko, then shut it down due to politics. Because Noko IS politics. It’s not your average hipster brand. And that’s where PUB gets it all wrong. If you want a part of the hip crowd's wallets (and PUB does, so desperately) you need to take a stand. But PUB doesn’t have the guts. And that’s why they come off as insecure, rather than interesting. No matter how many cool brands they carry.
So go Noko. You just wrote another chapter in denim history. Through a marvellous story, that just got even better.
HELLO IT'S Noko Jeans! from Noko Jeans on Vimeo.
Monday, December 7, 2009
Någon har haft fullt upp i helgen.
Noko Jeans. Hela världen pratar om det. Grundarna har varit sysselsatta i flera år, en hyfsat stor skara intresserade har hängt med den senaste tiden, och nu är det riktigt känt. Eftersom PUB bestämmer sig för att inte sälja jeansen.
Noko själva tycker att PUB gör rätt (i alla fall säger de det i sin blogg). Jag är tveksam. Noko är knappast ett kommersiellt projekt. Det är en organisatoriskt experiment, snarare. Vitsen är att belysa problem och villkor. Och så får inte jeansen säljas för att villkoren är för dåliga? Något säger mig att man hittar betydligt mer att bli upprörda över om man granskar Cheap Mondays 400-kronorsbrallor, än Nokos dyra och totalt transparenta process. Men bara för att Noko är öppna med problemen blir de straffade. Hej Processen.
PUB menar att det här är en del av ett större arbete för att reda ut villkoren kring produktionen av allt de säljer. Det vore ju toppen. Men jag tror tyvärr att det kommer vara lätt att glömma den lilla detaljen när stormen kring Noko är över.
Jag förstår att man upprörs över hur illa arbetare har det i Nordkorea. Det gör jag själv också. Det jag inte fattar är varför PUB ger sig på att sälja grejerna, och sen bestämmer sig för att inte göra det eftersom det är politiskt. Dels är ju politik hela grejen med Noko. Dels är det direkt kontraproduktivt om man vill bli ett trendigt ställe, som PUB så gärna vill. Man måste ta ställning. Men det vågar inte PUB. Och då blir det tyvärr mer ängsligt än tufft. Hur många hippa märken man än tar in.
Så heja Noko. Ni kommer att gå till jeanshistorien. Med en fantastisk historia, som just blev ännu bättre. (titanägg?)
Noko själva tycker att PUB gör rätt (i alla fall säger de det i sin blogg). Jag är tveksam. Noko är knappast ett kommersiellt projekt. Det är en organisatoriskt experiment, snarare. Vitsen är att belysa problem och villkor. Och så får inte jeansen säljas för att villkoren är för dåliga? Något säger mig att man hittar betydligt mer att bli upprörda över om man granskar Cheap Mondays 400-kronorsbrallor, än Nokos dyra och totalt transparenta process. Men bara för att Noko är öppna med problemen blir de straffade. Hej Processen.
PUB menar att det här är en del av ett större arbete för att reda ut villkoren kring produktionen av allt de säljer. Det vore ju toppen. Men jag tror tyvärr att det kommer vara lätt att glömma den lilla detaljen när stormen kring Noko är över.
Jag förstår att man upprörs över hur illa arbetare har det i Nordkorea. Det gör jag själv också. Det jag inte fattar är varför PUB ger sig på att sälja grejerna, och sen bestämmer sig för att inte göra det eftersom det är politiskt. Dels är ju politik hela grejen med Noko. Dels är det direkt kontraproduktivt om man vill bli ett trendigt ställe, som PUB så gärna vill. Man måste ta ställning. Men det vågar inte PUB. Och då blir det tyvärr mer ängsligt än tufft. Hur många hippa märken man än tar in.
Så heja Noko. Ni kommer att gå till jeanshistorien. Med en fantastisk historia, som just blev ännu bättre. (titanägg?)
HELLO IT'S Noko Jeans! from Noko Jeans on Vimeo.
Friday, December 4, 2009
Thursday, December 3, 2009
Nu är jag hemma igen.
Fem dagar har gått utan att jag har tänkt på jobb. De fem bästa dagarna på mycket länge. Istället har jag åkt flygplan, långa (höga?)hissar och gula taxibilar. Druckit margaritas, bellinis och Vitamin Water. Gått i solen (utan halsduk!) och bläddrat bland böcker och färgsorterade tröjor i överdrivet konceptuella butiker.
Ibland åker man bort och inser att det är riktigt kul att komma hem igen. Ibland är det precis tvärtom. Nu är det tvärtom. Jag känner mig väldigt oinspirerad. Inte så att jag vill ta livet av mig. Jag vill bara inte jobba.
Vi hörs när dimman har lättat.
Ibland åker man bort och inser att det är riktigt kul att komma hem igen. Ibland är det precis tvärtom. Nu är det tvärtom. Jag känner mig väldigt oinspirerad. Inte så att jag vill ta livet av mig. Jag vill bara inte jobba.
Vi hörs när dimman har lättat.
Subscribe to:
Posts (Atom)
