En Guldskribent, 27 jan 11:39

Det här är en väldigt rolig kommentarstråd från Guldäggsbloggen.

På bloggen, som trots att den är endorsad av Dagens Media lider av hemskt låg aktivitet, får ett antal branschpersoner skriva om Guldägget. Anonymt. Någon av skribenterna tar upp frågan om anonymitet varpå total förvirring utbryter. För hur kan man föra en diskussion om man inte kan identifiera vem som säger vad? Det funkar med alias, men när alla heter anonym blir det helfestligt. Framför allt eftersom både inlägg och kommentarer förhandsgranskas innan de publiceras och därmed laggar.

Guldäggsbloggen är egentligen ingen dum idé, men ett antal beslut på vägen gör att det inte riktigt funkar. Man har valt bloggen som kampanjidé, men vill inte riktigt acceptera vad den innebär. För en blogg utan åsikter, spets och bråk är knappt en blogg. I alla fall inte om den ska vara opinionsbildande och behandla ett ämne som folk faktiskt bryr sig om.

När jag själv blev tillfrågad om att skriva på Guldäggsbloggen frågade jag om jag fick skriva under mina inlägg. Det fick jag, men helst inte. Så då tänkte jag att det kanske ändå vore kul att prova att göra som folk gör mest: Tycka en jäkla massa, utan att någon kan hålla mig ansvarig. Så jag skrev några inlägg. Och ingen brydde sig.

Jag bloggar för att få reaktioner. Om ingen kommenterar eller retweetar mina inlägg är det #fail. Så även om jag surnar till ibland när jag tycker att folk är dumma i huvudet, är det i alla fall mycket bättre än att säga något man tycker är viktigt när ingen lyssnar.

Så frågan är nu: Ska jag berätta vilka inlägg som är mina? Eller är det bättre att de får fortsätta vara anonyma?

And tell me what street compares with Mott Street in july?

After Work på Greene Street.

Om den mot förmodan finns kvar på din byrå, kan jag tipsa om New York-artikeln i senaste numret av pappers-Resumé. Där finns handfasta tips om vad som gäller och hur man går till väga för att jobba på byrå i USA. Det är precis den sortens artiklar jag vill ha i Resumé. Mera, mera!

Dritbra!

Här en en film. Den handlar om en strålande tjänst för IKEA som tyvärr inte finns i verkligheten.

IKEA Organizer from Fredrik Holmberg on Vimeo.

Bakom idén står Hyper Island-eleverna Fredrik Holmberg, Alexander Strand-Kristensen, Linda Karlsson och Layla Cavalcante.

Jag tycker att det här är bra av 7 anledningar.

1. Det bygger på en ren, tydlig och relevant insikt
2. Det funkar för varumärket och bygger det åt rätt håll
3. Det kan inte så lätt kopieras av andra varumärken
4. Det är hjälpsamt
5. Det är affärsdrivande
6. Det kan bli stort nog att göra skillnad
7. Det är inte ett fall av reklamslalom
8. Det är praktiskt möjligt att genomföra

Skulle tro att det händer tre gånger om året att en idé uppfyller alla de här kriterierna. Det enda som fattas är anledning 9 (Det är insålt till kunden) och 10 (Det är genomfört). Jag hoppas verkligen att IKEA förstår att de borde fixa det.

(Rubriken till det här inlägget kommer från en väldigt rolig norsk reklamfilm där småkillar bygger om en järnvägsräls till en loop. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det är reklam för, vilket tyder på att den kanske inte var så bra trots allt. Men är det någon som vet vilken jag menar?)

Uppdaterat: Tack Hansby. Här är den.

Dagens TV-tips

Nu har jag tittat på första avsnittet av Landet Brunsås. Eftersom det här verkar vara en ännu större angelägenhet för reklambranschen än faktumet att Gina Tricot har bytt modell, känner jag att en kommentar är på sin plats.

Landet Brunsås är ett samhällsprogram om svensk matkultur. Lite som Värsta Språket. Vi får följa trion Lotta Lundgren, Henrik Schyffert och Erik Haag när de irrar runt bland kebabpizzor, kåldolmar och matforskare. Ett intressant ämne, således.

Som ni vet är jag fascinerad av (och möjligen lite hemligt förälskad i) Lotta Lundgren, och precis som jag hade hoppats är det hon som tar ledningen i programmet. Och gör det med bravur. Så länge Lotta är i bild är det intressant och precis lagom lättsamt. Men jag undrar lite varför Schyffert och Haag spexar så mycket i bakgrunden. När Mexikos konsul bjuds på tacomiddag hemma hos familjen Haag får hon knappt en syl i vädret eftersom Erik måste prata svengelska hela tiden. Och Schyfferts limpmacka med Oboy är liksom inte lika intressant som Kjell A Nordströms analys av svensk kulturimport.

Jag förstår grejen med att plocka in kända och underhållande ansikten. Men jag hoppas att man i de kommande programmen vågar lita mer på att det är ämnet som är underhållningen, inte spexet runt omkring. För både Haag och Schyffert kan ju vara väldigt bra när de får lov att vara allvarliga. Vi får helt enkelt kolla vidare nästa vecka.

Förresten blev jag bjuden på middag hemma hos en riktig mexikanska för någon månad sen. Hon pratade väldigt mycket om att svensk tex-mex är heeeelt annorlunda än mexikansk mat. Men ärligt talat tyckte jag inte att det var så stor skillnad. Jag kanske har matkulturell dyslexi. Desto större anledning att fortsätta kolla på Landet Brunsås.

B-2-Whatever

Idag åt jag lunch med Marco som är planner och Berghs-lärare. Det visade sig att vi hade väldigt lika erfarenheter från reklamvärldens kanske mest misshandlade område: B-2-B.

Begreppet B-2-B-reklam är rätt lökigt, men det beskriver ju ganska bra vad det handlar om. Företag som ska sälja grejer till andra företag.

(Här finns plats för dig att tänka att du minsann inte tror på B2B och B2C. Det handlar ju om P2P, i slutändan är vi alla emotionella människor mm osv. Jag håller naturligtvis med. Men det är inte det inlägget handlar om. Och det finns faktiskt vissa skillnader på att kommunicera med en handfull välkända kunder och en massmarknad med många miljoner människor).

Ingen gillar B2B. Ryktet säger att det mest handlar om att skriva broschyrer som ingen läser samt åka på tryckintag för roll-ups. Jag och Marco kom snabbt överens om att det inte stämmer. Men inte nog med det: I de mest mossiga basindustriers korridorer händer det grejer just nu. Gamla familjeföretag generationskiftas. Ny teknik påverkar. Och så själva guldstjärnan: De här företagen vill bli publika. De vill inte längre skicka samma säljare med samma material till samma branschmässor. Men de har inte konsumentjättarnas klumpiga marknadsavdelningar. Den byrå som befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle har helst plötsligt världens chans att göra bra grejer.

Jag tror att vi de närmsta åren kommer att se allt mer intressanta idéer från företag vi aldrig har hört talas om förut.

Den 19:e januari.

Du kanske är på rätt bra humör idag. Du kanske tänker att det inte spelar så stor roll att det är 50 cm snöslask på gatorna eller att det är mörkt ute fast klockan är tio i tre. Du kanske har massor av pengar kvar efter julens festligheter och roliga aktiviteter inplanerade för att göra av med dem. Du kanske känner dig helt harmonisk inför Guldäggsinlämningen på fredag. Inte nog med att du kan konstatera att dina jobb är bra nog för att vinna, du har gjort färdigt alla casefilmer och pdf:er och visar dem nu på projektor i repan för att ingjuta stolthet i dina kollegor.

Om det här stämmer in på dig, befinner vi oss väldigt långt ifrån varandra i sinnesstämning. Om du känner för att närma dig min, kan jag tipsa om en P1 Dokumentär jag lyssnade på i morse. Den heter Som en hora och handlar om ordet hora och varför alla kvinnor har blivit kallade det. Efter 28 minuter finns ett extra uppmuntrande inslag från en rättegång där en försvarsadvokat frågar ut en tonårstjej som har blivit utsatt för gruppvåldtäkt om hennes sexuella historia.

Jag har aldrig varit så här nära att skicka ansökningspapper till juristlinjen.


Om vi ska få in något reklamrelaterat i det här inlägget, kan vi konstatera att in mindre än två företag tyckte att det var en bra idé att köpa sökordet hora på Google.

Man blir typ åksjuk av att försöka jobba/blogga på tåg.

Tänkte bara säga det, ni som förväntar er att jag ska prestera något särskilt idag.

Att tänka tvärt om.

Det finns väldigt många djur vi människor gillar. Det är bara att hänga på Zoo Borns i tre minuter så förstår man varför. De djuren tenderar vi att ägna mycket tid och uppmärksamhet åt att pyssla om, studera och rädda. Sen finns det djur vi inte gillar. Råttor, kackerlackor, duvor och kråkor. De ägnar vi istället mycket tid åt att försöka utrota, trots att historien visar att vi aldrig lyckas. Men varför inte göra tvärt om? Varför inte använda djuren vi aldrig lyckas utrota?

Det är grundtanken i Joshua Kleins TED-talk. Det är 10 minuter långt. Kolla på det.



Joshua fascineras av kråkor. Inte för att de är gulliga eller utrotningshotade, utan för att de alltid klarar sig. Han menar, att istället för att försöka utrota såna djur, borde vi hitta system för att få dem att hjälpa oss. Joshua visar hur vi skulle kunna få kråkor att plocka skräp eller hjälpa till vid katastrofer genom att belöna dem med jordnötter.

En annan intressant aspekt av det här är hur enkelspårig den mänskliga hjärnan är. Vi kopplar fult=dåligt på nolltid, även om det inte alls stämmer. Studier visar att det inte bara gäller djur, utan medmänniskor också. En ganska obehaglig tanke, egentligen.

Det får bli dagens kreativa inspiration. Tack Kalle för tipset!

Det här är inget förslag, det är en order.

Igår bjöd det fantabulösa magasinet Filter på förhandsvisning av en av de bästa filmer jag har sett i hela mitt liv.



Trailern får den att verka mycket simplare än den är. Det här är något så ovanligt som en obehaglig historia berättad med glädje. Skratta. Gråt. Bli förbannad. Gå och se Precious så fort som möjligt.

Är det förresten någon som har sett Fish Tank? Var den så bra som den verkar?

Det här är BRA reklam. Igen.

Det är bara den 13:e januari och redan har jag sett tre kampanjer som jag gillar jättemycket. Här är den tredje:

Olika typer av träning.

Det har blivit träningshysteri på jobbet. På lunchen ska ALLA ner i gymmet i källaren och deffa på olika sätt.

Jag försöker att inte bli involverad i hypen och laddar istället ner jättemånga iPhone-apps.

Några favoriter

Barillas Kokbok. Bättre än Arlas om man gillar pasta. Har bland annat en fiffig pastatimer.

To Do Neon där man skriver med fingret som penna.

TP. Mycket bättre än MIG. Tack Emmeli för tipset.

TED. Får mig att önska att jag hade längre tid att pendla till jobbet.

Gowalla. Får en barrunda att kännas som en tävling. Men jag önskar att folk slutade parkoppla det med Facebook och Twitter. Och checka in hemma och på jobbet.

DoodleJump. Kanske världens roligaste spel.

Andra tips?

Välkommen tillbaka, du som har haft långledigt.

Idag är det första riktiga måndagen på året. Alla är tillbaka från semestern och man måste börja jobba på riktig. Hu.

Drömmer mig hellre tillbaka till helgen. Jag fyllde inte-längre-ungdomsrabatt-på-sas-och-sj och hade väldigt trevligt. Sandra gjorde en film av det. Tack snälla!

Nina's birthday. from Sandra Beijer on Vimeo.

Här är du.

Vi som jobbar med reklam är väldigt förtjusta i målgrupper. Denna metod för att lite yxigt bunta ihop människor i grupper förenklar vår värld och får oss för en stund att tro att vi har lite mer kontroll på tillvaron än vi själva verket har. Att indelningen bygger på lika delar godtycke och fördomar orkar vi inte riktigt tänka på.

Från början delade man in människor efter demografiska variabler. Man/kvinna, ung/gammal, rik/fattig? Sen var det någon som kom på att alla 35-åriga rika kvinnor inte är likadana. Då kom man på andra sätt att dela upp människor. Jag tror att det kallas psykografiska segmenteringsvariabler. Det är liksom en blandning av de demografiska variablerna och verkligheten. Man erkänner att en 35-årig kvinna med fem barn har andra behov än en ensamstående. Att någon som gillar fiske kanske köper mer fiskespön än någon som gillar dans. Osv.

För ett tag sedan var jag på en dragning där man använde psykografiska varibler för att dela in landets befolkning. Snarare än att se till kön och ålder berättade man stolt att man använde etiketter som Fun & Friends, DINKs (double income no kids), The Golden Years osv. Det lät ju rätt bra.

Men så slog det mig plötsligt att något fattades. Alla vanliga människor. Bland de sex olika målgrupperna fanns ingen ensamstående. Ingen sjuk. Ingen fattig student eller pensionär. Inte ens ett par där den ena jobbar och den andra är arbetslös fick finnas. Istället beskrev alla definitioner en genomlyckad kärnfamilj i olika stadier av utveckling.

Kanske är det av välvilja som personen bakom definitionerna har valt att beskriva alla livsfaser i ett rosa skimmer. Men jag tror att man gör sitt varumärke en rejäl otjänst om man bortser från att folk inte alltid är lyckliga och badar i pengar. De flesta lite större företag har ju de här helt vanliga människorna som sina kunder. Och jag tror att det är lättare att prata med någon man förstår, eller i alla fall erkänner att de finns. Om jag ska vara cynisk tror jag att det finns pengar att tjäna även på studenter och ensamstående. Även om målgruppsbeskrivningen inte blir så klatchig.

/En TAUINK (tiny apartment unclear income no kids)

Stort och smått.

Igår pratade jag med Johanna som pluggar på Handels i Göteborg. Det var ett trevligt samtal. Vi pratade om små varumärken på mogna marknader. Om retorik och personliga varumärken. På det hela taget perfekt uppvärmning för att börja jobba igen. Men det roligaste tycker jag var pratet om lokala varumärken.

Faktum är ju att väldigt få av Sveriges 1,9 miljoner företag är kända för någon annan än sina egna kunder. Men det behöver inte betyda att deras varumärken är svaga. Jag skulle tro att många av dem är betydligt mer populära hos sina kunder är jätteföretagen som vi i vanliga fall kallar för "varumärken".

Här är mina exempel. Du har kanske aldrig hört talas om dem. Men för mig är de hur viktiga som helst.

1. Pizzeria Venezia, Södermannagatan 45. Utifrån ser Venezia ut som vilken pizzeria som helst. Tittar man lite närmare på fönstren ser man pay-offen Kom som en gäst, gå som en vän. Kliver man in förstår man att det faktiskt stämmer.

Venezia har absurt många goda pizzor. De är en blandning mellan fin- och fulpizza som du inte visste att du saknade. Men pizzan är bara en liten del av grejen med Venezia. När man står och väntar på söndagspizzan kommer pizzabagaren att skämta om hur sliten man (kunden) ser ut. Fråga hur kvällen igår var. Och helt plötsligt står man där och ger honom en grundlig genomgång av middagar, hemmafester och utgångar. Han garvar medkännande. Och slänger på en extra pizzasallad gratis. Den mannen måste veta mer om Stockholms nattliv än Devi Brunson.

Man kom som en gäst. Och gick som en vän.

(Dock har Venezia nyligen gjort om sina menyer och sin grafiska profil. Det är synd. En felstavad meny med en pixlig bild av Venedig i bakgrunden har ersatts av en hel och ren och rättstavad. En liten bit av Venezia gick förlorad där, tror jag).

2. Aubergine Etno Mataffär, Nytorgsgatan 25. På Aubergine luktar det alla sorters kryddor på en gång. Man köper kassvis med frukt, grönsaker och konstiga burkar. Har man tur berättar handlaren vad han själv ska laga till middag medan han slevar upp Stockholms godaste inlagda oliver i plastburkar. Man förstår väldigt sällan vad han säger, men man är säker på att det kommer att bli väldigt gott.

På Aubergine tar de inte kort under 100 kronor. I vanliga fall avskyr jag sånt. Men just där är det ok, för att det blir så tydligt hur billigt allt är. På Coop väggivägg kostar det 100 spänn att bara titta på Renée Voltaires himalayanska kryddsalt. På Aubergine för man toppa veckans grönsaksmissbruk med fem börek och en gigantisk flaska granatäppekjuice för att ens komma i närheten. Sånt gillar jag.

3. Bakverket, Bondegatan 59. Bakverket är inte trevligare än något annat ställe. Det är snarare stökigare. Svårt att få bord, barnvagnskaos och hårda obekväma trästolar. Men de har Stockholms bästa frukost. Man får te i kanna, hemgjord lemonad som är så sur att tungan krullar sig, ostar och skinkor och en liten sallad med någon slags sesamdressing. Och gott bröd, så klart.

4. Amida Kolgrill, Folkungagatan 76. Om Bakverket är känt genom DN På Stan, är Amida känt genom alla andra forum som finns. Folkmun, även kallat. Man känner doften av Amida på hela Folkungagatan. På väggarna hänger signerade bilder av Bingo Rimér och Petter, som för övrigt har haft ett publikt verbalt battle om vem som är mest stammis på just Amida. Så gott är det alltså. Portionerna är gigantista och man får vänta en halv evighet på maten. Köper man grillspetsrulle har man snart rödkålsjox på hela kläderna. Men det gör inget.



Visa Favoriter på en större karta

Frågan är: Är det möjligt att förvandla ett storföretag till ett charmigt, personligt och felstavat Pizzeria Venezia? Vill man ens ha det så? Och skulle de lokala varumärkena må ännu bättre av professionell reklamhjälp (om de hade råd) eller skulle det sabba alltihop?

Dagens tips

Om du liksom jag ibland kan känna dig förvirrad i den tycka-smaka-känna-värld vi arbetar i, och vill lite riktig akademisk hårdfakta, vill jag rekommendera PsyBlog. Det är helt enkelt en blogg om psykologiska studier. Lättläst, intressant och användbart. Som den här som handlar om att få teologistudenter att hjälpa en sjuk man.

Tack Dan för tipset!

Oysters, champagne, girls!

Det började bubbla lite på Twitter och Facebook. Sen gick det fort. Företaget Sandhamnstek finns överallt. Precis på gränsen mellan verkligt/idiotiskt och påhittat/genialt. Det här blogginlägget gjorde min dag.

Eventuellt ännu roligare är människors förorättade reaktioner på Finest och Stureplan.se.

Ryktet säger att det är en kampanj för TV3s halvdokunånting om Sandhamn som kommer senare i vår. Jag hoppas att det stämmer. Och ägnar resten av dagen åt att vara glad och tacksam över att jag inte går på Handels längre.

En mjukstart

Tillbaka på jobbet. Nästan ingen är här. Vi har bytt platser, så min utsikt har gått från bergvägg och tjuvrökande tonåringar till storslagen vy över vatten och Skeppsholme. Bra start. Några andra saker jag har tänkt på:

Ett potentiellt drömjobb är att skriva skyltar för olika skidområden. I utbyte mot gratis säsongskort.

Årets huvudjury i Guldägget verkar vara precis hur bra som helst.

Det är tråkigt att man inte kan skicka in grejer till Guldskrift längre.

Koppla inte in två iPhones till en dator samtidigt.

Det vore skönt med lite mer jullov.

Återkommer snart med bilder i Tunbjörksk anda från min nya julklappskamera.