Det blir visst någon slags bloggflod idag, men så är det ibland. Det här handlar lite om det där med pengar som jag skrev tidigare. Frågan är: Varför påstår folk att gratisjobb brukar vara roligare/mer kreativa än betalda jobb?

Det finns någon slags sanning i reklambranschen som låter typ såhär:

1. Små kunder är roligare än stora kunder.

2. Välgörenhetskunder är roligare än kommersiella kunder.

3. Det är roligt att göra reklam för roliga produkter. Typ mode, smink, godis.

Jag kan inte påstå att något av de här påståendena stämmer för mig. Jag har jobbat med jätteföretag som Telenor och pytteföretag som Compricer. Med välgörare som Action Aid och superkommersiella typer som NetOnNet. Med roliga produkter som Dumle och tråkiga produkter som pappersmassa. Det enda sambandet mellan kunderna och arbetsglädjen är att det är helt oförutsägbart och 100% personberoende.

Det finns jätteföretag som är supersnabba och modiga. Det finns välgörenhetsorganisationer som är stockkonservativa och giriga. Det finns politik, latmaskar och idioter överallt. Och nytänkande, klokskap och visioner.

Jag tror att de här sanningarna bara lever vidare för att företagen som hamnar i roligt-lådan tjänar så mycket på det. De hoppar mellan byråer och får gratis service genom att lova kreativ frihet och annat trams. Men jag vill inte ha er kreativa frihet, jag vill hjälpa er att lösa era problem. Och intressanta problem finns på de mest oväntade ställen.

Till exempel här. Mina drömkunder just nu, utan inbördes ordning:

1. Åhléns
2. CityGross
3. Grönsaksbutiken Aubergine på Nytorgsgatan
4. Nynäshamns Kommun
5. Tidningen Filter

Vilka är dina?

Han är tillbaka.

Eller det har han varit ett tag, men jag har glömt att skriva om det. Tack Philip för påminnelsen.

Madame Börje har alltså börjat terrorisera reklambranschen igen. Han är allt det som kommentatorerna på Resumé misslyckas med. Och han har döpt sitt korståg efter den här bloggen.

Jag känner mig hedrad och förolämpad i en behaglig blandning.

Det man kan ta betalt för ska man aldrig göra gratis.

Mattias Åkerberg är en trevlig kille som driver Sveriges kanske mest populära reklamblogg, Please Copy Me. Av någon anledning skriver han just idag ett inlägg som jag har gått och sugit på ett tag, men inte vågat skriva. Tack för dörröppningen!

Det handlar om pengar. Det ska man helst inte prata om, framförallt inte om man är höginkomsttagare. Det handlar om att man som någon slags branschpersonlighet förväntas jobba helt sinnessjukt mycket utan att få betalt. Vi är kapitalismens sista socialistgren. Och att man lite till mans börjar känna att det är nog nu.

Jag antar att man extra lätt hamnar i fällan när man är ung och oruttad. Man vill ju så hemskt mycket. Och blir så oerhört smickrad. Föreläsning? Visst. Gästkrönika? Varför inte? Gästtwitter? Pro-bonojobb? Jury? Blogg? Ledningsgrupp? Extraknäck?

För mig rann bägaren över i somras när jag gjorde ett extrajobb på semestern. Inte för att det var kul, utan för att jag inte var tillräckligt bestämd med att jag inte ville. Jag satt mitt i juli och skrev grejer som ingen människa är intresserad av för i princip inga pengar alls. Några veckor senare fick jag reda på att personen som gjorde formdelen av jobbet fick fem gånger så mycket betalt som jag. Fem gånger. Bara för att han var bättre på att inse att ska man göra ett skitjobb, ska man ha betalt för det också. Jag är inte sur på någon utom mig själv. För att jag helt enkelt är en mespropp.

En stor anledning till problemen tror jag är att det är väldigt hemligt vad man tjänar på olika saker. Jag vet inte mina kollegors löner, eller mina föräldrars. Jag vet inte vad journalister får för en krönika eller vad frilansare fakturerar för att skriva en hemsida. Och ärligt talat har jag svårt att se att det gynnar någon annan än arbetsgivaren.

För att bidra lite till ärligheten kan jag säga att jag inte tjänar några pengar alls utom min månadslön från Garbergs (det som Mattias kallar kakjobb). Trots att jag nog lägger 50% av min tid på andra jobb. Bloggen, jurys, föreläsningar, paneldiskussioner, ta hand om förvirrade studenter. Skillnaden för mig är att det också är kakjobbet som är det överlägset roligaste. Vilket kan få mitt beteende att verka en aning irrationellt.

Det ska jag försöka ändra på nu. Lika bra att jag skriver det här, så har jag större chans att hålla fast vid det. 2009 var bonusjobbens år. 2010 blir kakjobbens. Förhoppningsvis blir varje jobb bättre om man får skäligt betalt. Och jag blir lite trevligare att ha att göra med. För som Mattias säger: Det är ju inte välgörenhet vi sysslar med. Det handlar om att vi lägger vår tid och energi gratis till förmån för vinstdrivande företag.

Alltså: För utbildning, för min familj och mina vänner, för saker jag verkligen tror på. Annars får ni dessvärre hosta upp.

Trevlig allhelgona!

Det faktiskt het sjukt.

Reklamtvåorna på Berghs (som invaderar diverse byråer på sin praktik nästa vecka), även kända som Klassen, är med och tävlar i Melodifestivalens Webbjokern. Japp, är. Deras bidrag Promised Land har nämligen gått vidare efter flera cuts, och är nu en av 50 bidrag som är kvar. Mäktigt.

Men nu måste vi rösta rösta rösta så att de vinner! Så här gör man:



Med andra ord: Skicka ett sms med texten 122 till 72470.

Små lätta moln seglar på min himmel, min himmel som är blå.

Den här veckan är den minst produktiva för hela året, enligt brittiska forskare. Efter två och en halv dag kan jag helt ovetenskapligt skriva under på att jag har sjukt tråkig och är oerhört frustrerad.

Däremot glimtade det till under ett par timmar igår när jag fick äran att träffa legenden Pugh Rogefeldt.





Han var både snäll och trevlig, och dessutom en jäkel på att spontanspela gitarr. Petter satte ihop en spellista till hans ära.

Om du bor i Västerås kommer du om ett par veckor få se vad vår förmiddags-jamsession resulterade i.

Nothing sucks more than that moment during an argument when you realize you're wrong.

Reklam förr i tiden.

Den obegripligt tantiga sminkmärket Estée Lauder har av någon anledning vaknat upp en sin 50-åriga koma och fattat precis hur ett varumärke ska bete sig. På utvalda varuhus i New York erbjuder de människor att komma dit, bli sminkade med EL-produkter och bli plåtade av en riktigt bra fotograf. För 14-åriga modellwannbies? Nej, för alla människor som tycker att det är förbaskat svårt att hitta en bra bild på sig själv att använda som profilbild på sina sociala nätverk.

Det är interaktivt. Det är generöst. Det är på riktigt. Det är ett viralt fenomen som redan efterfrågas av folk i hela världen.

Kort sagt bra.

Sen vill jag också lysa upp din eftermiddag med det fantastiska stället ruminations.com Här skriver folk vad de egentligen tycker och tänker. Som ett ocensurerat Twitter. Och dessutom kan man gilla de olika inläggen, så att roliga grejer blir lättare att hitta. Tipstack till Olle.

100 ml Echinagard, 36 Strepsils och en Vicks Vaporub senare.

Bild

Snart ska jag ha duvning i sociala medier med en kund. Jag försöker panikartat att förbereda mig. Något som slår mig är att alla dessa tjänster verkar vilja att jag ska bli kompis med mina kompisar genom just deras tjänst. Det är ju både jobbigt och rätt onödigt. Jag orkar liksom inte sitta och adda folk på 75 olika tjänster. Facebook connect, någon? Så kan man ju jobba därifrån sen.

Imorgon ska jag sitta i juryn för Guldlådan, i kategorin Effekt. På lunchen idag var jag på Apoteket för att bunkra upp med förkylningsjox. Jag var inte ensam, trots att Apoteket har reklamförbud sedan en tid tillbaka. Det ska jag komma ihåg när jag sitter i juryn imorgon. Ibland är man helt enkelt bara förkyld, helt oberoende av all reklam i hela världen.

Däremot köpte jag Vicks Vaporub av rent nostalgiska orsaker. Det får mig att tänka på när mamma läste världens bästa barnbok, Nikodemus P, för mig. Inte för att Vicks fanns med i bilden, men det känns som att det härrör från samma epok. Alltså 50-talet. Undrar om produkten lever helt och hållet på den typen av köp?

Förresten är Eventbox världens mest stressanda tjänst. Eller så har jag missuppfattat hur man använder den.

Fasen var avis jag är på alla som har höstlov den här veckan.

Bra

Jag har ett system för att hantera musik i min iPod/iTunes/Spotify. Varje månad gör jag en lista som heter det månaden heter. Där lägger jag in alla låtar jag gillar. Om låten fortfarande är bra när månaden är slut, flyttas den över till listan Bra. När något har hamnat på Bra kan det aldrig försvinna därifrån. Det blir som en tidskapsel.

Nu börjar ju människor sätta ihop sina listor över decenniets bästa låtar. Jag tycker att det känns skumt. Dels eftersom många av de låtar som har präglat det här decenniet för min del är jättegamla. De skulle alltså inte få vara med. Dels för att jag var 15 år och gick i första ring på gymnasiet när 00-talet började. Och det jag gillade då är det inte ens kul att lägga på en spellista nu.

Därför får ni istället listan Bra av mig. Den har funnits i typ 3 år. Senaste låten som flyttades över är Relator av Scarlett Johansson och Pete Yorn. Det mesta är musik man blir glad eller kär av. Hoppas att ni gillar den.

Hämta här. Den är 85% hetero.



Och här är låtarna som borde vara med men som inte finns på Spotify (snälla fixa!):

I was dancing in the lesbian bar, Jonathan Richman
The only loving boy in New York, Parker Lewis
Tunnels, Arcade Fire
Blow my mind, Robyn
Jack u off, Robyn
Regntunga skyar, Robyn
Du är allt jag vill ha, Jakob Hellman
Framåt är bakåt och bakåt är fel, Peggy Lejonhjärta
Dansa och slåss, Peggy Lejonhjärta

Tack Christel.

Läs det här innan ni börjar hetsa era favoritbloggare.

Man kan dö av att bloggar för mycket.

Sorry.

Imorgon ska jag blogga. Jag lovar.

300kr.se

Försäkringskassan är ansvariga för tandvårdsbidraget som varje år delas ut till alla Sveriges 20 till 29-åringar. Trots att vi har 300 kronor innestående varje år (motsvarande en gratis kontroll vartannat år) är det tydligen få av oss som utnyttjar det. Det måste vi göra något åt.

Kampanjen 300kr.se drog igång i morse klockan nio, och under fyra dagar kommer rabattcheckar från en massa olika företag att släppas var tionde minut. Skynda att fynda!

Innan kampanjen drog igång hade sajten 40 000 besök. När den öppnade inträffade den obligatoriska serverkollapsen. Människor är tydligen rätt intresserade av 300 kronor, trots allt. På tal om gårdagens TED-talk om att preception är allt, är det inte så konstigt att vi lätt kan skita i ett bidrag på 300 kronor men gå bananer över ett presentkort på samma summa. Förhoppningsvis får den här kampanjen oss att i alla fall reflektera över det.

I sin ledare i DN häromdagen tog dock Malin Siwe upp en intressant aspekt att det hela: Får statliga myndigeheter samarbeta med företag?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Måste statliga myndigheter klara sig själva, eller är det viktigare att människor kollar sin syn och sköter om sina tänder? Min totala besatthet av problemlösning får mig att luta åt det senare. Vad tycker du?

TED time!

Inget är så trevligt som att starta veckan med ett mått av klarsynthet. Gårdagens TED-mail innehöll den här fantastiska filmen. Rory Sutherland pratar om konsumtion, värde och reklam. Och löser typ alla världens problem på vägen.



Jag tror att Rory har helt rätt i att det är svårt att få människor att vilja konsumera mindre. Men att vi relativt lätt kan börja konsumera andra saker, sånt som varken sliter på miljö eller social rättvisa. Exemplet med Diamond Shreddies har vi ju haft uppe här på bloggen tidigare, och jag tycker inte att det blir sämre med åren.

En annan intressant grej är att trots att föredraget handlar om perception, pratar han hela tiden om beteende. Om olika vägar för att ändra beteende, där de dyra oftast är de svåra. Men problemet är ju att hjärnan tänker 95% samma tankar som igår. Det är skitsvårt att komma på preussarnas potatislösning. Det är skitenkelt att göra en reklamkampanj som berättar för folk att de ska äta mer potatis. Och så länge vi byråer tar betalt för att göra kampanjen och inte för att leverera resultaten, kommer tyvärr potatiskonsumtionen att stå still.

Sen måste man ju bara älska hans jämförelse mellan mat och sociala medier.

Kolla på filmen nu! 17 minuter har du.

Nu kommer ett sånt där genusinlägg igen. Åh vad jobbigt.

I veckan har det varit debatt om könskvotering till olika utbildningar. Centrum för rättvisa driver process mot Lund universitet som har tagit in killar med betydligt lägre betyg än tjejer.

Jag hoppas verkligen att Centrum för rättvisa får rätt. Lunds universitet verkar ha fått det här med kvotering helt om bakfoten. Det handlar ju inte om att lyfta in personer med sämre kompetens bara för att de har ett visst kön. Kvotering är ett verktyg som används för att jämna ut skillnader som uppstår för att en outtalad kvotering ger en viss grupp systematiska fördelar.

Det är en jätteskillnad på att kvotera in kvinnor i styrelser eller män på dagis, och att låta människor med sämre betyg gå föra i kön. När vi tar in på högskolan har vi gemensamt bestämt oss för ett absolut verktyg som alla utvärderas efter. Man kan tycka vad man vill om betyg. Men det är väldigt svårt att påstå att de leder till att kvinnor systematiskt väljer in andra kvinnor på veterinärutbildningen, och att vi därför måste kvotera in män.

Dock är det intressant att det är sån vansinnig debatt så fort kvinnor ska kvoteras in någonstans (vilket de fortfarande väldigt sällan gör). När det är män som ges fördelarna är det märkligt tyst. Vi pratar om huruvida det är lagligt eller inte. Men ingen verkar ta upp kvoteringsmotståndarnas slagträ nummer 1: Att om man män kvoteras in på utbildningar kommer alla kvinnor gå runt och ifrågasätta deras kunskap hela tiden, och så vill inga män ha det. Eller vill de det?

Det är aldrig för tidigt.

Melodifestivalen. Just när man tänkte att fenomenet var riktigt jäkla uttjatat (igen) så gör de det. Webbjokern är nog en av årets bästa affärsutvecklande idéer. Plötsligt fylls min Facebook och Twitter av Melodifestivalen ett halvår innan de där vedervärdiga veckorna på vårvintern när allt (ALLT!) handlar om Lena PHs urringning och vem som sprang gråtande av scenen.

Men när det ändå är igång: Varför inte spana in praktikanterna som dyker upp på er byrå om ett par veckor? Reklamtvåorna på Berghs har gjort ett mycket ambitiös bidrag. Självklart har ni min röst. Ni kan också engagera er i Klassen på Facebook.


Bra jobbat, SVT.

Verkligheten ringde och undrade vad fan det är du håller på med.

Jag grät på väg till jobbet idag. Det har aldrig hänt förut. På vägen hem, visst. Men att tårarna kommer redan innan dagens skörd av obegripliga korrsvängar, sågade idéer och inställda helgplaner? Det var något nytt.

Jag lyssnade på P3 Dokumentär om Dagmar Hagelin. Dagmar var en 17-årig tjej som blev kidnappad av militärjuntan i Argentina 1977. Hon kom aldrig tillbaka, och 30 år senare försöker hennes pappa Ragnar fortfarande få reda på vad som hände.

Jag vet inte vad som var sorgligast. Att hon blev kidnappad. Att så många andra blev det. Att det fick pågå utan att omvärlden gjorde något. Eller att den gamla farbrorn som låter lite lite som Alejandro Fuentes Bergström fortfarande har svårt att hålla rösten stadig när han pratar om henne.

Sätt din brödtextångest i lite perspektiv.

Ladda ner dokumentären här.

Eller se filmen Buenos Aires 1977.

Ibland har man roligare än annars på det här jobbet.

NetOnNet öppnar ny Lagershop i Linköping om ett par veckor.



Pontiak gör gps-röst, radio, tv och themesong.

Dom gjorde det!

Jag har hört rykten om att det här var originalidén till How Hetero, men att det tekniskt inte gick att fixa i somras. Nu går det. Och jag älskar er för att ni orkade göra det igen.

Jag undrar om det här eller SAS Globe of Fortune kommer att bli nästa års Guldägg.

Jag jobbar härifrån idag.

Garbergs har gjort en ny kampanj för Telenor. Den närmsta veckan kommer folk att jobba lite överallt med Telenors affärspaket. Kolla här. Och ladda upp en bild på din egen fantastiska arbetsplats. Du brukar ju i alla fall göra på Facebook (Rubriken på albumet är "En helt vanlig dag på jobbet" och så åker du och dina kollegor båt/står i skidbacken/ligger på en strand/dricker bärs på Schillers eller nåt annat som reklamtyper lyfter 50 tusen i månaden för att göra.) Nu kan du skryta lika mycket och dessutom få en iPhone för besväret, om du jobbar på nån av de snålbyråer som inte redan har gett dig en.

Extremt dålig tajmning dock att Tele2 samma vecka skickar ut folk för att testa sitt mobila bredband. Vad är oddsen?

Måndag 12/10. Detta har hänt.

Per Torberger uppmärksammar Rädda Barnen på att deras typsnitt, Gill Sans, har skapats av en person som är känd för sitt incestuösa förhållande till sin syster samt för att ha förgripit sig på sina barn.

Rädda Barnen svarar blixtsnabbt att typsnittet kommer att bytas.

"Det är mest trams det där med Twitter och bloggar och sånt." - anonym 60-talist.

Reklam = kitsch.

Mycket bra inlägg av Patrick Kampmann.

Nina n'aime pas: les personnes qui marchent vite, malgré qu'ils ne sont pas pressés

Några av världens snabbaste och bästa personporträtt finns i filmen Amelie från Montmartre.


(2.58 in i filmen)

Jag känner att jag själv har en sån dag idag. När jag kan definieras helt och hållet utifrån vad jag gillar och inte gillar.

Jag gillar inte:

Att översätta annonser som ska skickas in till reklamtävlingar.

När människor ställer sig bakom min rygg och väntar på att jag ska ta av mig hörlurarna.

När människor går fort trots att de inte har bråttom.


Jag gillar:

Att lyssna på (ingenting) när jag översätter annonser som ska skickas in till reklamtävlingar.

Att titta på den halmhatten, den orangea origamigrejen och det gula nagellacket på Sandras skrivbord.

Att byta ut ord i julsånger.


Vad gillar du idag?

Skryt

Södra Pulp Labs och vårt bok, sajt, affisch mm om Parupu kammade guld på Svenska Designpriset igår. Och Barack Obama får Fredspriset. Det första tar jag åt mig lite ära för. Inte det senare.

En annons!

Folk dissar mig ibland för jag är så mycket emot annonser. Att jag bara bryr mig om "det nya". Tror jag aldrig att traditionell reklam funkar?

Jo det gör jag. Men jag tror inte att det funkar så bra eller så ofta som de flesta som köper reklam verkar tro. Sen är det rätt sällan någon gör traditionell reklam som är så intressant att den går att skriva ett inlägg om. Det är liksom bra, punkt.

Men härom dagen fick jag faktiskt tips om några annonser som jag mindes, inte bara i en kvart, utan över helgen och hela vägen till idag (torsdag). Fantastiskt!







Det här är dom. Kul, smart etc etc. Händer en gång på miljonen. Sist var på Irland 2006. Full page ad, ni vet. Så tycker jag.

Tipstack till Lotta.

Åsikt och fakta

Ted Valentin har startat Blogipedia, ett roligt litet verktyg som drar åsikter om uppslagsordet från bloggar. Det blir alltså som ett komplement till Wikipedia, men man får reda på vad folk tycker istället för vad som är fakta.

Jag gillar idén skarpt. Som research-verktyg är det ju överlägset - en åsikt är oftast värd tusen gånger mer än fakta. Tyvärr känns det inte riktigt som att det funkar. Tycker att jag får så väldigt få träffar på de sökord jag provar. Antagligen beror det på algoritmen som hittar åsikterna. Den utgår från att man skriver XX är... och sedan någonting. Kanske skriver man inte det så lika ofta som man tror. Och bisatser förvirrar ju det hela ännu mer.

Kanske kan det här säga oss en hel del både om vad folk tycker, och hur språket funkar.

Förresten skrev Dan Landin ett bra inlägg om hur lite av det vi gör som bygger på fakta. Det skrämmer skiten ur varje nyexad människa som börjar jobba, men efter ett tag vänjer man sig. Jag satt till och med i ett möte på mediebyrån förra veckan och lät mig tystas i min kritik av reklamerinran som effektivitetsmått med argumentet att det korrelerar med preferensen. Dags att skärpa sig.

Fortsättning.

Intressant att idén med Supporterlaget rör upp så mycket känslor. Vissa tycker att det är det sämsta de någonsin sett, och upprörs över att man inte går rakt på problemet (huliganerna). Andra tycker att frågan med supporterproblem överdrivs och att det snarare handlar om medias snedvridning i bevakningen. Och att man därför borde ta utgångspunkt i det.

Som en komplettering till diskussionen skulle jag bara vilka lägga upp den här, som har suttit i dagstidningar runt om i Sverige nu på senaste tiden.



Texten lyder såhär:

Svensk fotboll har några problem. Och 2,9 miljoner lösningar.

Krossade fönster. Kravallpolis. Rasism. Föräldrar som inte vågar ta med sina barn på ett derby. Vi vet alla att det pratas mycket om fotbollens baksidor.

Men för varje svart tidningsrubrik finns det människor med en helt annan historia. 2,9 miljoner, närmare bestämt. Så många är vi som gillar fotboll. Som är trötta på problemen. Och som tillsammans kan lösa dem.

Svenska Supporterlaget handlar om att lyfta fram supporterkulturens goda krafter. Eldsjälarna som gör fotbollen till Sveriges största publiksport. Som vi andra inspireras av. Så kan vi få ännu fler att hitta till de allsvenska läktarna.

Alla allsvenska klubbar finns representerade. Kandidaterna är supporters som har gjort något alldeles extra för sina klubbar. Nu är det upp till dig.

Rösta på dem som ska representera dig i Supporterlaget. Tillsammans kan vi stå upp för en fotbollskultur som alla kan vara stolta över.

Rösta och diskutera på supporterlaget.se

Så där ja. Fortsätt diskutera.

Det finns inget mer irriterande än tillfälliga bloggsvackor.

Därför ber jag om ursäkt för det knapphändiga uppdaterandet på senaste tiden. Jag har arbetat med det du ser här nedanför. Nu har jag parkerat mig på en skärgårdsö med frisk luft och begränsad bredbandsuppkoppling för att faktiskt få lite gjort också. Det är en fantastiskt vacker höstmåndag och jag funderar på att aldrig mer komma hem.



Supporters kring Allsvenskan har varit i blåsväder den senaste tiden. Det är synd, för bakom krigsrubrikerna finns massor av människor som ger sitt liv för fotbollen. På ett sätt som varken innefattar fylla, firmor, slagmål eller rasism. Om du håller med om att de borde synas lite mer, och idioterna lite mindre, tycker jag att du ska rösta fram din representant i Svenska Supporterlaget. Eller svara på Dagens Fråga. Eller gå med i gruppen på Facebook. Eller ta på dig pinet du fick på matchen i helgen. Eller bara ge de vettiga människorna en klapp på axeln.

Nu ska jag fortsätta med det jag egentligen ska göra. Vi hörs snart.