Not Another Planning Blog har flyttat. Numer finns jag på djungeltrumman.se. Vi ses där!
http://www.djungeltrumman.se/notanotherplanningblog
Tuesday, March 30, 2010
Thursday, March 25, 2010
Till Ulrika och alla som är som hon.
Det här är ett inlägg som jag har funderat på ett tag. Det är nämligen lite jobbigt att skriva. Men i morse pratade jag en stund med Ulrika, och kom fram till att jag nog måste skriva det i alla fall.
Ulrika är 21 år och ateljéassistent på min byrå. Hon är smart, rolig och sjuhelvete driven. Just nu sliter hon med sina arbetsprover till Berghs (jag är säker på att det kommer att gå utmärkt). Reklambranschen kommer att vara överlycklig när hon går ut. Hon kommer att kämpa som en iller för att allt hon gör ska bli strålande. Inte bra. Inte toppen. Utan strålande, genialt, världsomvälvande. Det här inlägget är tillägnat alla Ulrikor där ute.
Vi hörs ibland. Ni mailar mig och frågar om råd. Och jag försöker svara så gott jag kan, med min ganska begränsade erfarenhet av jobbet och livet i stort. Ibland frågar ni mig hur jag fixar att göra det jag gör, och jag svänger ihop nåt svar. Men nu ska jag vara ärlig: Det gör jag inte.
Jag fixar inte att vara copywriter med kundansvar, ledningsgruppsmedlem, kursansvarig på Berghs, jurymedlem, bloggare, åsiktsmaskin, mentor, bollplank, flickvän, kompis, dotter och syster. Jag gör allt det där rent praktiskt. Men det är inte ett fungerande liv. Och förr eller senare brakar det ihop. I mitt fall tog det tre år.
Ju fler människor jag lär känna, desto säkrare blir jag på en sak: Om det verkar omöjligt att få ihop det, är det antagligen det. För att inte gnaga på jobbet, gnager de här personerna på sig själva. Alla har kraschat någon gång. Och har de inte redan gjort det, kommer de att göra det snart.
Och här kommer det lilla problemet: Så fort ni lämnar era föräldrar och era trygga skolor, kommer ingen att stoppa er. Era chefer, kollegor och kunder kommer att tycka att ni är fantastiska. Ni kommer att få mer priser, mer ansvar, fler uppgifter, högre lön. Och ni kommer att älska varje sekund av det. Tills ni en dag helt enkelt inte tar er upp ur sängen. Tills ni kräks om ni äter och gråter om ni försöker prata.
(Precis som en anorektiker som blir modellscoutad på väg till sjukhuset, har jag aldrig fått så många jobberbjudanden som under perioden när jag inte ens kunde hålla i en penna för att händerna skakade så.)
Jag vet inte vad man ska göra för att undvika att det händer. Jag vet inte hur man kommer ur det. Men för 17: Tro inte att det går att göra allt på en gång.
Motbevis och andra synpunkter mottages tacksamt.
Ulrika är 21 år och ateljéassistent på min byrå. Hon är smart, rolig och sjuhelvete driven. Just nu sliter hon med sina arbetsprover till Berghs (jag är säker på att det kommer att gå utmärkt). Reklambranschen kommer att vara överlycklig när hon går ut. Hon kommer att kämpa som en iller för att allt hon gör ska bli strålande. Inte bra. Inte toppen. Utan strålande, genialt, världsomvälvande. Det här inlägget är tillägnat alla Ulrikor där ute.
Vi hörs ibland. Ni mailar mig och frågar om råd. Och jag försöker svara så gott jag kan, med min ganska begränsade erfarenhet av jobbet och livet i stort. Ibland frågar ni mig hur jag fixar att göra det jag gör, och jag svänger ihop nåt svar. Men nu ska jag vara ärlig: Det gör jag inte.
Jag fixar inte att vara copywriter med kundansvar, ledningsgruppsmedlem, kursansvarig på Berghs, jurymedlem, bloggare, åsiktsmaskin, mentor, bollplank, flickvän, kompis, dotter och syster. Jag gör allt det där rent praktiskt. Men det är inte ett fungerande liv. Och förr eller senare brakar det ihop. I mitt fall tog det tre år.
Ju fler människor jag lär känna, desto säkrare blir jag på en sak: Om det verkar omöjligt att få ihop det, är det antagligen det. För att inte gnaga på jobbet, gnager de här personerna på sig själva. Alla har kraschat någon gång. Och har de inte redan gjort det, kommer de att göra det snart.
Och här kommer det lilla problemet: Så fort ni lämnar era föräldrar och era trygga skolor, kommer ingen att stoppa er. Era chefer, kollegor och kunder kommer att tycka att ni är fantastiska. Ni kommer att få mer priser, mer ansvar, fler uppgifter, högre lön. Och ni kommer att älska varje sekund av det. Tills ni en dag helt enkelt inte tar er upp ur sängen. Tills ni kräks om ni äter och gråter om ni försöker prata.
(Precis som en anorektiker som blir modellscoutad på väg till sjukhuset, har jag aldrig fått så många jobberbjudanden som under perioden när jag inte ens kunde hålla i en penna för att händerna skakade så.)
Jag vet inte vad man ska göra för att undvika att det händer. Jag vet inte hur man kommer ur det. Men för 17: Tro inte att det går att göra allt på en gång.
Motbevis och andra synpunkter mottages tacksamt.
Wednesday, March 24, 2010
Lite ekonomisk rådgivning.
Det här är den första bilden som dyker upp om man googlar cash money ab.
Lönegapet mellan män och kvinnor kvarstår. Och vår bransch är inget undantag, enligt Dagens Media som har granskat Komms årliga rapport.
Man kan komma med diverse undanflykter och bortförklaringar. Eller så kan byråer som tar sig själva på allvar sätta sig ner och på riktigt fundera över sin lönesättning. Jag tror till exempel att en del i problematiken kan vara att kvinnor i professionella sammanhang ofta uppfattas som yngre än män i samma ålder och med samma erfarenhet. Och just ålder och erfarenhet är ju viktiga faktorer i lönesättning. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit refererad till som "ung tjej". Och det är ju inget fel i det. Men eftersom mina manliga, jämnåriga kollegor och kompisar inte benämns som "unga killar", utan helt enkelt som copywriters, ingenjörer eller vad de nu är, blir det ett problem.
En helt annan sak: Idag hade vi vår pensionsrådgivare här på jobbet. Jag frågade honom om det finns fonder som fokuserar på kvinnligt företagande. Eller kvinnliga marknader. Det finns det inte. Enligt en mycket intressant rapport som Devi skickade mig idag, är världens kvinnor fler än Kinas och Indiens befolkningar tillsammans. Och står för 80% av köpbesluten. Ändå utgår nästan all marknadsföring fortfarande från att "kvinnligt" är detsamma som rosa, städning och mensskydd. Snacka om emerging market. Om någon lade märke till den.
Tuesday, March 23, 2010
En halv bokrecension
Jag är mitt uppe i boken 4 timmars arbetsvecka - konsten att leva mer & jobba mindre av Timothy Ferriss, men jag måste bara skriva lite om den ändå. Boken har legat på New York Times Bestseller-lista i tre år, och har precis kommit ut på svenska.
För en vintertrött själ lät titeln lite för bra för att vara sann. Ferriss påstår att han har knäckt koderna för hur man automatiserar sin inkomst nästan helt och hållet, så att man kan lägga tid på det man verkligen gillar, oavsett om det är en alternativ karriär, ett fritidsintresse eller sin familj. Och faktum är att han bit för bit börjar övertyga mig.
Tre grejer tycker jag har varit riktigt intressanta hittills:
1. Den mentala spärren. När jag pratar reklam har jag ganska få förutfattade meningar om hur saker och ting ska gå till. Det är fördelen med att sakna både utbildning för och erfarenhet av det man jobbar med. Jag tror inte att det nuvarande sättet för att göra grejer är det optimala, varken hos byråerna eller hos våra kunder. Ändå har jag tagit för givet att min arbetsmängd och mina metoder på nåt sätt är självklara. Man SKA jobba minst åtta timmar om dagen. Men vad baserar jag den uppfattningen på? Inte på forskning. Inte på erfarenhet. Inte på logik. Jag baserar det på att alla andra gör så. Vilket jag i samtliga andra fall tycker är den absolut sämsta anledningen till att göra något. Som tur är berättar Ferriss att de flesta tänker precis som jag tills någon påpekar det för dem. Phu.
2. Produktivitet och effektivitet. Det här är en av få saker som jag faktiskt minns från Handels, men då kallade vi det inre och yttre effektivitet (efficiency/effectiveness på engelska). Att vara effektiv är att göra saker rätt. Det är att göra optimala annonser med optimala brödtexter i optimala tidningar. Att vara produktiv är att göra rätt saker. Det är att ifrågasätta huruvida den där annonsen kommer att ge något för varumärket över huvud taget, eller om man snarare borde lägga pengarna på något annat. (Egentligen är väl det vad planners ska göra. Om kreatörer och produktionsledare ska göra reklamen effektiv, ska planners göra den produktiv.) Det intressanta är att Ferriss applicerar den här teorin på oss kontorsslavar, och inte minst på våra arbetsuppgifter. Vi kan skriva mail jättefort eller sms:a samtidigt som vi sitter i möte. Det är effektivt. Men är det produktivt? Gör det att vi tjänar optimalt med pengar på minimal tidsinsats? Eller skulle vi kunna jobba på ett annat sätt och få dubbelt så mycket gjort innan vi går hem klockan tre?
3. En multientreprenörs reklamsyn. Den här boken handlar väldigt mycket om reklam och marknadsföring, inte minst om sökordsoptimering. Intressant och skrämmande. Ferriss behandlar naturligtvis reklam med samma produktivitetskrav (mest utfall på minst tid/pengar) som allt annat här i livet. Och det ser så otroligt torftigt ut när han drar sina slutsatser. En sida av mig vill skrika att Nej, sådär enkelt är det inte, reklam är svårt, smart, spännande! Samtidigt måste jag inse att han nog har rätt. I de flesta fall kommer man jäkligt långt med Getty Image-baserade annonser i fackpress och några sponsrade länkar på Google.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle gå om man skalade upp Ferriss modeller till att gälla hela företag. Skulle man kunna driva en framgångsrik byrå där alla ägnade torsdag-söndag åt bergsklättring eller magdans? Antagligen. Vi får se vad som händer när jag har läst klart boken.
(En brasklapp: Jag vet inte om det beror på originaltexten eller den svenska översättningen, men språket är bedrövligt, som vanligt i den här sortens amerikansk dick-lit. Läs så fort att du inte hinner bry dig).
För en vintertrött själ lät titeln lite för bra för att vara sann. Ferriss påstår att han har knäckt koderna för hur man automatiserar sin inkomst nästan helt och hållet, så att man kan lägga tid på det man verkligen gillar, oavsett om det är en alternativ karriär, ett fritidsintresse eller sin familj. Och faktum är att han bit för bit börjar övertyga mig.
Tre grejer tycker jag har varit riktigt intressanta hittills:
1. Den mentala spärren. När jag pratar reklam har jag ganska få förutfattade meningar om hur saker och ting ska gå till. Det är fördelen med att sakna både utbildning för och erfarenhet av det man jobbar med. Jag tror inte att det nuvarande sättet för att göra grejer är det optimala, varken hos byråerna eller hos våra kunder. Ändå har jag tagit för givet att min arbetsmängd och mina metoder på nåt sätt är självklara. Man SKA jobba minst åtta timmar om dagen. Men vad baserar jag den uppfattningen på? Inte på forskning. Inte på erfarenhet. Inte på logik. Jag baserar det på att alla andra gör så. Vilket jag i samtliga andra fall tycker är den absolut sämsta anledningen till att göra något. Som tur är berättar Ferriss att de flesta tänker precis som jag tills någon påpekar det för dem. Phu.
2. Produktivitet och effektivitet. Det här är en av få saker som jag faktiskt minns från Handels, men då kallade vi det inre och yttre effektivitet (efficiency/effectiveness på engelska). Att vara effektiv är att göra saker rätt. Det är att göra optimala annonser med optimala brödtexter i optimala tidningar. Att vara produktiv är att göra rätt saker. Det är att ifrågasätta huruvida den där annonsen kommer att ge något för varumärket över huvud taget, eller om man snarare borde lägga pengarna på något annat. (Egentligen är väl det vad planners ska göra. Om kreatörer och produktionsledare ska göra reklamen effektiv, ska planners göra den produktiv.) Det intressanta är att Ferriss applicerar den här teorin på oss kontorsslavar, och inte minst på våra arbetsuppgifter. Vi kan skriva mail jättefort eller sms:a samtidigt som vi sitter i möte. Det är effektivt. Men är det produktivt? Gör det att vi tjänar optimalt med pengar på minimal tidsinsats? Eller skulle vi kunna jobba på ett annat sätt och få dubbelt så mycket gjort innan vi går hem klockan tre?
3. En multientreprenörs reklamsyn. Den här boken handlar väldigt mycket om reklam och marknadsföring, inte minst om sökordsoptimering. Intressant och skrämmande. Ferriss behandlar naturligtvis reklam med samma produktivitetskrav (mest utfall på minst tid/pengar) som allt annat här i livet. Och det ser så otroligt torftigt ut när han drar sina slutsatser. En sida av mig vill skrika att Nej, sådär enkelt är det inte, reklam är svårt, smart, spännande! Samtidigt måste jag inse att han nog har rätt. I de flesta fall kommer man jäkligt långt med Getty Image-baserade annonser i fackpress och några sponsrade länkar på Google.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle gå om man skalade upp Ferriss modeller till att gälla hela företag. Skulle man kunna driva en framgångsrik byrå där alla ägnade torsdag-söndag åt bergsklättring eller magdans? Antagligen. Vi får se vad som händer när jag har läst klart boken.
(En brasklapp: Jag vet inte om det beror på originaltexten eller den svenska översättningen, men språket är bedrövligt, som vanligt i den här sortens amerikansk dick-lit. Läs så fort att du inte hinner bry dig).
Friday, March 19, 2010
Adid-ass
Scenario: Kund har sinnessjukt mycket pengar. Kund har ett jättekänt och omtyckt varumärke. Byrå får nämnda pengar. Och gör det här.
Jag vet inte ens om det är lönt att påpeka att nästan alla kvinnor i filmen presenteras som rumpor (utom hon som slickar på glassen, då) medan männen är aktiva. Det är hur som helst väldigt märkligt att ta ut konceptet Celebrating Originality on the Streets genom en reklamfilm som inte är det minsta originell. Raden har ju nåt, helt klart. Tänk om man sket i att betala kändisar och fotomodeller med snygga rumpor en massa pengar och gick ut och hyllade originella människor på gatorna på riktigt istället. Starta en blogg. Ge dem en kram. Bjud på öl. Låt människor vara kampanjen, oavsett om de har Adidaspjuck eller inte. Men för guds skull. GÖR NÅT!
Jag vet inte ens om det är lönt att påpeka att nästan alla kvinnor i filmen presenteras som rumpor (utom hon som slickar på glassen, då) medan männen är aktiva. Det är hur som helst väldigt märkligt att ta ut konceptet Celebrating Originality on the Streets genom en reklamfilm som inte är det minsta originell. Raden har ju nåt, helt klart. Tänk om man sket i att betala kändisar och fotomodeller med snygga rumpor en massa pengar och gick ut och hyllade originella människor på gatorna på riktigt istället. Starta en blogg. Ge dem en kram. Bjud på öl. Låt människor vara kampanjen, oavsett om de har Adidaspjuck eller inte. Men för guds skull. GÖR NÅT!
Wednesday, March 17, 2010
Lösgodis.
Tre saker jag har tänkt på den senaste veckan.
1. Trololo. Den här filmen blev ju en jättehit på Youtube nyligen.
I helgen diskuterade vi vad som är knäppast med filmer. Vi kom fram till den här rankingen: 1. Att sången inte har någon text. 2. Hans leende 3. Hans frisyr. 4. Scenografin 5. Låttiteln.
Nu har sångaren, som idag är en gammal farbror, spelat in en ny film där han tackar för den stora uppskattningen och föreslår att alla fans hjälps åt att skriva en text till låten. HUR SÖTT ÄR INTE DET?
Slutsats: Världen kanske inte går åt helvete trots allt.
2. Pressbyråns skyltbyte. Brief: Gör en kampanj om att Pressbyrån är bra på mellanmål. Lösning: Byt namn på skiten. Få Sveriges Konsumenter att rasa. Få folk att faktiskt bry sig. Hemskt bra.
3. Livets lotteri. Min första tanke är: Hur sjutton har Rädda Barnen råd med en sån här fet B-Reelproduktion? Men jag gillar verkligen idén. Alla har någon gång funderat på oddsen för att man faktiskt föddes till det privilegierade liv man lever. Här får man för en gångs skull ihop en allmänmänsklig tanke med en bra produktion och som dessutom hänger ihop med det man vill sälja.
Ja, det var allt just nu.
1. Trololo. Den här filmen blev ju en jättehit på Youtube nyligen.
I helgen diskuterade vi vad som är knäppast med filmer. Vi kom fram till den här rankingen: 1. Att sången inte har någon text. 2. Hans leende 3. Hans frisyr. 4. Scenografin 5. Låttiteln.
Nu har sångaren, som idag är en gammal farbror, spelat in en ny film där han tackar för den stora uppskattningen och föreslår att alla fans hjälps åt att skriva en text till låten. HUR SÖTT ÄR INTE DET?
Slutsats: Världen kanske inte går åt helvete trots allt.
2. Pressbyråns skyltbyte. Brief: Gör en kampanj om att Pressbyrån är bra på mellanmål. Lösning: Byt namn på skiten. Få Sveriges Konsumenter att rasa. Få folk att faktiskt bry sig. Hemskt bra.
3. Livets lotteri. Min första tanke är: Hur sjutton har Rädda Barnen råd med en sån här fet B-Reelproduktion? Men jag gillar verkligen idén. Alla har någon gång funderat på oddsen för att man faktiskt föddes till det privilegierade liv man lever. Här får man för en gångs skull ihop en allmänmänsklig tanke med en bra produktion och som dessutom hänger ihop med det man vill sälja.
Ja, det var allt just nu.
Monday, March 15, 2010
Vilket skulle bevisas.
Jättemånga byråer tänker sluta lämna in bidrag och sitta i juryn i Resumés Reklamallsvenskan. Min byrå är en av dem. Jag stöttar bojkotten fullt ut. Efter ett år i Månadens Kampanj-jury är det väldigt svårt att se hur Resumé skulle mäkta med att organisera en ännu större och tyngre reklamtävling. Jag gillar Månadens och har haft många trevliga och intressanta diskussioner där. Men att tro att det har något gemensamt med proffsigt och genomtänkt juryarbete är helt enkelt fel. Man dricker ett glas och äter en macka, pratar reklam och röstar lite på en höft. Vilket inte alls ska underskattas. Men inte heller överskattas när det gäller att visa upp vad som är Sveriges bästa reklam.
Tyvärr blir det ju dessutom smärtsamt tydligt hur knasigt det blir att belöna den bransch man bevakar. Resumé kan ju inte skriva ett ord om bojkotten utan att sätta krokben för sig själva. Det borde vara skäl nog för att fundera ordentligt på det byråerna har skrivit under på.
Här är i sin helhet, brevet som skickades till Resumé. Några tankar?
Undertecknade byråer drar sig från och med idag ur tidningen Resumés tävling “Reklamallsvenskan”. Det betyder att vi avstår från att skicka in bidrag och att vi kliver av juryarbetet. Månadens Kampanj har varit en opretentiös temperaturmätare på den kreativa standarden i svensk reklam. Den har gett duktiga yrkesmän och -kvinnor tillfälle att ses en gång i månaden och diskutera reklam. Som skolbänk för Resumés journalister ska den heller inte underskattas. Tävlingsmomentet har egentligen varit underordnat och vi har sett Månadens Kampanj som ett naturligt inslag i Resumé.
Med lanseringen av Reklamallsvenskan har Resumé nu tagit ett medvetet och radikalt steg mot ambitionen att skapa “Sveriges största kreativa reklamtävling” som ska bli “byråernas viktigaste marknadsföringskanal”. Vi ställer oss undrande inför det faktum att Resumé åtar sig att vara både branschens kritiska granskare och ”vår viktigaste marknadsföringskanal”. I sin nuvarande utformning riskerar Reklamallsvenskan dessutom att spegla reklambranschen som en kvartalsekonomi där varumärken, byråer och individer gör succé eller fiasko i månadstempo. Alltså tvärs emot allt vad långsiktighet, konsekvens och uthållighet heter.
Vår viktigaste kreativitetstävling sedan snart 50 år är Guldägget. Det är en tävling där branschen själv har både ansvar och möjlighet att påverka utformning och utveckling. Tävlingen är ständigt satt under lupp och har genom åren haft förmågan att förändras med sin tid. Inte felfritt eller utan konvulsioner, men det är så progressiv utveckling sker.
Vi kommer nu att öka vårt engagemang i utvecklingen av Guldägget. Vi kommer också undersöka om någon form av mer frekvent återkommande evenemang med aktuell reklam kan genomföras inom ramen för Sveriges Kommunikationsbyråer, med eller utan tävlingsmoment. Resumé är självklart välkommen att bevaka ett sådant evenemang om det blir verklighet. Lika självklart och kritiskt som man idag bevakar och granskar Guldägget.
Abby Norm, ACNE Advertising, ANR BBDO, CP+B Europé, DDB, DraftFCB, Forsman & Bodenfors, Farfar, Frankenstein, Fältman & Malmén, Garbergs, Great Works, Happy F&B, Hilanders, King, Le Bureau, Lowe Brindfors, Ogilvy, Saatchi & Saatchi, Scholz & Friends, Stenström/Red Cell, Storåkers McCann, SWE, The Fan Club, Valentin&Byhr, Volt, Volontaire, Åkestam Holst
Wednesday, March 10, 2010
Nu har jag skrivit på Guldäggsbloggen igen.
Glömde visst att posta förra veckans inlägg, men här kan ni läsa vad jag tycker om Folkets Guldägg.
Att få frågor som man sedan skriver svar på är ett väldigt behagligt bloggformat. Om frågorna dessutom ställs av en klok person är det ännu mer behagligt. Man behöver i princip inte göra någonting.
Om 21 minuter ska jag presentera en ganska rolig idé. Sen åker jag bort ett par dagar. Vi hörs sen!
Att få frågor som man sedan skriver svar på är ett väldigt behagligt bloggformat. Om frågorna dessutom ställs av en klok person är det ännu mer behagligt. Man behöver i princip inte göra någonting.
Om 21 minuter ska jag presentera en ganska rolig idé. Sen åker jag bort ett par dagar. Vi hörs sen!
Monday, March 8, 2010
Livet utan musa.
Bild från Graphix Chik
Det är snart fyra år sedan jag började blogga. Under min första bloggvecka var det Cannesfestival. Åkestam.Holst vann ett guldlejon för ett DR som hade skickats ut i typ 3 ex. Flicka-kampanjen älskades ihjäl. Big Ad var den första reklamfilmen som producerades enbart för att visas på Youtube, som startade året innan. Jag älskade mina gråa urtvättade Acne-jeans. Kort och gott: Det var inte igår.
När jag startade den här bloggen var jag riktigt förbannad. Jag tyckte att nästan all reklam var skit. Och var den inte skit, var den ointressant. Och var den till och med intressant, var jag rätt säker på att den inte funkade.
Jag var förbannad på kunder som pratade om budskapsförståelse, mediebyråer som kom dragande med OBS-värden och kollegor som tyckte att interaktiv reklam var samma sak som en fet kampanjsajt eller möjligtvis en banner.
Men på senaste tiden har den där ilskan runnit av mig. Och när jag satt i Guldäggsjuryn förra veckan fattade jag varför: Vi början ta mig tusan att närma oss. Vi är inte längre några förvirrade 23-åringar som pratar om reklam som gör jobbet och idéer som är "på riktigt" och tycker att alla andra är dumma i huvudet. Vi är en hel bransch.
I Sverige produceras det dagligen kommunikation som faktiskt är intressant på riktigt. När man tittar på TV eller läser en tidning ser man i och för sig att det mesta fortfarande är rätt uselt. Men jag märker ändå att mina gamla utbrott inte behövs. Det handlar inte längre om OM vi ska göra reklam som är på riktigt, viktig och respektfull, utan HUR.
Och det, mina vänner, har jag inte svaret på. Och det är skitsvårt att blogga när man inte har några svar.
Vad säger ni? Är ni fortfarande arga?
Pausfågel
Som ni märker så skriver jag ingenting just nu. Jag tror att jag vet vad det beror på. Ska försöka formulera ett inlägg om det. Snart.
Monday, March 1, 2010
Guldäggsjuryn dag 1
Idag är en rolig dag att jobba med det jag gör. Jag är nämligen imponerad, avundsjuk och nästan lite rörd av tanken på hur många bra reklamgrejer som gjordes i Sverige 2009.
Av 93 inskickade bidrag i mediekategorin var det knappt något jag inte med stolthet hade satt mitt eget namn på. Jag vet inte hur det var i de andra kategorierna, men jag hoppas (och tror) att det var ungefär samma sak där.
Alltså 1: De som får nomineringar och ägg i år ska vara jäkligt glada och stolta. Och ha en stor smula tur.
Alltså 2: Många otroligt bra jobb kommer att bli utan. Grejer som för några år sedan hade varit solklara favoriter kanske inte ens klarar första gallringen nu. Det är trist för dem det drabbar. Men ändå väldigt roligt om man ser till branschen i stort. De förändringar som vi har tjatat om och slitit med i ett antal år börjar äntligen få genomslag. Det är lite magiskt att se.
Imorgon bitti får vi veta vilka jobb som har klarat jurygruppernas första granskning. Sen tar diskussionerna vid. Må bästa (eller mest tursamma) jobb vinna.
Thursday, February 25, 2010
Emotionellt drivet varumärkesbyggande
Dan Landin har skrivit det bästa och argaste blogginlägget jag har läst på mycket länge. På några stycken lyckas han få in en crash-course i modern reklamvetenskap och inte så få kängor till folk (jag läser marknadschefer) som fortfarande refererar till hundra år gamla teorier.
Jag älskar det. Läs läs läs!
Here's you missing haf, Mr Wanamaker.
Jag älskar det. Läs läs läs!
Here's you missing haf, Mr Wanamaker.
Klockan tickar
Bild härifrån.
Det börjar bli dags att lämna in arbetsprover till reklamskolorna. Ni är många som hör av er till mig och vill ha tips och råd. Jag tittar gärna och svarar så gott jag kan, men här är ett inlägg med lite allmänna tips och svar som jag tror att fler av er kan ha nytta av.
Hur kommer man in i reklambranschen?
Innan man söker till skolorna kan det vara bra att prova om man kommer att trivas. Genom att gå en kvällskurs på exempelvis Berghs får man lära sig grunderna och märker förhoppningsvis om man skulle trivas på skolan heltid. En annan väg är att söka jobb som ateljéassistent på någon större byrå. Då jobbar man med enklare uppgifter under ett år och får se reklamverkligheten på nära håll. Båda de här alternativen ökar också chansen för att komma in på skolorna ordentligt.
Okej, jag har redan gått en kurs eller assat ett år. Jag vet vad jag vill. Hur ska jag lyckas med arbetsproverna?
1. Gör många lösningar på uppgifterna. Bolla med kloka människor du känner.
2. Välj EN lösning på varje uppgift. Det ingår också i jobbet att kunna bedöma vad som är en bra idé.
3. Skriv en ordentlig förklaring till din lösning. Vilka insikter den bygger på, varför den är smart och hur den ska fungera.
4. Skissa ut lösningen ordentligt i photoshop/indesign. Om du söker copy ska du självklart fokusera på texten, och formen om du söker AD, men se till att skissen är så genomarbetad och tydlig i både text och form som det bara är möjligt.
5. Om lösningen innehåller flera delar, se till att du beskriver hur delarna hänger ihop.
6. Lös olika uppgifter på olika sätt. Se till att du visar upp hela din förmåga. Gör till exempel en lösning som är klassisk reklam, en som är digital, en som är händelsebaserad och en som är en tjänst eller produkt.
Fasen också. Jag gjorde allt det där och ÄNDÅ kom jag inte in. Vad ska jag göra nu??
Sura, gråt, beklaga dig, gå ut och drick öl. Sen är det bara att morska upp sig och försöka igen. Väldigt många duktiga kreatörer kom inte in på första försöket. (Första gången min duktiga kollega Sebbe sökte till Berghs gick in i järnaffären i Fagersta och köpte panel som han monterade arbetsproverna på. Året efter hade han lärt sig att det var pannå som gällde) Ring upp skolan och fråga vad du måste bli bättre på till nästa år. Sök ett till assistentjobb. Följ fler reklambloggar. Och försök igen.
Lycka till!
Wednesday, February 24, 2010
7 veckor kvar
Nu är det sju veckor kvar till Guldägget. På uppdrag av Guldäggsbloggen kommer jag var och en av de sju veckorna att tycka till om några branschaktuella händelser. Första inlägget publiceras idag. Läs det på Guldäggsbloggen eller varför inte direkt här?
Om guldäggsjuryn
Eftersom juryprocessen omges av så stor sekretess, visste jag inte förrän jag läste i tidningen att det var så många från min byrå i juryn. Jag kan hålla med kritikerna om att det är lite konstigt. Jag vet inte om man har så stor fördel av juryrepresentation egentligen. Men eftersom Guldägget är en branschangelägenhet är det onödigt att trampa på ömma tår. Men jag tycker att det är minst lika allvarligt att vi fortfarande har förhållandevis få kvinnor i juryn. Och att vi aldrig har haft en kvinnlig huvudjuryordförande.
Om att 6% av VD:ar i reklambranschen är kvinnor
Jag tror inte att det handlar om illvilja, snarare om strukturer. Problemet med VD-stolen är att den fylls av en enda person. Antingen är företagets VD 100% kvinna eller 100% man, man kan inte att gå stegvis fram som i en styrelse eller en ledningsgrupp. Ett annat faktum är att reklambranschen består av ganska små företag där VD oftast rekryteras ur de egna leden. Så länge det mest är män som startar och driver byråer, tror jag därför att männen kommer att fortsätta vara VD:ar. Men varför startar så få kvinnor byråer? Det är tiotusenkronorsfrågan.
Om hur snökaoset påverkar kreativitet
Bedrövligt, tror jag. Jag har själv aldrig haft så lite inspiration som jag är just nu. Rent konkret påverkas man naturligtvis av att tak rasar in under filminspelningar, att fotografer blir tio timmar försenade på stillastående tåg, samt att alla försöker skriva filmmanus som kräver location i Los Angeles.
Om guldäggsjuryn
Eftersom juryprocessen omges av så stor sekretess, visste jag inte förrän jag läste i tidningen att det var så många från min byrå i juryn. Jag kan hålla med kritikerna om att det är lite konstigt. Jag vet inte om man har så stor fördel av juryrepresentation egentligen. Men eftersom Guldägget är en branschangelägenhet är det onödigt att trampa på ömma tår. Men jag tycker att det är minst lika allvarligt att vi fortfarande har förhållandevis få kvinnor i juryn. Och att vi aldrig har haft en kvinnlig huvudjuryordförande.
Om att 6% av VD:ar i reklambranschen är kvinnor
Jag tror inte att det handlar om illvilja, snarare om strukturer. Problemet med VD-stolen är att den fylls av en enda person. Antingen är företagets VD 100% kvinna eller 100% man, man kan inte att gå stegvis fram som i en styrelse eller en ledningsgrupp. Ett annat faktum är att reklambranschen består av ganska små företag där VD oftast rekryteras ur de egna leden. Så länge det mest är män som startar och driver byråer, tror jag därför att männen kommer att fortsätta vara VD:ar. Men varför startar så få kvinnor byråer? Det är tiotusenkronorsfrågan.
Om hur snökaoset påverkar kreativitet
Bedrövligt, tror jag. Jag har själv aldrig haft så lite inspiration som jag är just nu. Rent konkret påverkas man naturligtvis av att tak rasar in under filminspelningar, att fotografer blir tio timmar försenade på stillastående tåg, samt att alla försöker skriva filmmanus som kräver location i Los Angeles.
Monday, February 22, 2010
Sammanfattning av en helg i Borås.
Ett borttappat filmteam i snöstorm.
Två helkvällar på Harry's (en med pop-kulturquiz och en med karaoke.)
Vår location kl 8.00 sista inspelningsdagen. (detaljer från Borås Tidning).
Ungefär 10 förhoppningsvis roliga filmer. Som ni aldrig kommer att få se om ni inte bor i Norge.
Två helkvällar på Harry's (en med pop-kulturquiz och en med karaoke.)
Vår location kl 8.00 sista inspelningsdagen. (detaljer från Borås Tidning).
Ungefär 10 förhoppningsvis roliga filmer. Som ni aldrig kommer att få se om ni inte bor i Norge.
Thursday, February 18, 2010
Glada nyheter
1. Min grymma kollega Anna Ohlsson har blivit utsedd till en av Sveriges tre bästa produktionsledare i Regis tävling Årets Byrå.
2. Garbergs har fått fem nomineringar i Gyllene Hjulet som belönar 2009 års bästa sponsringar och event.
Jag brukar försöka att inte skrytblogga. Och i natt drömde jag att vi var nominerade i tävlingen Sveriges Bästa Reklamjacka. Tävlingen belönade kreativt användande av jacka som media och vi var nominerade för en blå jacka vi hade designat för Telenor.
Någonstans ringer en klocka om att det finns väldigt många tävlingar i den här branschen. Ibland kanske lite för många. Men just Gyllene Hjulet blir jag väldigt glad över. Garbergs har ju precis som många andra traditionella byråer brottats med att våra jobb lätt hamnar i samma mallar. I somras bestämde vi oss för att många fler av våra kampanjer skulle utgå ifrån riktiga händelser. Och tydligen har vi kommit en bit på vägen.
Här är de nominerade kampanjerna:
Telenor
Svenska Spel/Svenska Supporterlaget
NetOnNet i Linköping
Och så den här kampanjen för Fortum som vi tyvärr inte har fått upp på U-tube än.
3. I eftermiddag åker jag till metropolen Borås där jag ska tillbringa en långhelg på ett lager tillsammans med truckförare, en göteborsk regissör och ett antal rappande norrmän.
2. Garbergs har fått fem nomineringar i Gyllene Hjulet som belönar 2009 års bästa sponsringar och event.
Jag brukar försöka att inte skrytblogga. Och i natt drömde jag att vi var nominerade i tävlingen Sveriges Bästa Reklamjacka. Tävlingen belönade kreativt användande av jacka som media och vi var nominerade för en blå jacka vi hade designat för Telenor.
Någonstans ringer en klocka om att det finns väldigt många tävlingar i den här branschen. Ibland kanske lite för många. Men just Gyllene Hjulet blir jag väldigt glad över. Garbergs har ju precis som många andra traditionella byråer brottats med att våra jobb lätt hamnar i samma mallar. I somras bestämde vi oss för att många fler av våra kampanjer skulle utgå ifrån riktiga händelser. Och tydligen har vi kommit en bit på vägen.
Här är de nominerade kampanjerna:
Telenor
Svenska Spel/Svenska Supporterlaget
NetOnNet i Linköping
Och så den här kampanjen för Fortum som vi tyvärr inte har fått upp på U-tube än.
3. I eftermiddag åker jag till metropolen Borås där jag ska tillbringa en långhelg på ett lager tillsammans med truckförare, en göteborsk regissör och ett antal rappande norrmän.
Tuesday, February 16, 2010
Ettårsdagen
Idag fick jag en Twitter-mention av Twopcharts som gratulerar mig på ettårsdagen. Tydligen var det den 16 februari 2009 som jag skickade ut min första tweet i universum.
Jag måste säga att twitter är en tjänst som jag uppskattar mer och mer. Det började med att jag skaffade Tweetdeck och la upp sökningar på mina kunder och kampanjer (knark). Sen började en massa andra människor skaffa twitter och jag kunde se hur mina egna blogginlägg och tweets spred sig till människor jag inte kände (knark). Sen märkte jag att allt viktigt märktes på twitter ungefär samtidigt som det dök upp någon annan stans (knark). Sen kom How Hetero (knark). Och på den vägen är det. Jag är beroende. Jag kräver inte att alla andra ska vara det. Men jag är det i alla fall.
Men ibland undrar jag om det finns någon konspiration från det som David Orlic brukar kalla för Vuxna Människor, som går ut på att förminska och förlöjliga allt som de själva inte förstår. Ni vet, de som säger att en blogg är en dagbok på internet. Eller att twitter handlar om självupptagna människor som vill berätta för hela universum vad de äter till middag.
Ibland har jag försökt rätta till och förklara. Men sen inser jag att det inte är en missuppfattning. De här människorna vill tro att det är så. Jag vet inte vad de har att tjäna på det. Men så är det. Synd bara att så många av dem sitter på maktpositioner. Det gör ju livet så mycket tråkigare och krångligare för så många andra.
Tack för ett fint första år, twitter!
Jag måste säga att twitter är en tjänst som jag uppskattar mer och mer. Det började med att jag skaffade Tweetdeck och la upp sökningar på mina kunder och kampanjer (knark). Sen började en massa andra människor skaffa twitter och jag kunde se hur mina egna blogginlägg och tweets spred sig till människor jag inte kände (knark). Sen märkte jag att allt viktigt märktes på twitter ungefär samtidigt som det dök upp någon annan stans (knark). Sen kom How Hetero (knark). Och på den vägen är det. Jag är beroende. Jag kräver inte att alla andra ska vara det. Men jag är det i alla fall.
Men ibland undrar jag om det finns någon konspiration från det som David Orlic brukar kalla för Vuxna Människor, som går ut på att förminska och förlöjliga allt som de själva inte förstår. Ni vet, de som säger att en blogg är en dagbok på internet. Eller att twitter handlar om självupptagna människor som vill berätta för hela universum vad de äter till middag.
Ibland har jag försökt rätta till och förklara. Men sen inser jag att det inte är en missuppfattning. De här människorna vill tro att det är så. Jag vet inte vad de har att tjäna på det. Men så är det. Synd bara att så många av dem sitter på maktpositioner. Det gör ju livet så mycket tråkigare och krångligare för så många andra.
Tack för ett fint första år, twitter!
Monday, February 15, 2010
Don't ask why. There is no why.
Igår såg jag en fantastisk film på Bio Rio. Man on Wire.
Det är alltså en dokumentärfilm om Philippe Petit, en ung fransman som var helt besatt av tanken på att gå på lina mellan de två World Trade Center-tornen. Och gjorde det. Hela projektet dokumenterades av gruppen själva och av privatpersoner och media.
Om du funderar på att kolla lite Ads of The World eller så för att få inspiration idag, gör inte det. Se den här filmen istället. Människan är antagligen fullkomligt galen. Men det är ganska fantastiskt att se någon gå upp så fullständigt i en dröm. Att få med sig tiotals kumpaner på ren vilja. Att misslyckas gång på gång och ändå bara köra på. Och framför allt: Att våga säga rakt ut att det inte finns någon anledning till att göra det han gör, förutom att ha gjort det.
Det är alltså en dokumentärfilm om Philippe Petit, en ung fransman som var helt besatt av tanken på att gå på lina mellan de två World Trade Center-tornen. Och gjorde det. Hela projektet dokumenterades av gruppen själva och av privatpersoner och media.
Om du funderar på att kolla lite Ads of The World eller så för att få inspiration idag, gör inte det. Se den här filmen istället. Människan är antagligen fullkomligt galen. Men det är ganska fantastiskt att se någon gå upp så fullständigt i en dröm. Att få med sig tiotals kumpaner på ren vilja. Att misslyckas gång på gång och ändå bara köra på. Och framför allt: Att våga säga rakt ut att det inte finns någon anledning till att göra det han gör, förutom att ha gjort det.
Friday, February 12, 2010
Nina Åkestam, Olle Nordell and 1 008 311 others like this
Lika bra att jag postar den nu, om inte annat som en dagboksanteckning.
Idag (den 12:e februari 2010), kära dagbok, tycker alla reklamare i hela världen är den här filmen är hur festlig som helst:
Frågan är: Har vi glömt den om en vecka? En månad? Ett år? Eller kommer begreppet I'm on a horse att bita sig fast i vårt medvetande för alltid?
Idag (den 12:e februari 2010), kära dagbok, tycker alla reklamare i hela världen är den här filmen är hur festlig som helst:
Frågan är: Har vi glömt den om en vecka? En månad? Ett år? Eller kommer begreppet I'm on a horse att bita sig fast i vårt medvetande för alltid?
Subscribe to:
Posts (Atom)
