Thursday, March 25, 2010

Till Ulrika och alla som är som hon.

Det här är ett inlägg som jag har funderat på ett tag. Det är nämligen lite jobbigt att skriva. Men i morse pratade jag en stund med Ulrika, och kom fram till att jag nog måste skriva det i alla fall.

Ulrika är 21 år och ateljéassistent på min byrå. Hon är smart, rolig och sjuhelvete driven. Just nu sliter hon med sina arbetsprover till Berghs (jag är säker på att det kommer att gå utmärkt). Reklambranschen kommer att vara överlycklig när hon går ut. Hon kommer att kämpa som en iller för att allt hon gör ska bli strålande. Inte bra. Inte toppen. Utan strålande, genialt, världsomvälvande. Det här inlägget är tillägnat alla Ulrikor där ute.

Vi hörs ibland. Ni mailar mig och frågar om råd. Och jag försöker svara så gott jag kan, med min ganska begränsade erfarenhet av jobbet och livet i stort. Ibland frågar ni mig hur jag fixar att göra det jag gör, och jag svänger ihop nåt svar. Men nu ska jag vara ärlig: Det gör jag inte.

Jag fixar inte att vara copywriter med kundansvar, ledningsgruppsmedlem, kursansvarig på Berghs, jurymedlem, bloggare, åsiktsmaskin, mentor, bollplank, flickvän, kompis, dotter och syster. Jag gör allt det där rent praktiskt. Men det är inte ett fungerande liv. Och förr eller senare brakar det ihop. I mitt fall tog det tre år.

Ju fler människor jag lär känna, desto säkrare blir jag på en sak: Om det verkar omöjligt att få ihop det, är det antagligen det. För att inte gnaga på jobbet, gnager de här personerna på sig själva. Alla har kraschat någon gång. Och har de inte redan gjort det, kommer de att göra det snart.

Och här kommer det lilla problemet: Så fort ni lämnar era föräldrar och era trygga skolor, kommer ingen att stoppa er. Era chefer, kollegor och kunder kommer att tycka att ni är fantastiska. Ni kommer att få mer priser, mer ansvar, fler uppgifter, högre lön. Och ni kommer att älska varje sekund av det. Tills ni en dag helt enkelt inte tar er upp ur sängen. Tills ni kräks om ni äter och gråter om ni försöker prata.

(Precis som en anorektiker som blir modellscoutad på väg till sjukhuset, har jag aldrig fått så många jobberbjudanden som under perioden när jag inte ens kunde hålla i en penna för att händerna skakade så.)

Jag vet inte vad man ska göra för att undvika att det händer. Jag vet inte hur man kommer ur det. Men för 17: Tro inte att det går att göra allt på en gång.

Motbevis och andra synpunkter mottages tacksamt.

12 comments:

Daniel said...

Är inte grundproblemet att många inte förstår sin egen drivkraft? Varför är det viktigt att vara framgångsrik på sitt jobb, varför är det viktigt att tjäna mycket pengar, varför är det viktigt att andra ska tycka att det jag gör är bra, varför är det viktigt att folk ska tycka om mig, varför kan jag inte lämna ifrån mig något som inte är perfekt?


Om man tar sig tid och gräver fram svaret på frågorna då tror jag man kommer ganska långt. Då finns det något att jobba med. Ett enkelt ord: varför – ibland behöver det inte vara svårare än så.

Tack för att du delade med dig Nina.

annika said...

för mig tog det stopp redan innan jag var på någon skola. Det bådar gott.

r said...

jag beundrar dig.

dr who said...

det är lite skön masochism över alla unga tjejer som berättar hur mycket de gör och att de sedan "går in i väggen". Jag är säker på att det är den själsliga svenska tomheten som ligger bakom detta fenomen. Det finns liksom inget som tar emot när virvelv snurrar för fort. Och så är jobbet vårt stora kall, och alla vet att det inte finns en gräns för att jobba. Nina, hur tog du dig ur ditt lilla personliga helvete?

Cecilia said...

Bara lite nyfiken på om du ändrat ditt liv idag eller om du fortfarande är "copywriter med kundansvar, ledningsgruppsmedlem, kursansvarig på Berghs, jurymedlem, bloggare, åsiktsmaskin, mentor, bollplank, flickvän, kompis, dotter och syster"? Apropå att du faktiskt är en förebild för många...

Nina said...

Tack snälla ni!

Dr Who: Jag har inte tagit mig ur det. Men jag försöker.

Cecilia: Jag ändrar så mycket jag kan. Just nu nöjer jag mig med att vara copywriter (70%), bloggare (så lite som möjligt) och privatperson. Allt annat är borta. Och det känns förfärligt tomt, men nödvändigt.

Ludwig Jonsson said...

Jag är tokimponerad av dig. Du är grymt begåvad och en stor förebild - en av anledningarna att jag ville in i den här branschen.

Vad händer om man istället börja tacka nej till erbjudanden? Vilken väg ska man gå istället? Tacka ja till "lagom" mycket men hur vet man vad som är lagom osv. Känns som en svår balansgång.

Hoppas det vänder tillbaka för dig snart.

Stina said...

http://www.aftonbladet.se/debatt/article6856540.ab

Anna said...

Kära Nina! Jag hejar alltid på dig. stor kram Anna RS

Nina said...

Stina: Tack för tipset. Grymt bra inlägg.

Ludwig & Anna: tack!!

enKreator said...

Tack. Jag lyssnar och försöker måla om min bild av framtiden för att undvika att hamna i samma situation.

Ett litet land said...

Tack