Nu är jag tillbaka från Prag. En mer utförlig rapport kommer så fort jag har lagt över mina bilder. Så istället tänkte jag tacka Dan för den här fina sammanfattningen av The Age of Conversation.
De där sju grejerna för att starta en konversation genom reklam var kanon. Framförallt tror jag på att
1. Tänka större än reklamen och bestämma vad varumärket står för och vad dess uppdrag är,
2. Att man ska jämföra sig med underhållning, inte reklam, och
3. Att reklamen måste tillföra värde till mottagarens liv (aha, nån annan som tror på advertising equity!).
Det får mig osökt att tänka på mitt tidigare inlägg om hur reklamtävlingar fungerar. För vad premierar de ofta, om inte motsatsen till de här tre grejerna? Man jämför ju enheter med andra enheter, och pratar om grejer som att budskapet går fram och sånt där. Typiskt kontraproduktivt.
Idag har jag fått flera anledningar till att tänka kring reklam och känslor. Jag blir mer och mer övertygad om att det, känslorna alltså, är det enda som räknas. Även om man minns en viss pay-off eller ett budskap eller vadsomhelst så är det egentligen känlsan man minns. Därmed inte sagt att all reklam ska vara ulliggullig. Men all kommunikation borde någonstans förstås i sammanhanget av känslan den genererar. Vilket är precis varför man konverserar: Man vill uppnå en känsla av glädje, intresse, makt eller något annat.
Att skapa en konversation är inte så himla svårt. Man går in i ett rum. Man ser ut en person som verkar intressant (och som verkar vilja ha sällskap). Man går fram till denna och säger hej och introducerar sig. Sen säger man något som man hoppas personen tycker är kul att lyssna på. Man börjar bolla fram och tillbaka. Man väver, vid tillfälle, in detaljer om vem man själv är, och frågar saker om den andre. Men det är inget självändamål, utan det kommer mer i förbifarten. Om man verkligen klickar byter man telefonnummer och hörs igen, den här gången av bådas fria vilja. Svårare än så är det inte.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment