Det finns en grej jag verkligen inte fattar: Modebloggar. Jag förstår att det är väldigt populärt. Jag kan ta till mig att tusentals människor går in och kollar på Ebba, the Sartorialist och Facehunter vareviga dag. Men jag kan för mitt liv inte begripa varför. Och det känns inte helt hundra, när man har betalt för att förstå och tolka folk och fenomen.
Det är inte det att jag inte gillar att kolla på folk. Det är den allra främsta anledningen till att promera nånstans överhuvudtaget, tycker jag. Jag älskar min promenad till jobbet (Östermalmstorg - Nybroplan - Kungsan - Skeppsbron - Slussen) bara för att man verkligen kan se hur människorna man möter byts ut längs vägen.
Det kan vara så att det jag inte gillar med modebloggarna är urvalet. Att någon annan har bestämt åt mig vad jag ska titta på, och dessutom tolkat och klassificerat det jag ser (15-årig indietjej, Götgatan). Eller så är det faktumet att man missar intressanta aspekter, som gångstil, ansiktsuttryck, sällskap och miljö, när folk fastnar på bild.
Hursomhelst tar jag tacksamt emot tips som får mig att börja uppskatta, eller åtminstone förstå, fenomenet modebloggar. Jag väntar med spänning.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag kan absolut ingenting om mode och är inte så intresserad heller. Men är inte modebloggarna bara ytterligare ett exempel på nätets demokratiserande makt? Istället för att bara ta in nyheter från de gamla officiella nyhetsorganen kompletterar vi numera med bloggar och podcasts. Och istället för att bara inspireras av modeikoner i tidningar, på tv, i filmer och på catwalks inspireras vi (ja alltså inte jag, men andra) av våra jämlikar, typ Engla, Kenza och Sigrid?
vad sägs om att poängen är kläderna (och dess kombination)?
Post a Comment