Att ha julfest i november

Igår hade vi julfest vilket innebar vintersegling i stiltje och spöregn (min båt kom sist) ut till en ö där hiskeliga mängder alkohol konsumerades. Sen blev det såklart hoppdans. Och stugövernattning. I vår stuga fanns i vit kassettradio i plast från cirka 1976. På den spelade vi Brother Louie i morse innan vi vinglade till båten.

Nu ska jag snart få gå ner i köket och äta fredagsgodis (ingen är sådär jättesugen på vin).

Trevlig helg på er!

Saker man blir glad av

Att hitta en ny låt som man gillar så mycket att man lyssnar på den om och om igen en hel dag.

När saker som man tror ska vara jobbiga visar sig funka hur bra som helst. Som en kundtjänst utan telefonkö, till exempel.

Splitternya ytterkläder där tyget fortfarande är helt slätt.

Snöfall.

Att hoppdansa till Håkan Hellström, Säkert och Dancing in the dark i Garbergs kök klockan 02.00 (eller på någons vardagsrumsgolv funkar också)

Fjärilarna i magen inför en första date.

Glögg och hembakta lussebullar.

En trave nya, olästa böcker som man vet kommer vara jättebra redan innan man har börjat läsa dem.

Att drömma en hel dröm på franska.

Om två timmar ska vi iväg på julfest. I Garbergstraditionen ingår att alla såna här aktiviteter ska vara superhemliga. Så det enda jag vet är att vi ska ha varma kläder på oss för utomhusaktiviteter och att det spöregnar ute. Hoppas att de har förberett ordentligt med på flera sätt värmande drycker.

Sökfunktioner

Uppdrag: Hitta ett Apotek i närheten av jobbet, och ta reda på när de öppnar.

Försök 1: apoteket.se och deras funktion "sök apotek". Skriver in ort. Stockholm, sådärja. Kan specificera utifrån apotekets namn eller adress. Men det vet jag ju inte. 122 träffar. I bokstavsordning efter apoteksnamn. Nu är det ju så att jag inte väljer apotek efter vad de heter, utan efter var de ligger. Ingen hjälp med det dock.

Försök 2: Hitta.se. Söker på apoteket och stockholm. Lika många träffar, samma bokstavsordning. Men åtminstone kartor över var de ligger. (Ja, jag är uppväxt i Stockholm men vet inte på rak arm vilken som är vilken av Krukmakargatan och Kammakargatan. Sån är jag). Det finns alltså ett på Medborgarplatsen som heter Gripen. Måste gå tillbaka till Apotekets sida för att hitta öppettider. Och det öppnar... 10! Är inte det sjukt? Det är nästan bara panschisar som går på Apoteket, och de är ju uppe och flöjtar klockan 7 senast.

Slutsats: Stockholm är en ganska stor stad. En sökning utifrån stadsdel vore inte helt fel.

Slutsats 2: I byggandet av sökfunktioner bör man kanske lägga en minut eller två på att fundera över vad folk egentligen vill veta. Om jag var sån stammis på mitt apotek att jag visste vad det hette, skulle jag antagligen veta var det låg och när det var öppet och inte behöva söka alls.

Tips: En box för "här är jag" där man skriver in sin andress. Sen en knapp med "sök närmsta apotek" och "sök öppna Apotek" som sedan listas efter hur nära de ligger. Skulle funka bra för mig, i alla fall.

Nu är det officiellt

Jag kan inte jobba mer. På ett tag åtminstone. Kanske någonsin. Jag har nämligen fått en betaversion av Spotify. Kanske världens bästa grej. Så nu måste jag sitta och leta musik hela dagarna istället.

Frälsningsarmén har gjort en fin liten grej som heter julklappsapparaten för att uppmuntra mig att skänka en gåva istället för att köpa onödiga prylar. Jag gillar den.

Jag gillar däremot inte alls Stadsmissionens kampanjer. Kampanjen Blir din blick hemlös ibland har gått bland annat i tunnelbanan och på bio. Jag blir nästan arg när någon slösar så mycket medieutrymme för ett så viktigt syfte på så reklam som är så insiktslös.

Såhär: Kampanjen säger att vi som inte orkar se allt ont i samhället ska skänka pengar till någon som orkar. Formuleringen innebär:

1. En förolämpning av mottagaren, som antas inte orka ta itu med viktiga saker
2. Ett på dennes beskostnad förhärligande av avsändaren som orkar
3. Ett stigmatiserande av den som faktiskt ger, som genom att ge pengar erkänner att man är en osympatisk jävel som inte orkar se hemlöshet.

Så urbota dumt! När jag ger vill jag ju att det ska kännas som att jag blir en lite bättre människa, inte som att jag erkänner att jag är en egocentrisk och lat person.

Nu ska jag fortsätta jaga rätt på alla mina julfavoriter på Spotify.

Filmer jag vill se på bio

- Persepolis

- 4 månader, 3 veckor, 2 dagar

- Waitress

- Tillsammans är man mindre ensam (men den ska jag se med mamma)

- Kanske Into the Wild

Någon som vill gå på bio med mig?

ps. Som ni kanske märker finns det saker jag hellre tänker på än reklam just nu. Men det är säkert bara tillfälligt.

Ehh, tack

Den här inbjudan kom hem till mig igår:



Texten var jättelång och sa bland annat att "oavsett hur gammal du råkar vara, vill du väl inte känna dig gammal när du går på krogen?" och att jag nu kan besöka en "sofistikerad om än exalterande mötesplats för dig som är lite äldre men gärna ung". Det hela avslutades med:



Avsändare var Stureplansgruppens nya klubb Ambassadeur. Tja, vad kan man säga. Jag är ju trots allt 23. Dags att inse att ens glansdagar är räknade.

Gör en liten insats

för miljön idag: avbeställ din telefonkatalog här om du inte behöver den.

Och så dagens låt, Kalla mig med Vapnet Den är jätte jättebra tycker jag. Tyvärr fanns inte hela på Youtube, men här är de första 50 sekunderna från en spelning på Debaser:



Den tar slut precis innan refrängen. Men hela kan man ju köpa på iTunes.

Det uppenbart jobbiga med att komma från en reklamfamilj

Igår åt jag söndagsmiddag (renskav) hemma hos mina föräldrar. Det var trevligt och vi skrattade jättemycket. Framförallt hade vi ett hysteriskt roligt resonemang kring sarkastisk varumärkesslakt av hippa grejer.

Så nu tänkte jag såklart norpa åt mig hela äran och skriva ett jätteroligt inlägg om det. Men så ser jag till min förfäran att min osnutna bror redan har gjort det. Så det får ni läsa här istället.

Obehagliga människor

Häromdagen satt vi på lunchen och bläddrade i tidningen SOLO G. För ett tag sen fick jag ju ett litet utbrott på själva SOLO, alltså storasystertidningen till SOLO G.

Låt mig säga såhär: SOLO är gräslig. SOLO G är ungefär sju resor värre. Vi förfasade oss i typ 20 minuter. Sen gjorde Sandra slag i saken och satte sig och skrev ett brev. Läs det och chefredaktörens svar här.

Nu ska jag försöka vara lugn och balanserad. Ja, SOLO G är en kommersiell produkt. Det finns det ju många av. Saker man kan tjäna pengar på alltså. Till exempel:

Knark.
Sprit och cigaretter till 14-åringar.
Östeuropeiska flickor och pojkar.
Thailändska barn nakna på bild.
Avrättningar och tortyr (filma och sälj, går skitbra på Youtube så man kan säkert tjäna bra pengar på det också).
Slavar.

Men bara för att det går betyder det inte att man säljer vad som helst. För man bör som människa har någon form av moral och hjärta, även om man jobbar på Frida Förlag.

Vi har lagar som skyddar ungas fysiska hälsa. För att så länge man är vuxen kan man bestämma själv om man vill sabba sin kropp med exempelvis alkohol och tobak. Den psykiska hälsan är det värre med. Johanna Söderlind säger att tidningens målgrupp är 18-30 år. Men så länge det inte finns regler som förhindrar att yngre tar del av tidningen, kan man inte frånsäga sig ansvaret.

Så för guds skull, skärp er. Hur kan ni leva med er själva?

Fokusgrupp+fredag

Efter en ny pitchattack är det äntligen fredag. Och det känns fantastiskt bra. Nu är det bara en fokusgrupp kvar den här veckan. Jag älskar att göra fokusgrupper när man själv får bestämma över dem. Fast nu önskar jag att det fanns lite mer tid att bearbeta det man har fått in. Det får bli söndagsjobb igen. Men hittills har jag i alla fall lärt mig:

- Vi tar det en gång till: Folk skiter i reklam. Den finns syns inte, hörs inte och bearbetas absolut inte.

- Det finns otroligt mycket seglivade myter om alltifrån elaka multisar i Afrika till McDonald's sopsortering. Sanningshalten är helt oväsentlig när det finns en bra historia.

- Undersökningar är inte perfekta, men det är ungefär sjutusen gånger bättre än att inte ha något alls.

Ikväll ska jag på mitt livs första 30-årsfest. Det ska bli kul. Ungefär såhär tänkte jag värma upp:

Fram till lunch:

Så passande med tanke på årstiden. Och Laleh är sötast i världen.

Och sen när det börjar närma sig på eftermiddagen:

Jag måste åka till New York snart. Måste.

Och sen:

Jag vill vara Pipettes. Framförallt vill jag ha en sån där lysskylt i bakgrunden när jag gör mina dragningar.

Så om jag inte hinner skriva mer idag får jag önska alla en trevlig helg!

Intressant idé

Buy something day.

(Visst var det där här du fiskade efter, Martin?)

Fattar inte riktigt vad det handlar om, men loggan är söt och projektet är väldigt bloggvänligt. Jag ska nog använda sidan för att visa för slöfockar och latmaskar att det inte är så jobbigt att göra en idé interaktiv.

Nu ska jag utnyttja interaktiva medier möjligheter.

Det är onsdag. Det är november, kletigt på gatan och regnet hänger tungt i luften. Alltså vill man göra något trevligt ikväll. Men jag kan inte bestämma mig! Hjälp mig, snälla läsare!

Alternativen är:

1. APG-föreläsning. Trevligt, nyttigt och vettigt. Men en smula ansträngande, i alla fall om man ska minnas något.

2. Filmfestivalen. Nu har jag ju ett kort som det känns dumt att inte utnyttja. Fast är det vettigt att se film av pliktskäl?

3. Vernissage på Riche. Vet inte vad, vet inte när, men det är säkert på något vis uppiggande.

4. Erkänna att jag börjar få lite ont i halsen, gå hem och titta på fotbollen och sova massor.

Omröstningen börjar nu.

Världens viktigaste dag

Idag har jag varit superviktig. Eller viktigheten började kanske redan igår kväll, när jag med raska steg lämnade jobbet kvart över tio på kvällen, viktigt businesspratande i mobilen.

Viktigheten fortsatte under morgonens viktiga dragning (med PP OCH pannå!), vidare i en miljöbilstaxi där viktiga saker avhandlades. Efter detta blev jag direkt insliten i ett mycket viktigt lunchmöte (mat från Gondolen, givetvis), som jag fick lämna för att bli intervjuad i två timmar av två studenter från JMK.

Såhär viktig har jag nog aldrig varit förut. Det gör liksom inget att min mail i mobilen har slutat fungera. Jag är all bizniz ändå.

Nu ska jag gå hem och dö en smula. Sen ska jag gå på filmfestivalen och bli mitt vanliga, oviktiga jag igen.

Det gick vägen!

Jag har aldrig varit så här glad för att en konkurrents reklamkampanj har lyckats.



Anstormning i butiken. Hundratals pressgrejer, bland annat i SVTs lokalnyheter. Kanske en och annan irriterad core user. Men framförallt: En sjukt söt kyckling.

Är det bara jag som tycker att reklam generellt är aldeles för ogullig? För min del behöver det inte vara så rasande logiskt, så länge det gör min minut med varumärket bättre. Och djubebisar gör verkligen det jobbet. Tycker jag.





Mer inspiration: Bloggen Cute Overload:)
(Observera smileyn, den ingår i titeln!)

Det var väl det jag visste.

Fantasinyheter.

Måndag morgon och redan förbannad. Kan bli en intressant vecka, det här.

I helgen körde SvD ett helt reklamrace i sin N-del. En artikel handlar om den gamla vanliga reklamtröttheten. Där får folk uttala sig om hur irriterade de är eftersom de tittar på TV för att se ett program, och så får de se reklam istället.

Det finns två problem från två olika håll i det som aldrig verkar få någon lösning.

1. Annonsörerna är för dåliga på att förklara mediernas affärsmodeller. Ibland räcker det med att förstå varför för att man ska bli mindre irriterad. Medierna drivs i vinstsyfte. De är ingen mänsklig rättighet. Någon måste betala, antingen konsumenten själv eller en annonsör. Vill man betala själv kan man betala lincensen och titta på public service eller beställa Canal Plus eller nåt. Annars får man dras med reklamen. Men annonsörerna är inte onda, de ger valfrihet.

2. Och med det sagt är det ett skämt att så många annonsörer missbrukar sitt dyrköpta mediautrymme. Kvalitén på TV-reklamen är generellt helt vansinnigt låg. Många som sitter på beslutande positioner när det gäller reklam verkar sakna såväl basic kunskap om mänskligt beteende som social empati. Och utbildning. Och vett i skallen.

Axel skrev väldigt bra om det häromdagen.

Däremot är jag mycket tveksam till Martin Jönsson och Hanna Dunérs reklamfilmsrecensioner. Det liknar den där grejen när en TV-recensent åkte dit för att ha tyckt till om ett program hon inte hade sett. Heinekens film i... Afrika? Clas Ohlsons film är så snygg att den "levererar på egen hand"? Arla-Elin känns naturlig och trovärdig? Samt en sågning av Always film, som i själva verket är för Libresse? Kom igen. Resumés utsaxade citat från Månadens Kampanj-juryn framstår som intellektuella mästerverk i jämförelse. Om man ändå ska tycka till kan man väl göra det ordentligt.

Självdistans

Om någon har en ganska lugn fredag: Plöj bloggen SOFO my ass. Lätt det roligaste den här veckan. Tipstack till Kalle.

Har det bara gjorts en reklam i år, eller?

Det var 100-wattaren igår. Jag var inte där, men mina källor säger att festen var ungeför lika okul som förra året. Varför man får för sig att hosta ett sånt evenemang i Stadshuset vet jag inte. Men det är inte smart. För oavsett om man vinner eller inte vill man ju gärna festa. Och säga vad man vill om Blå Hallen, men festligt är det inte. Pampigt. Men inte så värst skoj.

Nåja. Vinnarlistan finns här. Jag är mäkta besviken. Till skillnad från i andra tävlingar är det ju svårt att som utomstående bedöma resultatet, eftersom man inte har läst casen. Men jag tycker att det är jättetrist att det är samma saker som vinner hela tiden. Vad är då poängen med olika tävlingar?

Det skulle ju i och för sig vara fantastiskt om det vore så att det här var beviset för att kreativ reklam är den mest effektiva. Men jag tror inte riktigt det. För en gångs skull är jag benägen att hålla med Rolf van den Brink. Det är konstigt att bara jättekampanjer vinner. Det är konstigt att bara traditionella kampanjer med en stilig film i förgrunden vinner. Det får mig att tro att juryn i 100-wattaren liksom i Månadens Kampanj röstar lite väl mycket på produktionsfinish. Gör det gärna i Roy. Men inte jämt. Det blir så tråkigt då.

Med det sagt är jag innerligt glad att SAABs miljöbilskampanj har gått bra, för det behöver samhället. Om fler använder kondom är det kanon. Och sådär. Jag är egentligen inte så arg som jag låter. Bara lite uttråkad.

När händelser får ben

För två veckor sen hade jag fest. I dagens pappersMetro står det om den. Eftersom de har saxat ur min kollega Sandras blogg när hon skrev att hon skulle gå på den.

Lärdom 1: En händelse kan konsumeras på flera sätt. Man kan ordna festen, gå på den, blogga om den, skriva om bloggandet eller läsa notisen om bloggen om festen. I det sista läget har jag som festarrangör ganska lite koll på hur arrangemanget uppfattas.

Lärdom 2: Metro har lite för lite att skriva om.

Men festen var kul i alla fall. En lite exposé:



Reklamare 1,2 och 3



Reklamare 4 och 5




Reklamare 6 och 7



Reklamare 8, 2 igen, 9 och 10



Och Filippa och jag

Min typ av banking

Det är kul att se att banker och andra som sysslar med pengar (vad de nu kallas) gör såpass mycket bra reklam just nu. En jag gillar är SEBs After Work-kampanj. Vissa jag har pratat med tycker att utomhusen är för långsam, men jag tycker att den funkar bra. Uttrycket är tillräckligt annorlunda för att man ska reagera. Men framförallt gillar jag paketeringen After Work. Supersmart, ju! Och så väldigt mycket roligare än pensionssparande.

Från samma byrå kommer Riksgäldens reklam. Den har jag inte tänkt så mycket på, utom att grisarna är väldigt söta. Och det räcker för att jag ska gilla dem. Framförallt den som viftar på öronen.

Och så fick jag plötsligt ett ryck idag och tittade på en banner. Den var för Skandiabanken och ser ut såhär:



Och egentligen var den väl inte så jättespeciell, utom att när jag kryssade i yuccapalmen så kom jag faktiskt till SEB. Egentligen kanske det borde vara självklart, men med tanke på hur resonemangen brukar gå måste jag gratulera en modig kund. För det stärker verkligen idén.

Det var det för nu. Någon mer som har gjort bra bankreklam på sistone?

Jag mår sådär

Har lite mycket att göra just nu. Så istället för att berätta en massa om vad jag tycker och tänker, kan ni få reda på lite om andra.

Bra reklam, helt enkelt.

Idéer man kan göra reklam på tas till en ny nivå:



Visst är det roligt att de täcker över loggan i inslaget? Kan man ju tycka att de kunde bjuda på med tanke på att de får något skojsigt att fylla sin lokalsändning med. Läs mer om kampanjen hos upphovsmakarna.

Och som jag sa till en av kampanjens stolta pappor på Adamski i fredags: Fantastiskt.

Suck.

Idag är värsta deppdagen. Igår var ännu värre. Det var så mycket söndag att jag fortfarande har söndagsångest fast det är måndag eftermiddag. Någon måste göra något för att göra mig glad. NU!

Världens tråkigaste väder är det också. Och det börjar skymma klockan kvart över tre. Depp.

En sväng media till

Jag kom på en till grej som har att göra med det jag skrev häromsistens om att mediet inte är budskapet.

Om vi säger så här: Allt fler medier övergår i använderens kontroll. Det gör att man inte vet när de konsumeras. En reklamfilm (säg vår Guiness senaste med dominot) kan man se mitt i ett avsnitt av Grey's Anatomy inklämt mellan en Vanish-spot och Toffifees senaste. Eller så ser man den i anslutning till en artikel i Resumé. Eller så har den formen av ett Youtubeklipp länkat till en blogg:



Eller så sitter den på ens kompis Funwall på Facebook. Samma sak gäller ju för allt från printar till fasadvepor till event. De kan plåtas av, spelas in, läggas upp och skickas runt. En snutt reklam kan tack vare medias utveckling konsumeras på en herrans massa olika sätt.

Kanske är det fortfarande så att mediet spelar roll för hur reklamen uppfattas. Det behöver vi dock inte bry oss om, eftersom vi inte kan kontrollera i vilket medium vår reklam dyker upp, och därmed inte kompensera för eventuella kontexteffekter (ooooh, äntligen fick jag använda det ordet. Kontexteffekter. Love it. Mina kollegor tittar konstigt på mig.)

Ville bara lägga till det!

Miljoner flugor kan inte ha fel

Mitt första expertutnämnande. Så väldigt trevligt!

Cyndi, we love you

Nu får det vara slutjobbat för idag. Har hyrt Blades of Glory och köpt Djungelvrål och tänkte därefter somna på soffan.

Som ett litet treat från mig och mina arbetskamrater kommer här lite 80-talsfrosseri: Dagens Cyndi Lauper. Har bara spelats 73 gånger på kontoret idag.

Därför är mediet verkligen inte budskapet

I vår bransch är det alltid ett himla snack om media. Vi delar upp allt vi gör efter vilket media det ska publiceras i. Det är integrerat hit och oberoende dit och framtiden finns nästan alltid i nästa medialösning (flavour of the day: mobilmarknadsföring). Men. Jag är, som vanligt, inte så säker på att vi är på rätt spår.

Om man tittar på antalet medier som konsumeras idag jämfört med för fem år sedan så har de inte bara blivit fler, de har också övergått i användarens kontroll. Och när vi själva kan bestämma helt själva i vilken form vi vill konsumera någonting, blir det en maktförskjutning från mediet till avsändaren.

Det här gäller till exempel journalister som helt plötsligt konsumeras i papperstidning, i tidningens nätupplaga, på sin blogg och på nischade webb-tv-kanaler. Det är ingen slump att de flesta av Sveriges mest inflytelserika bloggar skrivs av människor som är kända från andra sammanhang. I ett alltmer utspritt medielandskap måste man ha ett halmstrå att hålla sig i. Det blir den avsändare man litar på. Journalisten som yrkesroll upphör då att finnas, eftersom den inte fyller någon funktion i sig. Journalister med trovärdighet, däremot, kan få hur mycket inflytande som helst.

Det får också stora implikationer för alla oss som jobbar med kommunikation. För när kommunikation går från budskap till samtalsämne kan man inte längre säga att "the media is the message" (gud vad jag hatar den raden. Hatar. Nästan lika mycket som "tänka utanför boxen". Hu.) eftersom vi inte har nåt message. Det enda vi har är ett varumärke som försöker interagera med människor.

Vårt enda jobb blir då att bygga så mycket trovärdighet för vårt varumärke som samtalspartner att det inte spelar någon roll om man kommunicerar via en blogg eller en dagstidning eller en skokartong. Lite som att vi själva inte definierar oss själva utifrån om vi pratar i telefon eller springer på någon på gatan. Man är sig själv. Ibland mer offentligt, ibland privat och intimt, ibland högljutt och gapigt om man är på en stor fest. Men vår personlighet definieras inte av situationen, utan av personen. Och den utvecklingen för varumärken tror jag att vi bara har sett början på.

Interaktiv i hjärtat

Adliterate tycker att vi är alldeles för snäva i vår definition av interaktivitet. Jag håller verkligen med. Liksom den mesta av vår interaktion med andra människor sker i våra huvuden och i subtilt kroppsspråk, kan man naturligtvis interagera med ett varumärke utan att spela webbspel. Min mest frekventa interaktionen med varumärken är nog att jag tänker på dem. Och när de gör rätt, då blir jag lycklig. Alltså sådär himlastormande lycklig i maggropen. Och vad är om inte den bästa formen av interaktion?

Mina lyckopiller just nu:

1. Method. Den typen av obesvarad kärlek som aldrig tar slut. Jag älskar dem även fast de inte vill ha mig. Eftersom jag bor i Sverige.

2. H&M. Se tidigare inlägg.

3. Peak Performance. För att jag älskar alla varumärken som ofelbart får mig att vilja byta livsstil så fort jag konfronteras med dem.

Nu är det dags för något annat man blir glad av: lunch.

Ångesttips

Väldigt bra skrivet av Sandra Engström på Nöjesguiden.

Jag hjärta H&M

Idag släpps som bekant Cavallis kollektion för H&M. Jag tror att H&M är lite dumma som låter designsläppen bli lika regelbundna som julafton. Känslan infinner sig inte alls på samma sätt som de första åren. Men ur ett marknadskommunikationsperspektiv är det hela som vanligt exemplariskt skött.

En fantastisk film:

Ett superexempel på att underhållande film inte behöver vara lustig utan just bara... underhållande. Och kolla: ingen målgruppsspegling. Det funkar ändå.

Ett väloljat PR-maskineri:


En säkerligen fin hemsida som just nu är så stormad att den ligger nere: www.hm.com

Och lite Metrowraps och sånt, men framförallt: Ett samtalsämne. En idé man kan göra reklam på, snarare än en reklamidé. Och alla andra floskler jag gillar att slänga mig med. It's magic.

Nu har jag missat APG-fikat

för typ 17:e gången i rad. Herregud. Förlåt, kära planningkollegor. Bot och bättring lovas. Jag ska bara landa den här briefen...

Dagens låt

I brist på fantasi får det här bli dagens bidrag till bloggosfären. Men visst är den bra?

Lite onsdagsinnovation

Inte jätteunikt. Men bra. Och då DNs ledarsida. Äntligen!

Snurr

Idag har varit en dag med för mycket snurr i huvudet. Bara positivt, i och för sig. Men jag har ändå svårt att formulera mig i såväl tal som skrift. Det blir mest osammanhängande haranger om hur nervös jag är för än det ena och än det andra.

Som tur är har den vänliga byrån Pool bjudit mig på bio ikväll. The Ten är filmen vi ska se. Har aldrig hört talas om den, men beskrivningen i inbjudan var minst sagt intresseväckande. Och så kan jag inte låta bli att tänka på vad webben har gjort för filmkonsumtionen. Nu känns det som att trailers, communities, merchandise och snacket innan i vissa fall är viktigare än själva filmen (typexempel: 300, där trailern var ungefär 75 gånger bättre än filmen). Det borde betyda att man skulle kunna konstruera en affärsmodell där själva filmen är gratis, och därmed komma runt problemen med piratkopering. Kan inte göra ut affärsmodellen just här och nu, men det måste ju gå.

Förresten, läste ni artiklarna om Googles nya mobilsystem? Annars finns de här och här. Som jag sa häromdagen: Telekomjättarna får akta sig.

Nu ska jag fortsätta lösa världsproblemen.

För att låna rubrik av en annan blogg:

Vad är grejen med hantverkare?

Varför börjar de jobba klockan kvart i sju på en måndagsmorgon (med någon sorts slagborr) för att gå hem vid tre? VARFÖR kan de inte följa normal dygnsrytm åtminstone litegrann, med tanke på hur mycket de låter? 8 till 16, det är allt jag begär. Ingen kan ju gilla att behöva gå upp klockan fem heller, helt i onödan. Något är skumt, det är allt jag säger.

Eller att någon kan svara på frågan varför. Snälla, jag kan knappt sova på nätterna. Ska nog ringa någon imorgon och fråga.

Jävla reklamjackor

Hördes uttalas av Handelsstudent på en viss fest i lördags natt där ett antal reklamare deltog. Vad det betyder vet ingen. Men han var uppenbart irriterad. Vad är det med våra jackor? Är vi jackor? Och varför är det så irriterande?

ps. Min nya reklamjacka är en duffel. Det blev en marin till slut.

Daytonaryggsäck

Efter ungefär ett dygn har jag nog smält gårdagens föreläsningar tillräckligt för att kunna ha en åsikt. Här kommer den: Högt och lågt, men mycket inspirerande. Och mest av allt: iPhone.

Förutom att jag tror att alla talare utom två hade med minst en referens till iPhone på sina slides, tycker jag att mobilaspekten var den mest uppfriskande och intressanta delen av dagen. Johan Ragnevalds analys av telekombranschen vs webb kändes i efterhand självklar (vilket vettiga analyser alltid gör) och lyckades sätta ord på den där känslan av att telekomföretag ofta är ute och cyklar. Det gick igen i Johan Ronnestams prat (som hade en föredömlig form: 10 insikter på 20 minuter, dra slutsatserna själv. Jättebra!).

För jag har verkligen funderat kring varför det har tjatats så länge om WAP och 3G och sånt utan att någon, någonsin, verkar bry sig, och än mindre utnyttja tjänsterna. Man kan inte leva utan sin mobil. Och man kan inte leva utan internet. Men tillsammans är det liksom inte lika självklart. Kanske är det därför jag aldrig har känt mig dragen till konceptet mobilmarknadsföring.

Jag tror att det helt enkelt hittills har varit för jäkla krångligt. Man ska upp på någon operatörs portal och mecka, och så tar de betalt för datamängden. Då skiter man hellre i det och väntar tills man kommer hem till datorn.

Det är det här som iPhone har revolutionerat, och det är det jag kommer att bära med mig från Daytona Sessions. Först när mobilen blir som en dator med bredband blir det intressant att använda mobilt internet. Så enkelt måste det vara, både i tillgänglighet och prisstruktur. Pang på, ett fastpris och så pratar man via ip-telefoni och skickar meddelanden via messenger. Enkelt och självklart.

Problemet är att det reducerar våra stora och pampiga telekomoperatörer till leverantörer av en sak: Mobilt bredband. Det är egentligen det enda som behövs. Och det tycker de såklart är deppigt, så utvecklingen lär ju inte skyndas på därifrån. Så jag håller med Johan Ronnestam fullt ut: Apple. Google. Microsoft. Det är de enda namnen man behöver minnas när man talar om framtidens kommunikation.



Viktigare än jag har fattat förut.

Första tanken efter Daytona Sessions

Nu har jag precis kommit hem från Daytona Sessions. Måste applådera det ambitiösa initiativet. Sju talare på en eftermiddag är nog det mesta jag någonsin har sett! Dessutom var hela eftermiddagen föredömligt arrangerad (förutom att Debaser gravt underskattade kaffeåtgången för eftermiddagströtta blog/webb/reklammänniskor).

Jag måste nog smälta innehållet lite innan jag skriver om det, men en sak slog mig under dagen: Den totalt skeva fördelningen av människor. Sju talare. Alla killar. Ex antal ciat och referenser i föredragen. Samtliga till män. Över 200 personer i publiken. Säg att 30 av dem var tjejer.

Jag vet inte riktigt varför det är så, men det känns konstigt att Stina Honkamaa ska vara den enda kvinnan i vår bransch som tar plats på scen i såna här sammanhang. När hon inte är med blir det ingen. Det är ju inte riktigt klokt.

Är det ett resultat av tradition? Av intresse? Av struktur? Jag vet inte. Men jag hoppas att det förändras.