Kalas!

Två saker jag har jobbat med har fått silver respektive brons i Epica! Kolla här. Så himla roligt. Och ute skiner solen.

Telenor är väldigt intressant, såhär ett halvår in i jobbet med den nya positionen. Grejerna går väldigt bra i verkligheten, vilket såklart är det viktigaste. Men även i reklamenhetstävlingar verkar det fungera. Jag tycker att det kan vara svårt som planner att förhålla sig till just reklamenheter. Vad har jag bidragit med, liksom? Då blir jag extra glad av att höra att grundkonceptet lyfter enheterna och får dem att bli ännu starkare. Även för proffsitionella reklamjurys.

Om 50 minuter har vi kreativ presentation för Reklamförbundet av årets Guldäggskampanj. Spännande.

Och imorgon låser jag in mig i några dagar för att tävla i Eurobest Young Creatives. Det blir nog inte så mycket bloggande då, tyvärr. Är tillbaka på onsdag eftermiddag. Vi hörs då!

Mycket reklamtävlingar idag. På ett bra sätt.

(Bilden kommer från en sida som Sandra tipsade mig om. Tjejen ordnar kalas. Tänk om man blev firad med något sånt när man fyllde år!)

Hitkavalkad

Min bästa godisreklam.


Tack Per.





Vilken är din?

Julens bästa

Kelda öppnar soppkök säger rubriken hos Dagens Media.

Hellskotta vad bra! Inför den kalla årstiden passar jätten Arla på att göra en god gärning och öppna soppkök för hemlösa. Precis en sån idé som man skulle vara överlycklig över att hitta på själv. Hatten av och Cannes Lions nästa.

Bara att så var det visst inte. DM satte en påhittig rubrik. I själva verket öppnar Kelda en Soup Lounge i Gallerian i Stockholm. Så att julshoppande människor kan sörpla soppa ibland istället för Sosta-espresso. Kanske inte helt dumt. Men i jämförelse med soppköket blev det så väldigt litet.

Så, Kelda: Ta inspiration från Hanna Engelbrechts rubrik och smäll upp det där soppköket nu!

Avbön

Det här är en kommentar till kommentarerna på mitt förrförra inlägg. Väldigt meta, alltså.

Det var tydligen generalfel att skriva idéekonomi. Jag trodde att det var ett vedertaget begrepp som inte var så laddat. Men eftersom det är så jobbigt för många, kan vi väl strunta i det?

Däremot skulle jag vilja säga angående det här dot.com-snacket: Hade de inte rätt då? Är inte de företag som inte fattar webben helt jäkla lost idag? Medan de som fattade, både gamla företag som Aftonbladet och nya som Tasteline klarar sig utmärkt. Och eftersom det är så, vill jag gärna vara dot.com. För de hade inte bara rätt, de är multimiljonärer också.

I'm just sayin'.

Ang "det här nya"

Cirka 15 år innan Honda hoppade fallskärm i direktsändning gjordes något som krävde minutiösa förberedelser och tajming av hela svenska folket. Sandra berättade idag hur hela hennes familj köpte 3D-glasögon, slog upp tiden i tidningens programtablå och bänkade sig i soffan för att titta på det här:



Fucking brilliant.

Åsikter

Bra: DDBs nattklubbsstämpel för McDonald's. En liten men rolig idé. Fast på ett villkor: Att man fick rabatt eller någon annan förmån om man gick dit och visade upp stämpeln. Någon som vet, hur var det egentligen?

Mindre bra: Stockholm Vattens tunnelbanekampanj (ser ut typ såhär, hittar tyvärr inte byrån). I femserier förklarar Stockholm Vatten att de som förolämpar vårt kranvatten har fel, för det är faktiskt jättebra. Konstigaste insiktsarbetet. Någon borde har ställt sig den obligatoriska frågan Vad fan är problemet? För det kan inte vara ett jätteproblem att människor dissar Stockholms kranvatten. Och då borde Stockholm Vatten kunna göra något mycket bättre med pengarna. Som att stå och dela ut sitt fantastiska kranvatten på stan när människor irrar runt i julhandeln och håller på att svimma. Till exempel.

Någon annan som vill gilla eller ogilla något denna snöiga tisdag?

Ska vi sluta slösa tid och pengar nu, eller?

In The Know: Should The Government Stop Dumping Money Into A Giant Hole?

Lågkonjunktur. Alla är lite nervösa. Jag är fortfarande mest nyfiken, för jag kan inte låta bli att hoppas att mindre produktionspengar och obefintliga mediebudgetar kommer att leda till att det händer grejer, på riktigt. Men. Hittills har jag mest funderat på konjunkturen i termer av nytt vs gammalt kommunikationstänk. Men tänk om det är mycket större än så?

Det finns två sorters företag som parallellexisterar just nu: De bra och de dåliga. De bra har ett kall i världen. De har en anledning till att göra det de gör. De tjänar pengar. De hänger ihop. Exempel: IKEA. H&M. Google. Method Home. Saltå Kvarn. De dåliga finns med det oklara (men lagstadgade) målet att tjäna pengar åt sina aktieägare. De drivs av proffs, inte entreprenörer. De har ingen särskild anledning till att göra just det de gör, utom att det råkade bli så någon gång för 100 år sedan. Exempel: Alla banker. Volvo. Ericsson.

Jag börjar tro nu att den här konjunkturnedgången är mycket mer än en finanskris. Det är en kris för hela det ekonomiska systemet så som vi känner det. Tänk om vi nu ser slutet för alla traditionellt styrda företag? För allvarligt talat: Många företag som styrs enligt den gamla modellen (inifrån och ut, byråkratiskt, hierarkiskt) tjänar inte pengar. Och så kan man inte fortsätta i längden. Jag tror inte att någon managementkonsult som rekommenderar en outsourcing till Indien kan ordna det. Jag tror att vi ser ett skifte där alla företag som inte är idédrivna kommer att gå omkull, av den enkla anledningen att idédrivna företag är mycket mer effektiva. Där finns något som samlar de anställda kring ett gemensamt mål. Och jag tror inte att det finns något bättre balanced scorecard än viljan att göra världen bättre, på sitt eget sätt.

Det är dags nu. Idéekonomin är här. Och för att vara krass: Hittills har inget gammalt företag lyckats ställa om för att passa i den nya ekonomin. De fasas ut av företag som gör rätt (humanistiskt, ekologiskt, ekonomiskt, innovationsmässigt) från början. Så. Hänga kvar på ett sjunkande skepp eller byta båt?

ps. Jag längtar så jag håller på att dö efter Google Bank. Snälla, kan de inte bara starta den?

Mitt första inlägg om sociala medier

Dan länkar till en vansinnigt intressant artikel i Advertising Age. I den säger en höjdare på Proctor & Gamble något som är helt självklart men som jag inte har hört någon formulera så snyggt förut. Han säger:

"I think when we call it 'consumer-generated media,' we're being predatory.Who said this is media? Media is something you can buy and sell. Media contains inventory. Media contains blank spaces. Consumers weren't trying to generate media. They were trying to talk to somebody. So it just seems a bit arrogant. ... We hijack their own conversations, their own thoughts and feelings, and try to monetize it."

Och jag säger tack gode gud. Sociala medier har alltid varit på min hatlista av ord tillsammans med exempelvis kanal, målgrupp, budskap och kampanj. Men istället för att formulera en vettig tanke kring det har jag mest gått runt och fräst och väst. Men det var precis det jag ville säga: Det finns ingenting som heter sociala medier. För socialt umgänge är inte ett ett media.

Om man ändå måste prata sociala medier måste jag säga att mitt bästa sociala media är krogen. En annan favorit är lunchrummet på jobbet. En middag hemma hos mig själv är inte heller helt fel. Det är inget nytt med att människor umgås med varandra. Facebook eller bloggar är för tusan inte konstigare än telefonen eller brevet, som också i såna fall är sociala medier. Så varför skulle någon behöva experter på just de webbaserade umgängesplatserna? Logiken är ju samma överallt. Om något är intressant, pratar vi om det. Om inte, låter vi blir. Det har gällt all reklam och allt annat också för den delen överallt alltid.

Jag tycker att företag ska sträva efter att göra världen bättre. Med sina produkter, med sina tjänster, med sin reklam. Ett påtvingat samtal gör inte världen bättre. Däremot har alla (företag och människor) som kan skapa ett samtalsämne allt att vinna. Så: Låt folk prata ifred. Var gärna det de pratar om. Och om de vill komma till er och prata så ska ni naturligtvis finnas där era kunder är, som alla vettiga företag alltid har gjort. Och sluta prata om sociala medier som något nytt och häftigt. Och därmed basta.

En ny gymtyp!

Med tanke på det stora intresset för mitt förra inlägg om gym, skulle jag vilja lägga till en ny typ som jag upptäckte imorse: Den vänliga.

Jag stod och torkade håret med den helt värdelösa slöblåsande hårtorken som finns i omklädningsrummet. Då kom en tjej fram till mig med sin egen superhäftiga hårtork och sa: Ta den här istället, det går mycket fortare. Jag blev först så förvirrad att jag inte riktigt fattade vad hon menade. Men sen gick det upp för mig att hon av ren vänlighet ville låna mig sin hårtork medan hon själv gick och duschade. Det, i kombination med sol och minusgrader, snö i Åre och mindre än fem veckor kvar till jul och den här låten Real Real Gone med Van Morrison, gör det här till en väldigt trevlig torsdagsmorgon.

Missförtåndet är uppfinningarnas moder

Nu är det officiellt att vi vann Reklamjakten. Och på Resumé.se har de kritiska kommentarerna såklart redan börjat.

Jag är superglad att vi vann, såklart. Om man tävlar vill man vinna, och om man vinner vill man göra det med något man är stolt över. Däremot fick segern en lite tråkig eftersmak när Manpowers Joakim Mörnefeldt uttalade sig om tävlingen i pappers-Resumé och i gårdagens avsnitt. Han använder ord som lek, ploj och jippo. Och då blir jag naturligtvis besviken.

Jag lovar att vi och de andra byråerna inte skulle ha ställt upp om Resumé hade ringt upp oss och frågat om vi hade lust att lägga två veckors heltid och hela vårt professionella rykte på "en slags plojtävling, tänkte vi. Lite av ett jippo, på skoj sådär." Joakims ordval får oss att framstå som naiva människor som gör vad som helst för att synas.

I efterhand har vi fått klart för oss att det var ett missförstånd, men vi gick in i tävlingen med uppfattningen att det var en riktigt pitch där det var möjligt, om kemi uppstod, att vinna kunden. Det är förklaringen till de deltagande byråernas allvar, sammanbitenhet, dygnet-runt-vaka och leverans. Inte att vi är så dumma att vi lägger ner vår själ i ett jippo.

Jag vet inte om missförstådet uppstod mellan byråerna och Resumé eller mellan Resumé och Manpower, men det spelar mindre roll. Det hade varit lätt att lösa med lite ödmjukhet från Manpowers sida. Som det är nu känns hela den roliga resan lite mindre rolig. Och så kan man ju inte låta bli att undra: Hade Joakim fortfarande kallat det för ploj och lek om Ogilvy, med sitt betydligt äldre och mer meriterade lag, hade vunnit?

Tadam!

Om en och en halv timme (18.00 alltså) kan den som har lust bänka sig för att titta på säsongens (och kanske världens) sista avsnitt av Resumé-tv. Och där någonstans sänds också finalavsnittet av Reklamjakten. Spännande va?

Människor man inte förstår

Igår var jag på gymmet. Det är en ibland trevlig, men oftast irriterande upplevelse. Och det beror på Typerna. De finns överallt, på alla gym jag har provat. Alla känner till dem, men ingen man känner ÄR dem. Ibland är de fysiskt i vägen. Oftare blockerar de mina mentala möjligheter till ett lyckat träningspass. Därför: Not Another Planning Blogs lista över De Mest Irriterande Gymtyperna

Tjoaren. Han (för det är nästan alltid en han) håller till i gruppträningsklasser. Där är han oftast i sämst form och han vet inte riktigt hur man gör, men han glömde i alla fall inte en sak: Det glada humöret. Detta glada humör ger han utlopp för högt och tydligt så fort tillfälle ges. Ibland handlar det om att vråla JA! när instruktören frågar Är ni med? Alla utom tjoaren vet att det är en retorisk fråga som inte ska besvaras. Men inga onda blickar stoppar Tjoaren, som ser till att höras även om ingen fråga ställs, då genom att helt enkelt skrika Tjo! lite här och där. Helt oprovocerat. Och jag undrar: Vad får han allt ifrån?

Den taktdöva. I varje gruppträningsklass finns det två taktdöva personer. Ingen förstår varför de har bestämt sig för att gruppträning till musik är just deras grej. De är helt normala i alla avseenden utom ett: De gör alltid allting tvärtom. I aerobicsklassen går de vänster när instruktören skriker Höger! Gäller det bodypump böjer de på benen när alla andra sträcker upp. Farligast blir det på boxningspasset, där jabb-jabb-kick ersätts av kick-kick-uppercut, med veritabla käftsmällar som följd när sparringpartnern inte ens i sina vildaste fantasier kan tänka sig att man kan göra SÅ fel.

Individualisten. Den här personen ska inte förväxlas med Den taktdöva, för hon är bra mycket ondskefullare. Individualisten vet precis hur man ska göra för att följa med klassen, men hon väljer att göra något helt annat. Jag vet inte varför man går in på ett gemensamt pass om man inte har den ringaste lust att delta. Men Individualisten har säkert ett bra skäl. Antagligen är det att jävlas med andra. Individualisten är vanligast på spinningklasser. Där släntrar hon in fem minuter sent och hoppar upp på en cykel på främsta raden i mitten, så att alla kan se henne. När sedan alla andra har uppvärmning kör hon tokcykling. När vi andra klättrar i backe har hon den bästa raksträckan någonsin. Och när klassen är slut och vi stretchar trampar hon för glatta livet. Kul. Verkligen.

Grabbarna. Återfinns i gymmets källardel om det finns en sådan. Där hänger de vid bänkpressen iklädda djupt v-ringad t-shirt och badtofflor och pratar om träning. Hur mycket de ska träna, vilka övningar som tar bäst på biccerna, om minikeso är bättre än kyckling efteråt. Ännu denna dag har ingen sett någon av Grabbarna utföra någon form av fysisk aktivitet. Men skam den som vågar sig fram och fråga om de får använda maskinen Grabbarna sitter på. Då blänger de surt, kastar sig ner på rygg och gör vrålandes två snabba lyft. Sen fortsätter de prata om keso.

Brudarna. Brudarna har snitsiga träningskläder (gärna pastell), en keps där den blonda hästsvansen sticker ut genom hålet och ordentligt med läppglans. De tränar alltid i par, helt på trappmaskinen. Samtidigt som de tränar umgås de. Alla som befinner sig i samma rum får således höra allt om Nellas nya bröst och Sanna som har sagt upp sig från jobbet för att "hon helt enkelt inte orkade. Alltså, jag var tvungen att jobba. Typ varje dag. Det funkade helt enkelt inte för mig" Omgivningen suckar, drar upp volymen på iPoden och fick en förklaring till varför Veckorevyn säljer så bra.

Om någon inte känner igen sig: Vilket gym tränar du på?

Förtydligande.

För ett tag sen skrev jag om Viking Lines Färjan. Då tyckte jag att det var bra, men jag hade inte riktigt fattat hur bra det var. Därför vill jag förtydliga:

INGEN annan reklam tittas på i 700 000 timmar. Varje vecka.

INGEN annan reklam ger upphov till minst en löpsedel i kvällstidningarna. Varje vecka.

FÅ andra lyckas på några få veckor skapa kult och försäljningsrekord.

Och för alla som inte tycker att en timmes Viking Line-reklam i veckan är nog, kan jag rekommendera ett besök på Färjans sajt. Här kan man läsa allt om sina favoriter i besättningen, chatta med Håkan eller blanda hans favoritdrinkar, testa sina kunskaper i ett Färjan-quiz eller gå med i Pers fanclub.

Det är underhållning. Det är content. Det är advertising equity. Det är riktigt bra reklam. Hatten av!

Bönhörd

Det händer att man tjatar och tjatar om något och ju mer man tjatar desto längre bort hamnar det där målet. Därför är det extra roligt när man vill något väldigt mycket och så går ens önskningar i uppfyllelse.

Det är därför med massor av glädje som jag kan meddela att jag nu vet att jag, enligt mitt löfte för ett tag sen, kommer att kunna jobba kvar på Garbergs även efter år 2009. Vi har nämligen, från och med i torsdags, två väldigt duktiga och meriterade kvinnor i ledningsgruppen. Platserna tas av Malin von Werder och Cilla Beckeström. Mer välförtjänt än så blir det knappast! Inte nog med att dessa damer är bland de mest begåvade människor reklambranschen kan uppbringa. De är roliga att ha att göra med utanför jobbet också.


Cilla (och jag och Jenny) dricker öl.


Malin (och Henning, Matilda och David) åker båt.

Dessutom vill jag ge en eloge till Petter Ödéen och Peter Westling för att de inser att det kan vara värt att själv ta ett steg åt sidan för att släppa fram en förändring.

Händer det något liknande spännande någon annanstans?

Äntligen!

Guldägget får en Titan-kategori! Jag joblar, fullkomligt joblar, som Alejandro Fuentes Bergström skulle ha sagt. (Obs! Populärkulturell referens, enligt nedan)



Det är ta mig tusan på tiden. Jag har tjatat lite tidigare om att jag är tveksam till att det är media som ska avgöra tävlingskategorin. Kanske vore bransch rimligare, som i Cannes? Eller budget? Det skulle jag nog gilla allra mest. Men anyway. Bra är det och fy tusan vad jag önskar att jag var lite bättre på att få kundernas förtroende till att göra riktiga saker så att jag kunde tävla.

De här hejar jag på:

Viking Lines tv-program Färjan.

McDonald's och DDBs Happy Meal enligt tallriksmodellen.

Playground och Åkestam.Holsts Kycklingpappan.

Systembolaget och F&Bs jobb sammantaget över åren. Nya öppettider, självplock, rådgivning och webb tillsammans med världens trevligaste reklam. Ska det vara sinnesrubbande bra så ska detta belönas. Framförallt den eleganta lösningen av problemet men om ni inte vill att man ska köpa sprit, varför förbättrar ni er då? Som ju naturligtvis är: För monopolet finns bara kvar så länge majoriteten av svenskarna vill det.

Jazzfestivalen och David, Mattias, Johan och Malins Världens Längsta Jazzjam.

Och säkert en massa annat som jag inte tänker på eftersom det är så självklart bra. Vissa av de här grejerna kanske inte är gjorda i år, men jag hejar på dem i alla fall. Heja heja heja!

Hönan och ägget

Bild lånad från Flickr.

Resumés Per Torberger skriver på sin blogg om behovet av en kvinnlig huvudordförande för Guldägget. Digge Zetterberg på Reklamförbundet menar å sin sida att hon visserligen gärna ser en kvinnlig huvudordförande, men att det är ont om kandidater. Per kontrar med en lång lista med förslag på välrenommerade kvinnliga kreatörer. Intressant.

Alla som har följt den här bloggen ett tag vet att jag är näst intill besatt av frågan om jämställdhet. Jag är villig att ta till både verbala och fysiska åtgärder för att komma vidare. Men i det här fallet måste jag nog ge Digge rätt; det ÄR svårt att hitta kvinnor som passar för posten som huvudordförande. Pers lista innehåller många väldigt begåvade människor. Men den är en smula historielös, kan jag tycka.

Det är bara fyra år sedan principen avskaffades att huvudordföranden skulle vara ute ur branschen, så att säga. Innan dess fick man inte längre vara aktiv som kreatör om man skulle ha posten. Och det finns något vettigt i det, även om jag kan förstå att man ville vidga det kravet för att modernisera juryarbetet. Sedan dess har tre branschfarbröder haft ordförandeskapet: Filip Nilsson, Göran Åkestam och Jan Nord. De är visserligen fortfarande i branschen, men är ändå på något sätt klara med sina karriärer. De har jobbat hårt och nu skördar de frukterna. De har vunnit alla priser de behöver och kan därför släppa fram andra.

Nu känner inte jag till alla personer på Pers lista, men de jag har koll på är alla mitt uppe i karriären. De driver på och utvecklar och utvecklas. De byter byråer och roller och branscher hej vilt. Vilket är toppen. Men ingen av dem har riktigt uppnått den gråa eminens som jag tror att huvudordföranden behöver ha. När man är mitt i karriären ska man inte behöva ta ett steg tillbaka och vara svalt betraktande. Man ska köra på i 190 minst. Anna Qvennerstedt skulle möjligen vara undantaget i och med upptagandet i Platinaakademien, men hon är utesluten med tanke på att F&B hade ordförandeskapet så sent som för två år sedan.

Så, sammanfattningsvis säger jag såhär: Ingen blir gladare än jag den dagen en kvinna blir huvudordförande i Guldäggsjuryn. För det innebär att vi har en reklammormor. Och hur mycket jag än beundrar min kollega Malin von Werder och de andra på Pers lista, så vill jag inte pensionera dem än på många år.

Anslagstavlan

Jag brukar inte använda bloggen till sånt här men: Är det någon som har den stiliga 60-talslåten Ta en Tablett med Cecilia Bruce? Jag hittar den ingenstans!

Skatteverket Fashion Show

Varje höst har Beckmans modeelever en modevisning i Gallerian. För att göra reklam för årets upplaga arrangerade man en visning på Skatteverket i Stockholm.



Och sen intervjuade man några av dem som var där.



Jag tycker att det är en bra idé. Jag gillar att eleverna vågar ifrågasätta logiken med VIP-inbjudningar, elittyckare och champagne i branschen de ska in i. Men framförallt blir jag inspirerad av att de med små medel bara GÖR någonting. Och gör det på riktigt. Bra jobbat!

Lys upp i mörkret

Fortum har sedan ett par år tillbaka ett samarbete med Stockholms stad där de sponsrar upplysningen av parker. Hittills har Humlegården, Lappkärrsberget, Finlandsparken och Londonviadukten blivit lite trevligare nattetid. Och nu är det dags igen. På fortum.se/lysupp kan du gå in och rösta på vad Fortum ska lysa upp härnäst; Mariatorget, St Eriksbron eller Observatorielunden. Kampanjen kommer också att finnas i tunnelbanan där man kan sms-rösta.

Jag tycker själv att det här är ett väldigt bra exempel på sponsring som det ska vara: riktig nytta för människor och naturligt kopplat till varumärket (motsatsen, en extra sunkig form av urban spam, är att smälla upp sin ologiska logga på en idrottsman/kvinna. Hu!) Lätt att göra reklam av, med andra ord. Däremot är det ytterst dålig tajming (och naturligtvis väldigt tråkigt) att man på nyheterna i morse fick höra hur himla farligt det är i Humlegården, trots belysningen.

Vad tycker du om sponsring egentligen? Är det här bra?

Läsarbegäran

Igår under 100-wattarmiddagen utbrast min chef plötsligt: Om du inte bloggar om det här vet jag inte vad du har din blogg till! Och eftersom han trots allt är min chef är det väl bäst att jag gör det.

Orsaken var de små sketcher som visades på storbildsskärmen mellan prisutdelningarna. Min chef tyckte inte att de var roliga. Och det tyckte inte jag heller. Kanske är det här som att säga till en reklambyrå att det enda folk vill ha är en tydlig bild på produkten och ett pris i en fet splash. Men jag måste i alla fall rikta några ord till Sveriges eventbyråer.

Årets upplaga av 100-wattaren var MYCKET bättre än någonsin förut. Onödigt krafs som goodiebags var borta. Istället flödade vinet. Sponsorerna gjorde ett toppenjobb. Google bjöd vinnarna på champagne och Inhouse lånade ut fleecefiltar till rökarna. Kvällens konferencier Carin Berg var både dödligt snygg och rolig. Och Lasse Berghagen och Veronica Maggio stod för musiken. MEN.

Nu talar jag i egenskap av festdeltagare, inte någon slags kommunikationsmänniska. Man går på galor av två anledningar: För att träffa folk och för att ta emot eventuella priser. Därför gillar alla Roy så mycket: Det går ut på att träffa folk (95%) och ta emot priser (5%). Man behöver inga tjusiga lokaler. Ingen avancerad mat (däremot gärna middag under prisutdelningen, alla gånger bättre än biosittning!). Inga underhållande sketcher. Inga dansnummer. Och vad är grejen med att ha högprofilerande prisutdelare i varje kategori? Välj en bra konferencier istället, så kan hon rådda hela föreställningen. Tacktal vill i alla fall jag däremot gärna höra.

Min drömgala skulle vara såhär: Man kommer till en lokal som är stor och öppen och oömtålig. Man dricker fördrink i en kvart. Sen sätter man sig till bords där förätten redan står framme. Prisutdelningen kör igång direkt. Man får se alla nominerade bidrag i kategorin, och så delar konferencieren ut några priser i rask takt (så att spänningen håller i sig.) Alla får tacka sitt produktionsbolag, mamma och Gud. Sen en liten paus, 10 min. Varmrätt (kanske buffé) och fler priser. Vinet fylls på i den takt man dricker. Kaffe. Fest med fri bar. Det vore toppen tycker jag!

Trevlig helg, med eller utan galor, till er allihop!

Roliga saker

1. Att vi vann två priser på 100-wattaren igår: en 50 watt för Action Aid och en Långsiktig Varumärkesvård för Södra. På Södra har jag bara varit med på ett hörn i den 10-åriga historien. Men jobbet ligger liksom i Garbergs DNA, så alla är lika glada.

2. Att jag öppnade Spotify och hittade en spellista som hette Flygande Mattan kvart i två tre. Den härstammar från en efterfest natten då vi ställde om till vintertid. Jag är väldigt glad över att jag har vänner som kan vara fyndiga även klockan två/tre på natten.

3. Om ni ser någon som ser ut så här:



så är det jag. Sedan i morse.

Hej så länge.

Dags för räkning.

Mats Rönne , ordförande i Sveriges Annonsörer, har skrivit en väldigt bra debattartikel om Resumés tävling Sveriges 101 Marknadschefer (i papperstidningen idag, hittar den tyvärr inte på nätet!). Läs den om ni inte redan har gjort det!

Ikväll är det som bekant 100-wattaren. Jag ska gå eftersom vi är nominerade tillsammans med Action Aid. Frågan är om jag blir insläppt med tanke på hur mycket jag har härjat kring tävlingen och mannen bakom den. Det vore kanske kul i och för sig. Om jag inte blev det alltså. Kunde de göra sig av med kulturministern kan väl jag också ryka, liksom.

Förresten, jag har glömt att skriva om mitt möte med forskaren Niklas Persson förra veckan. Niklas skriver sin avhandling om varumärkens effekt på ekonomiskt resultat. Och fick reda på att jo, det går alldeles utmärkt att mäta den ekonomiska effekten av det man gör med varumärket. Det är inte ens särskilt svårt. Det enda som står i vägen är människors ovilja att ändra på befintliga modeller. (Som Niklas sa: De flesta trackingmodeller skulle inte ens bli godkända som B-uppsatser på universitetet). Jag ska inte avslöja för mycket om det Niklas håller på med, det får han göra själv. Och det blir väldigt spännande!

Nu börjar det bli dags att dricka ett antal koppa kaffe för att komma igång inför kvällen. Vi ses kanske där?

(det fina konstverket här uppe är gjort av Felix Gonzalez-Torres)

Humor.

Fantasinyheter på 1000 apor.

Ett får. Igen.

Tele2 har gjort ett nytt reklamkoncept. Teaserfilm (bara drygt 1000 tittar, så en viral kan det nog inte klassas som):



Här kan man titta på en annan film.

På hemsidan är det Happy Hour.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska skriva om det här. Och det är inte ofta det händer. Jag älskar att de gör ett svart får som heter Frank och den extremt korkade men roliga kopplingen sheep-cheap. Fast Frank kunde ha varit lite mer an en personlighet. Om man ska satsa på underhållning istället för nytta tycker jag att man kan ta i mer. Men jag tycker att idén med happy hour är toppen. Och det hela är så snyggt att jag nästan trillar baklänges. Och så är det nog bra att de hittar tillbaka till rötterna. Så uppenbarligen tycker jag att det är bra. Vi säger så. Vad tycker ni?

Inspiration

Amazon har skapat en självklar produkt för alla webbshoppar: The Frustration Free packaging. Se filmen här. Visst blir man glad när folk gör sitt jobb, på riktigt!

Tack till David, såklart.

Dagens provokation.

Dagens Media tillsammans med Clearchannel och JC Decaux pratar "kreativ" utomhusreklam.

Jag säger bara: Urban Spam enligt Russell Davies.

Läsarbrev!

Jag har fått ett läsarbrev, i bästa Bullen-stil. Det är Anton som undrar:

"Idag såg jag reklamen för AXA:s ekologiska och jag ville gärna läsa lite tankar från dig om ämnet jag kom att tänka på.

Jag tycker att filmerna är assköna, roliga och med en hyfsat bra genomförd punchline, men de är framförallt söta och roliga. På samma gång så otroligt heteronormativa så jag nästan chockas. hur kan världens kvinnor stå ut med män och barn om de alla beter sig som om de är efterblivna? Seriöst, jag har jobbat med moggisar en del i min ungdom och de kvalar alla in i samma liga och får nog högre listplacering än "den typiske mannen" och "de typiska barnen" så som de porträtteras i "reklamen". Kvinnan däremot (är hon målgruppen?) är den tråkiga och smarta personen som är familjens slav samt offer för denna behandling.
Det känns som en hel del effektiv reklam ger en fadd smak av förlegade åsikter. Samtidigt tycker jag de är jätteroliga. Är jag normal?"

Hej Anton,

jag skulle nog säga att du är normal. Alltså, det är normalt att tycka att något är roligt fast man egentligen inte borde tycka det. Och jag tror också att mycket av reklam och uppskattad populärkultur handlar om förlegade värderingar. Ofta känns det som att man själv skulle vilja att de var förlegade, men att de i själva verket är högst aktuella. Jag tror att det är kvinnan som man ska identifiera sig med i filmen och dessvärre tror också jag att väldigt många gör det. Massor av kvinnor är faktiskt familjens slav. Däremot hoppas jag att de inte bara suckar lite och säger "ingen fara, det är 100% ekologiskt" när deras (förhoppningvis) vuxna män beter sig som imbeciller. Problemet med de här filmerna för min del är att jag helt enkelt inte tycker att de är roliga. Och då spelar det ingen roll om de har hög grad av igenkänning eller inte. Men, uppenbarligen tycker vi olika!

Hoppas att det var svar på din fråga!

Dags att leverera.

Jag ska vara med i ett av lagen som representerar Sverige i Eurobests Young Creatives-tävling! Jag är oerhört glad, stolt och nervös över att ha blivit tillfrågad. Ni vet känslan av att man snart kommer att bli avslöjad som den bluff man är? Den har jag nu.

Som tur är kommer jag att ha två väldigt begåvade människor, Carl-Fredrik och Emelie, vid min sida. Det andra svenska laget består av Mikael, Julia och Hugo från Åkestam.Holst.. Jag hoppas att vi lyckas göra något bra. Och att min pappa hejar mest på mig i alla fall.