Det blir visst någon slags bloggflod idag, men så är det ibland. Det här handlar lite om det där med pengar som jag skrev tidigare. Frågan är: Varför påstår folk att gratisjobb brukar vara roligare/mer kreativa än betalda jobb?

Det finns någon slags sanning i reklambranschen som låter typ såhär:

1. Små kunder är roligare än stora kunder.

2. Välgörenhetskunder är roligare än kommersiella kunder.

3. Det är roligt att göra reklam för roliga produkter. Typ mode, smink, godis.

Jag kan inte påstå att något av de här påståendena stämmer för mig. Jag har jobbat med jätteföretag som Telenor och pytteföretag som Compricer. Med välgörare som Action Aid och superkommersiella typer som NetOnNet. Med roliga produkter som Dumle och tråkiga produkter som pappersmassa. Det enda sambandet mellan kunderna och arbetsglädjen är att det är helt oförutsägbart och 100% personberoende.

Det finns jätteföretag som är supersnabba och modiga. Det finns välgörenhetsorganisationer som är stockkonservativa och giriga. Det finns politik, latmaskar och idioter överallt. Och nytänkande, klokskap och visioner.

Jag tror att de här sanningarna bara lever vidare för att företagen som hamnar i roligt-lådan tjänar så mycket på det. De hoppar mellan byråer och får gratis service genom att lova kreativ frihet och annat trams. Men jag vill inte ha er kreativa frihet, jag vill hjälpa er att lösa era problem. Och intressanta problem finns på de mest oväntade ställen.

Till exempel här. Mina drömkunder just nu, utan inbördes ordning:

1. Åhléns
2. CityGross
3. Grönsaksbutiken Aubergine på Nytorgsgatan
4. Nynäshamns Kommun
5. Tidningen Filter

Vilka är dina?

Han är tillbaka.

Eller det har han varit ett tag, men jag har glömt att skriva om det. Tack Philip för påminnelsen.

Madame Börje har alltså börjat terrorisera reklambranschen igen. Han är allt det som kommentatorerna på Resumé misslyckas med. Och han har döpt sitt korståg efter den här bloggen.

Jag känner mig hedrad och förolämpad i en behaglig blandning.

Det man kan ta betalt för ska man aldrig göra gratis.

Mattias Åkerberg är en trevlig kille som driver Sveriges kanske mest populära reklamblogg, Please Copy Me. Av någon anledning skriver han just idag ett inlägg som jag har gått och sugit på ett tag, men inte vågat skriva. Tack för dörröppningen!

Det handlar om pengar. Det ska man helst inte prata om, framförallt inte om man är höginkomsttagare. Det handlar om att man som någon slags branschpersonlighet förväntas jobba helt sinnessjukt mycket utan att få betalt. Vi är kapitalismens sista socialistgren. Och att man lite till mans börjar känna att det är nog nu.

Jag antar att man extra lätt hamnar i fällan när man är ung och oruttad. Man vill ju så hemskt mycket. Och blir så oerhört smickrad. Föreläsning? Visst. Gästkrönika? Varför inte? Gästtwitter? Pro-bonojobb? Jury? Blogg? Ledningsgrupp? Extraknäck?

För mig rann bägaren över i somras när jag gjorde ett extrajobb på semestern. Inte för att det var kul, utan för att jag inte var tillräckligt bestämd med att jag inte ville. Jag satt mitt i juli och skrev grejer som ingen människa är intresserad av för i princip inga pengar alls. Några veckor senare fick jag reda på att personen som gjorde formdelen av jobbet fick fem gånger så mycket betalt som jag. Fem gånger. Bara för att han var bättre på att inse att ska man göra ett skitjobb, ska man ha betalt för det också. Jag är inte sur på någon utom mig själv. För att jag helt enkelt är en mespropp.

En stor anledning till problemen tror jag är att det är väldigt hemligt vad man tjänar på olika saker. Jag vet inte mina kollegors löner, eller mina föräldrars. Jag vet inte vad journalister får för en krönika eller vad frilansare fakturerar för att skriva en hemsida. Och ärligt talat har jag svårt att se att det gynnar någon annan än arbetsgivaren.

För att bidra lite till ärligheten kan jag säga att jag inte tjänar några pengar alls utom min månadslön från Garbergs (det som Mattias kallar kakjobb). Trots att jag nog lägger 50% av min tid på andra jobb. Bloggen, jurys, föreläsningar, paneldiskussioner, ta hand om förvirrade studenter. Skillnaden för mig är att det också är kakjobbet som är det överlägset roligaste. Vilket kan få mitt beteende att verka en aning irrationellt.

Det ska jag försöka ändra på nu. Lika bra att jag skriver det här, så har jag större chans att hålla fast vid det. 2009 var bonusjobbens år. 2010 blir kakjobbens. Förhoppningsvis blir varje jobb bättre om man får skäligt betalt. Och jag blir lite trevligare att ha att göra med. För som Mattias säger: Det är ju inte välgörenhet vi sysslar med. Det handlar om att vi lägger vår tid och energi gratis till förmån för vinstdrivande företag.

Alltså: För utbildning, för min familj och mina vänner, för saker jag verkligen tror på. Annars får ni dessvärre hosta upp.

Trevlig allhelgona!

Det faktiskt het sjukt.

Reklamtvåorna på Berghs (som invaderar diverse byråer på sin praktik nästa vecka), även kända som Klassen, är med och tävlar i Melodifestivalens Webbjokern. Japp, är. Deras bidrag Promised Land har nämligen gått vidare efter flera cuts, och är nu en av 50 bidrag som är kvar. Mäktigt.

Men nu måste vi rösta rösta rösta så att de vinner! Så här gör man:



Med andra ord: Skicka ett sms med texten 122 till 72470.

Små lätta moln seglar på min himmel, min himmel som är blå.

Den här veckan är den minst produktiva för hela året, enligt brittiska forskare. Efter två och en halv dag kan jag helt ovetenskapligt skriva under på att jag har sjukt tråkig och är oerhört frustrerad.

Däremot glimtade det till under ett par timmar igår när jag fick äran att träffa legenden Pugh Rogefeldt.





Han var både snäll och trevlig, och dessutom en jäkel på att spontanspela gitarr. Petter satte ihop en spellista till hans ära.

Om du bor i Västerås kommer du om ett par veckor få se vad vår förmiddags-jamsession resulterade i.

Nothing sucks more than that moment during an argument when you realize you're wrong.

Reklam förr i tiden.

Den obegripligt tantiga sminkmärket Estée Lauder har av någon anledning vaknat upp en sin 50-åriga koma och fattat precis hur ett varumärke ska bete sig. På utvalda varuhus i New York erbjuder de människor att komma dit, bli sminkade med EL-produkter och bli plåtade av en riktigt bra fotograf. För 14-åriga modellwannbies? Nej, för alla människor som tycker att det är förbaskat svårt att hitta en bra bild på sig själv att använda som profilbild på sina sociala nätverk.

Det är interaktivt. Det är generöst. Det är på riktigt. Det är ett viralt fenomen som redan efterfrågas av folk i hela världen.

Kort sagt bra.

Sen vill jag också lysa upp din eftermiddag med det fantastiska stället ruminations.com Här skriver folk vad de egentligen tycker och tänker. Som ett ocensurerat Twitter. Och dessutom kan man gilla de olika inläggen, så att roliga grejer blir lättare att hitta. Tipstack till Olle.

100 ml Echinagard, 36 Strepsils och en Vicks Vaporub senare.

Bild

Snart ska jag ha duvning i sociala medier med en kund. Jag försöker panikartat att förbereda mig. Något som slår mig är att alla dessa tjänster verkar vilja att jag ska bli kompis med mina kompisar genom just deras tjänst. Det är ju både jobbigt och rätt onödigt. Jag orkar liksom inte sitta och adda folk på 75 olika tjänster. Facebook connect, någon? Så kan man ju jobba därifrån sen.

Imorgon ska jag sitta i juryn för Guldlådan, i kategorin Effekt. På lunchen idag var jag på Apoteket för att bunkra upp med förkylningsjox. Jag var inte ensam, trots att Apoteket har reklamförbud sedan en tid tillbaka. Det ska jag komma ihåg när jag sitter i juryn imorgon. Ibland är man helt enkelt bara förkyld, helt oberoende av all reklam i hela världen.

Däremot köpte jag Vicks Vaporub av rent nostalgiska orsaker. Det får mig att tänka på när mamma läste världens bästa barnbok, Nikodemus P, för mig. Inte för att Vicks fanns med i bilden, men det känns som att det härrör från samma epok. Alltså 50-talet. Undrar om produkten lever helt och hållet på den typen av köp?

Förresten är Eventbox världens mest stressanda tjänst. Eller så har jag missuppfattat hur man använder den.

Fasen var avis jag är på alla som har höstlov den här veckan.

Bra

Jag har ett system för att hantera musik i min iPod/iTunes/Spotify. Varje månad gör jag en lista som heter det månaden heter. Där lägger jag in alla låtar jag gillar. Om låten fortfarande är bra när månaden är slut, flyttas den över till listan Bra. När något har hamnat på Bra kan det aldrig försvinna därifrån. Det blir som en tidskapsel.

Nu börjar ju människor sätta ihop sina listor över decenniets bästa låtar. Jag tycker att det känns skumt. Dels eftersom många av de låtar som har präglat det här decenniet för min del är jättegamla. De skulle alltså inte få vara med. Dels för att jag var 15 år och gick i första ring på gymnasiet när 00-talet började. Och det jag gillade då är det inte ens kul att lägga på en spellista nu.

Därför får ni istället listan Bra av mig. Den har funnits i typ 3 år. Senaste låten som flyttades över är Relator av Scarlett Johansson och Pete Yorn. Det mesta är musik man blir glad eller kär av. Hoppas att ni gillar den.

Hämta här. Den är 85% hetero.



Och här är låtarna som borde vara med men som inte finns på Spotify (snälla fixa!):

I was dancing in the lesbian bar, Jonathan Richman
The only loving boy in New York, Parker Lewis
Tunnels, Arcade Fire
Blow my mind, Robyn
Jack u off, Robyn
Regntunga skyar, Robyn
Du är allt jag vill ha, Jakob Hellman
Framåt är bakåt och bakåt är fel, Peggy Lejonhjärta
Dansa och slåss, Peggy Lejonhjärta

Tack Christel.

Läs det här innan ni börjar hetsa era favoritbloggare.

Man kan dö av att bloggar för mycket.

Sorry.

Imorgon ska jag blogga. Jag lovar.