Dagens skylt

Jag har ju ett tag funderat på om inte skylten är den intressantaste och mest inspirerande formen av reklam. Idag fick jag vatten på min kvarn. Farfar har gjort en kampanj för Nokia i London.

The World's Biggest Signpost from adghost on Vimeo.

Jag tycker att det här är en strålande idé. Digitalt är ju som allra bäst när det får interagera med verkligheten. Och en skylt är alltid en skylt. Eller som i det här fallet, Skylt 2.0. Det kanske är det min framtida byrå ska syssla med.

En sån där dag.

Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte komma på någonting att skriva om. De senaste dagarna har jag varit hemskt stingslig kring språk i allmänhet. Det räcker att någon skriver Vi har öppet mellan 8-17 för att jag ska gå i taket.

(Kanske beror det på att jag var i Åre i helgen, där varje vecka är felskrivarfestival. Där kan man beskåda skyltar som Kids below 140 cm is recommended to the gondols och klassikern Singelque).

Hur som helst blir det inga bra blogginlägg med såna här förutsättningar. Kan du inte tipsa om något kul? Artikel, blogg, bild, film, whatever.

Tack snälla.

Superbowl

Jag citerar Adliterate:


"I'd include a link to the inconsequential work that ran but you'd be better off spending the time reading a slim volume the worst poetry imaginable while repeatedly beating yourself over the head with a cricket bat."

Här kan du kolla på filmer och se om du håller med.

Uppdatering

Med ungefär ett halvt sekels mellanrum uppdaterar jag min länklista i högerspalten på bloggen.

Nyhet nummer ett är sektionen Skolor för dig som vill jobba med reklam som innehåller länkar till precis det. Det händer rätt ofta att ni hör av er till mig med funderingar kring utbildningar och livsval. Jag svarar gärna på alla frågor, men eftersom jag själv bara har gått på en av alla skolor som finns är det nog säkrast att komplettera med lite egen research. Ni får hemskt gärna kommentera det här inlägget med tips om andra utbildningar ni själva har gått, så uppdaterar jag listan.

Nyhet nummer två är den mest självklara bloggen sedan Fyra till fem. Berghs School of Spexxx måste ses för att förstås. Men med den här bloggen i mappen behöver man liksom inte mycket mer.

Over and out.

(Jag måste hitta ett sätt att signa av blogginlägg som inte har någon naturlig avslutning. Jag har testat allt från ett käckt Hej så länge! till postironiska På återseende till modebloggschica Au Revoir, men inget känns rätt. Några förslag?)

Efter reklam för reklam: Reklam för reklamare.

För första gången har det gjorts en reklamfilm som handlar om... mig. Det är ett litet Youtubeklipp inspelat hemma i min kokvrå.



Varje söndag går programmet P3 Text där olika former av skribenter intervjuas, och den här veckan ska alltså jag vara med. I december satt jag och programledaren/poeten Daniel Boyacioglu i min soffa i ett par timmar och pratade om att skriva reklam. Jag har ingen aning om hur det kommer att låta i radio, men det var trevlig då i alla fall. Här kan man läsa lite mer om vad programmet handlar om. Och se en bild där jag ser ut som en liten tant.

P3 på söndag kl 18 alltså.

Apropå det förra inlägget

Jag fick ett TED-tips från Johan Östlund, som numer finns på DDB i Hong Kong (coolt).



Det handlar om motivation i kreativa yrken, och att företag väldigt ofta gör tvärtemot vad vetenskapen säger. Se!

Mera FB åt folket

Imorse läste jag en artikel i SvD som handlade om multitasking på jobbet. Alltså förmågan att twittra, Facebooka och dricka kaffe samtidigt som man sköter mer eller mindre kvalificerade arbetsuppgifter. I artikeln får vi möta Siri, vars chef har blockerat Facebook på arbetsplatsen. Siri tycker att han gör fel, och menar att hon skulle vara mer effektiv om hon fick styra sin tid själv.

Jag har massor av kompisar och kunder som inte kommer åt viktiga webbfunktioner på jobbet. Stora företag med anställda som är civilekonomer och jurister skyller på datasäkerhet, men jag tror snarare att det bygger på lika delar rädsla och bristande förtroende. Man tror helt enkelt, som Siris chef, att det kommer att bli mindre gjort om man ger de anställda möjlighet att välja. Även om arbetsbeskrivningen innehåller ord som högutbildad, kundansvarig och höginkomsttagare.

Man kan tycka att de här cheferna har fel på ett humanistiskt plan (det gör jag). Men dessutom fick artikeln om Siri mig att minnas en bok jag läste första året på Handels. Det var Jaffees Organization Theory. I den boken refereras det till en hel massa studier som jag tyvärr inte minns namnet på, men de var från ganska tidig industrialisering.

Ett experiment handlade om en fabrik där man lät arbetarna själva bestämma hastigheten på det löpande bandet. Forskarna hade förväntat sig en minskning i effektiviteten. Resultatet blev tvärtom. I en annan studie fick lät man olika grupper av arbetare jobba i olika trevliga miljöer. Vissa fick bra belysning, ha musik om de ville, ta pauser när som helst. Andra fick inte bestämma själva. Produktiviteten steg med varje förbättring av arbetsmiljön.

Slutsats: Om inte människor har blivit betydligt dummare de senaste 60-100 åren, är det smart att låta folk bestämma själva. Frihet under ansvar är en sliten klyscha, men hittills finns det ingen visat att motsatsen skulle vara bättre. I något avseende.

Nu ska jag ta mig friheten att fortsätta jobba med det jag egentligen håller på med.

Existentiell fråga

Är det aldrig några reklamfester längre? Eller är jag bara inte bjuden?

Tyvärr.

Det finns absolut ingenting att skriva om just nu. Jag tror att det beror på januari. Men eftersom den bedrövliga månaden är slut nu, kanske det blir bättring framöver. Håll ut!

En Guldskribent, 27 jan 11:39

Det här är en väldigt rolig kommentarstråd från Guldäggsbloggen.

På bloggen, som trots att den är endorsad av Dagens Media lider av hemskt låg aktivitet, får ett antal branschpersoner skriva om Guldägget. Anonymt. Någon av skribenterna tar upp frågan om anonymitet varpå total förvirring utbryter. För hur kan man föra en diskussion om man inte kan identifiera vem som säger vad? Det funkar med alias, men när alla heter anonym blir det helfestligt. Framför allt eftersom både inlägg och kommentarer förhandsgranskas innan de publiceras och därmed laggar.

Guldäggsbloggen är egentligen ingen dum idé, men ett antal beslut på vägen gör att det inte riktigt funkar. Man har valt bloggen som kampanjidé, men vill inte riktigt acceptera vad den innebär. För en blogg utan åsikter, spets och bråk är knappt en blogg. I alla fall inte om den ska vara opinionsbildande och behandla ett ämne som folk faktiskt bryr sig om.

När jag själv blev tillfrågad om att skriva på Guldäggsbloggen frågade jag om jag fick skriva under mina inlägg. Det fick jag, men helst inte. Så då tänkte jag att det kanske ändå vore kul att prova att göra som folk gör mest: Tycka en jäkla massa, utan att någon kan hålla mig ansvarig. Så jag skrev några inlägg. Och ingen brydde sig.

Jag bloggar för att få reaktioner. Om ingen kommenterar eller retweetar mina inlägg är det #fail. Så även om jag surnar till ibland när jag tycker att folk är dumma i huvudet, är det i alla fall mycket bättre än att säga något man tycker är viktigt när ingen lyssnar.

Så frågan är nu: Ska jag berätta vilka inlägg som är mina? Eller är det bättre att de får fortsätta vara anonyma?