Drömmer mig hellre tillbaka till helgen. Jag fyllde inte-längre-ungdomsrabatt-på-sas-och-sj och hade väldigt trevligt. Sandra gjorde en film av det. Tack snälla!
Nina's birthday. from Sandra Beijer on Vimeo.
Monday, January 11, 2010
Välkommen tillbaka, du som har haft långledigt.
Idag är det första riktiga måndagen på året. Alla är tillbaka från semestern och man måste börja jobba på riktig. Hu.
Drömmer mig hellre tillbaka till helgen. Jag fyllde inte-längre-ungdomsrabatt-på-sas-och-sj och hade väldigt trevligt. Sandra gjorde en film av det. Tack snälla!
Drömmer mig hellre tillbaka till helgen. Jag fyllde inte-längre-ungdomsrabatt-på-sas-och-sj och hade väldigt trevligt. Sandra gjorde en film av det. Tack snälla!
Friday, January 8, 2010
Här är du.
Vi som jobbar med reklam är väldigt förtjusta i målgrupper. Denna metod för att lite yxigt bunta ihop människor i grupper förenklar vår värld och får oss för en stund att tro att vi har lite mer kontroll på tillvaron än vi själva verket har. Att indelningen bygger på lika delar godtycke och fördomar orkar vi inte riktigt tänka på.
Från början delade man in människor efter demografiska variabler. Man/kvinna, ung/gammal, rik/fattig? Sen var det någon som kom på att alla 35-åriga rika kvinnor inte är likadana. Då kom man på andra sätt att dela upp människor. Jag tror att det kallas psykografiska segmenteringsvariabler. Det är liksom en blandning av de demografiska variablerna och verkligheten. Man erkänner att en 35-årig kvinna med fem barn har andra behov än en ensamstående. Att någon som gillar fiske kanske köper mer fiskespön än någon som gillar dans. Osv.
För ett tag sedan var jag på en dragning där man använde psykografiska varibler för att dela in landets befolkning. Snarare än att se till kön och ålder berättade man stolt att man använde etiketter som Fun & Friends, DINKs (double income no kids), The Golden Years osv. Det lät ju rätt bra.
Men så slog det mig plötsligt att något fattades. Alla vanliga människor. Bland de sex olika målgrupperna fanns ingen ensamstående. Ingen sjuk. Ingen fattig student eller pensionär. Inte ens ett par där den ena jobbar och den andra är arbetslös fick finnas. Istället beskrev alla definitioner en genomlyckad kärnfamilj i olika stadier av utveckling.
Kanske är det av välvilja som personen bakom definitionerna har valt att beskriva alla livsfaser i ett rosa skimmer. Men jag tror att man gör sitt varumärke en rejäl otjänst om man bortser från att folk inte alltid är lyckliga och badar i pengar. De flesta lite större företag har ju de här helt vanliga människorna som sina kunder. Och jag tror att det är lättare att prata med någon man förstår, eller i alla fall erkänner att de finns. Om jag ska vara cynisk tror jag att det finns pengar att tjäna även på studenter och ensamstående. Även om målgruppsbeskrivningen inte blir så klatchig.
/En TAUINK (tiny apartment unclear income no kids)
Från början delade man in människor efter demografiska variabler. Man/kvinna, ung/gammal, rik/fattig? Sen var det någon som kom på att alla 35-åriga rika kvinnor inte är likadana. Då kom man på andra sätt att dela upp människor. Jag tror att det kallas psykografiska segmenteringsvariabler. Det är liksom en blandning av de demografiska variablerna och verkligheten. Man erkänner att en 35-årig kvinna med fem barn har andra behov än en ensamstående. Att någon som gillar fiske kanske köper mer fiskespön än någon som gillar dans. Osv.
För ett tag sedan var jag på en dragning där man använde psykografiska varibler för att dela in landets befolkning. Snarare än att se till kön och ålder berättade man stolt att man använde etiketter som Fun & Friends, DINKs (double income no kids), The Golden Years osv. Det lät ju rätt bra.
Men så slog det mig plötsligt att något fattades. Alla vanliga människor. Bland de sex olika målgrupperna fanns ingen ensamstående. Ingen sjuk. Ingen fattig student eller pensionär. Inte ens ett par där den ena jobbar och den andra är arbetslös fick finnas. Istället beskrev alla definitioner en genomlyckad kärnfamilj i olika stadier av utveckling.
Kanske är det av välvilja som personen bakom definitionerna har valt att beskriva alla livsfaser i ett rosa skimmer. Men jag tror att man gör sitt varumärke en rejäl otjänst om man bortser från att folk inte alltid är lyckliga och badar i pengar. De flesta lite större företag har ju de här helt vanliga människorna som sina kunder. Och jag tror att det är lättare att prata med någon man förstår, eller i alla fall erkänner att de finns. Om jag ska vara cynisk tror jag att det finns pengar att tjäna även på studenter och ensamstående. Även om målgruppsbeskrivningen inte blir så klatchig.
/En TAUINK (tiny apartment unclear income no kids)
Stort och smått.
Igår pratade jag med Johanna som pluggar på Handels i Göteborg. Det var ett trevligt samtal. Vi pratade om små varumärken på mogna marknader. Om retorik och personliga varumärken. På det hela taget perfekt uppvärmning för att börja jobba igen. Men det roligaste tycker jag var pratet om lokala varumärken.
Faktum är ju att väldigt få av Sveriges 1,9 miljoner företag är kända för någon annan än sina egna kunder. Men det behöver inte betyda att deras varumärken är svaga. Jag skulle tro att många av dem är betydligt mer populära hos sina kunder är jätteföretagen som vi i vanliga fall kallar för "varumärken".
Här är mina exempel. Du har kanske aldrig hört talas om dem. Men för mig är de hur viktiga som helst.
1. Pizzeria Venezia, Södermannagatan 45. Utifrån ser Venezia ut som vilken pizzeria som helst. Tittar man lite närmare på fönstren ser man pay-offen Kom som en gäst, gå som en vän. Kliver man in förstår man att det faktiskt stämmer.
Venezia har absurt många goda pizzor. De är en blandning mellan fin- och fulpizza som du inte visste att du saknade. Men pizzan är bara en liten del av grejen med Venezia. När man står och väntar på söndagspizzan kommer pizzabagaren att skämta om hur sliten man (kunden) ser ut. Fråga hur kvällen igår var. Och helt plötsligt står man där och ger honom en grundlig genomgång av middagar, hemmafester och utgångar. Han garvar medkännande. Och slänger på en extra pizzasallad gratis. Den mannen måste veta mer om Stockholms nattliv än Devi Brunson.
Man kom som en gäst. Och gick som en vän.
(Dock har Venezia nyligen gjort om sina menyer och sin grafiska profil. Det är synd. En felstavad meny med en pixlig bild av Venedig i bakgrunden har ersatts av en hel och ren och rättstavad. En liten bit av Venezia gick förlorad där, tror jag).
2. Aubergine Etno Mataffär, Nytorgsgatan 25. På Aubergine luktar det alla sorters kryddor på en gång. Man köper kassvis med frukt, grönsaker och konstiga burkar. Har man tur berättar handlaren vad han själv ska laga till middag medan han slevar upp Stockholms godaste inlagda oliver i plastburkar. Man förstår väldigt sällan vad han säger, men man är säker på att det kommer att bli väldigt gott.
På Aubergine tar de inte kort under 100 kronor. I vanliga fall avskyr jag sånt. Men just där är det ok, för att det blir så tydligt hur billigt allt är. På Coop väggivägg kostar det 100 spänn att bara titta på Renée Voltaires himalayanska kryddsalt. På Aubergine för man toppa veckans grönsaksmissbruk med fem börek och en gigantisk flaska granatäppekjuice för att ens komma i närheten. Sånt gillar jag.
3. Bakverket, Bondegatan 59. Bakverket är inte trevligare än något annat ställe. Det är snarare stökigare. Svårt att få bord, barnvagnskaos och hårda obekväma trästolar. Men de har Stockholms bästa frukost. Man får te i kanna, hemgjord lemonad som är så sur att tungan krullar sig, ostar och skinkor och en liten sallad med någon slags sesamdressing. Och gott bröd, så klart.
4. Amida Kolgrill, Folkungagatan 76. Om Bakverket är känt genom DN På Stan, är Amida känt genom alla andra forum som finns. Folkmun, även kallat. Man känner doften av Amida på hela Folkungagatan. På väggarna hänger signerade bilder av Bingo Rimér och Petter, som för övrigt har haft ett publikt verbalt battle om vem som är mest stammis på just Amida. Så gott är det alltså. Portionerna är gigantista och man får vänta en halv evighet på maten. Köper man grillspetsrulle har man snart rödkålsjox på hela kläderna. Men det gör inget.
Visa Favoriter på en större karta
Frågan är: Är det möjligt att förvandla ett storföretag till ett charmigt, personligt och felstavat Pizzeria Venezia? Vill man ens ha det så? Och skulle de lokala varumärkena må ännu bättre av professionell reklamhjälp (om de hade råd) eller skulle det sabba alltihop?
Faktum är ju att väldigt få av Sveriges 1,9 miljoner företag är kända för någon annan än sina egna kunder. Men det behöver inte betyda att deras varumärken är svaga. Jag skulle tro att många av dem är betydligt mer populära hos sina kunder är jätteföretagen som vi i vanliga fall kallar för "varumärken".
Här är mina exempel. Du har kanske aldrig hört talas om dem. Men för mig är de hur viktiga som helst.
1. Pizzeria Venezia, Södermannagatan 45. Utifrån ser Venezia ut som vilken pizzeria som helst. Tittar man lite närmare på fönstren ser man pay-offen Kom som en gäst, gå som en vän. Kliver man in förstår man att det faktiskt stämmer.
Venezia har absurt många goda pizzor. De är en blandning mellan fin- och fulpizza som du inte visste att du saknade. Men pizzan är bara en liten del av grejen med Venezia. När man står och väntar på söndagspizzan kommer pizzabagaren att skämta om hur sliten man (kunden) ser ut. Fråga hur kvällen igår var. Och helt plötsligt står man där och ger honom en grundlig genomgång av middagar, hemmafester och utgångar. Han garvar medkännande. Och slänger på en extra pizzasallad gratis. Den mannen måste veta mer om Stockholms nattliv än Devi Brunson.
Man kom som en gäst. Och gick som en vän.
(Dock har Venezia nyligen gjort om sina menyer och sin grafiska profil. Det är synd. En felstavad meny med en pixlig bild av Venedig i bakgrunden har ersatts av en hel och ren och rättstavad. En liten bit av Venezia gick förlorad där, tror jag).
2. Aubergine Etno Mataffär, Nytorgsgatan 25. På Aubergine luktar det alla sorters kryddor på en gång. Man köper kassvis med frukt, grönsaker och konstiga burkar. Har man tur berättar handlaren vad han själv ska laga till middag medan han slevar upp Stockholms godaste inlagda oliver i plastburkar. Man förstår väldigt sällan vad han säger, men man är säker på att det kommer att bli väldigt gott.
På Aubergine tar de inte kort under 100 kronor. I vanliga fall avskyr jag sånt. Men just där är det ok, för att det blir så tydligt hur billigt allt är. På Coop väggivägg kostar det 100 spänn att bara titta på Renée Voltaires himalayanska kryddsalt. På Aubergine för man toppa veckans grönsaksmissbruk med fem börek och en gigantisk flaska granatäppekjuice för att ens komma i närheten. Sånt gillar jag.
3. Bakverket, Bondegatan 59. Bakverket är inte trevligare än något annat ställe. Det är snarare stökigare. Svårt att få bord, barnvagnskaos och hårda obekväma trästolar. Men de har Stockholms bästa frukost. Man får te i kanna, hemgjord lemonad som är så sur att tungan krullar sig, ostar och skinkor och en liten sallad med någon slags sesamdressing. Och gott bröd, så klart.
4. Amida Kolgrill, Folkungagatan 76. Om Bakverket är känt genom DN På Stan, är Amida känt genom alla andra forum som finns. Folkmun, även kallat. Man känner doften av Amida på hela Folkungagatan. På väggarna hänger signerade bilder av Bingo Rimér och Petter, som för övrigt har haft ett publikt verbalt battle om vem som är mest stammis på just Amida. Så gott är det alltså. Portionerna är gigantista och man får vänta en halv evighet på maten. Köper man grillspetsrulle har man snart rödkålsjox på hela kläderna. Men det gör inget.
Visa Favoriter på en större karta
Frågan är: Är det möjligt att förvandla ett storföretag till ett charmigt, personligt och felstavat Pizzeria Venezia? Vill man ens ha det så? Och skulle de lokala varumärkena må ännu bättre av professionell reklamhjälp (om de hade råd) eller skulle det sabba alltihop?
Thursday, January 7, 2010
Dagens tips
Om du liksom jag ibland kan känna dig förvirrad i den tycka-smaka-känna-värld vi arbetar i, och vill lite riktig akademisk hårdfakta, vill jag rekommendera PsyBlog. Det är helt enkelt en blogg om psykologiska studier. Lättläst, intressant och användbart. Som den här som handlar om att få teologistudenter att hjälpa en sjuk man.
Tack Dan för tipset!
Tack Dan för tipset!
Oysters, champagne, girls!
Det började bubbla lite på Twitter och Facebook. Sen gick det fort. Företaget Sandhamnstek finns överallt. Precis på gränsen mellan verkligt/idiotiskt och påhittat/genialt. Det här blogginlägget gjorde min dag.
Eventuellt ännu roligare är människors förorättade reaktioner på Finest och Stureplan.se.
Ryktet säger att det är en kampanj för TV3s halvdokunånting om Sandhamn som kommer senare i vår. Jag hoppas att det stämmer. Och ägnar resten av dagen åt att vara glad och tacksam över att jag inte går på Handels längre.
Monday, January 4, 2010
En mjukstart
Tillbaka på jobbet. Nästan ingen är här. Vi har bytt platser, så min utsikt har gått från bergvägg och tjuvrökande tonåringar till storslagen vy över vatten och Skeppsholme. Bra start. Några andra saker jag har tänkt på:
Ett potentiellt drömjobb är att skriva skyltar för olika skidområden. I utbyte mot gratis säsongskort.
Årets huvudjury i Guldägget verkar vara precis hur bra som helst.
Det är tråkigt att man inte kan skicka in grejer till Guldskrift längre.
Koppla inte in två iPhones till en dator samtidigt.
Det vore skönt med lite mer jullov.
Återkommer snart med bilder i Tunbjörksk anda från min nya julklappskamera.
Ett potentiellt drömjobb är att skriva skyltar för olika skidområden. I utbyte mot gratis säsongskort.
Årets huvudjury i Guldägget verkar vara precis hur bra som helst.
Det är tråkigt att man inte kan skicka in grejer till Guldskrift längre.
Koppla inte in två iPhones till en dator samtidigt.
Det vore skönt med lite mer jullov.
Återkommer snart med bilder i Tunbjörksk anda från min nya julklappskamera.
Tuesday, December 22, 2009
Monday, December 21, 2009
Två lästips en kall, snöig och något bakfull måndag när vi möblerar om på kontoret och man därför inte kan koncentrera sig på någonting.
1. Fokus lista över 100 personer som har format 00-talet.
2. Blogginlägg om djurbebisar på zooborns.com
2. Blogginlägg om djurbebisar på zooborns.com
Friday, December 18, 2009
Listor.
Nu är ett decennium snart slut och det är obligatoriskt att sammanfatta det i listform. Jag har två anledningar till att låta bli.
1. Jag är lat
2. Min reklamkunskap före 2006 är relativt begränsad.
Istället föreslår jag att du tar en titt på listorna som Goviral och AdWeek har knåpat ihop. Många gamla bekantskaper, och en hel del man behöver bli påmind om.
Förresten, en liten lista blir det i alla fall. Här är 13 låtar som har hörts mycket de senaste tio åren. Det skulle ha varit 10, men år 2003, 2007 och 2009 var tvungna att få två var. 2003, för att just de två låtarna kanske är de bästa på hela listan. 2007, eftersom det var då jag började på Garbergs och träffade Kalle och en massa andra viktiga saker man gärna vill påminnas om. 2009, för att jag saknar distans och inte har en aning om vilka låtar som är bäst i år.
Hursomhelst, listan innehåller:
2000 - Ramlar, Håkan Hellström
2001 - New York City Cops, The Strokes
2002 - Anyone Else But You, Moldy Peaches
2003 - Such Great Heights, Postal Service
2003 - I Touch Myself, Scala & Kolacny Brothers
2004 - I'd Rather Dance With You, Kings of Convenience
2005 - Tell No One About Tonight, Le Sport
2006 - Green Light, Marit Bergman
2007 - No One's Gonna Love You, Band of Horses
2007 - Vi kommer att dö samtidigt, Säkert!
2008 - Jungle Drum, Emiliana Torrini
2009 - Relator, Peter Yorn & Scarlet Johansson
2009 - Dreams-Come-True-Girl, Cass McCombs & Karen Black
Trevlig fredag!
Skulle jag sammanfatta 00-talet i en bild skulle det vara den här.
1. Jag är lat
2. Min reklamkunskap före 2006 är relativt begränsad.
Istället föreslår jag att du tar en titt på listorna som Goviral och AdWeek har knåpat ihop. Många gamla bekantskaper, och en hel del man behöver bli påmind om.
Förresten, en liten lista blir det i alla fall. Här är 13 låtar som har hörts mycket de senaste tio åren. Det skulle ha varit 10, men år 2003, 2007 och 2009 var tvungna att få två var. 2003, för att just de två låtarna kanske är de bästa på hela listan. 2007, eftersom det var då jag började på Garbergs och träffade Kalle och en massa andra viktiga saker man gärna vill påminnas om. 2009, för att jag saknar distans och inte har en aning om vilka låtar som är bäst i år.
Hursomhelst, listan innehåller:
2000 - Ramlar, Håkan Hellström
2001 - New York City Cops, The Strokes
2002 - Anyone Else But You, Moldy Peaches
2003 - Such Great Heights, Postal Service
2003 - I Touch Myself, Scala & Kolacny Brothers
2004 - I'd Rather Dance With You, Kings of Convenience
2005 - Tell No One About Tonight, Le Sport
2006 - Green Light, Marit Bergman
2007 - No One's Gonna Love You, Band of Horses
2007 - Vi kommer att dö samtidigt, Säkert!
2008 - Jungle Drum, Emiliana Torrini
2009 - Relator, Peter Yorn & Scarlet Johansson
2009 - Dreams-Come-True-Girl, Cass McCombs & Karen Black
Trevlig fredag!
Skulle jag sammanfatta 00-talet i en bild skulle det vara den här.
Thursday, December 17, 2009
Vilken idiot som helst kan väcka uppmärksamhet. Det svåra är att väcka sympati. För det krävs det talang.
When I want a high recall score, all I have to do is show a gorilla in a jock strap.
Så sa Leon Nordin respektive David Ogilvy på sin tid. Populära citat, båda två. Det märks inte minst på kommentarerna kring Studio Total häromdagen.
Det är mycket möjligt att herrarna Nordin och Ogilvy hade rätt en gång i tiden. Däremot skulle jag inte vilja säga att de har det nu. Vilken idiot som helst kan inte väcka uppmärksamhet.
Om Ogilvy skulle ta en gorilla och sätta på den en jock strap idag är jag inte säker på att någon skulle märka det över huvud taget. Den stackars gorillan skulle nämligen tävla mot det här.
Det här.
Och det här.
Och miljoner andra saker som är ännu knäppare, roligare och viktigare.
Uppmärksamhet är något man måste förtjäna, och får man genomslag förtjänar man en eloge. Jag är inte säker på hur man gör för att synas. Men jag är övertygad om att det kräver både list, fingertoppskänsla och hårt arbete. Och en sjutusan massa tur.
Så sa Leon Nordin respektive David Ogilvy på sin tid. Populära citat, båda två. Det märks inte minst på kommentarerna kring Studio Total häromdagen.
Det är mycket möjligt att herrarna Nordin och Ogilvy hade rätt en gång i tiden. Däremot skulle jag inte vilja säga att de har det nu. Vilken idiot som helst kan inte väcka uppmärksamhet.
Om Ogilvy skulle ta en gorilla och sätta på den en jock strap idag är jag inte säker på att någon skulle märka det över huvud taget. Den stackars gorillan skulle nämligen tävla mot det här.
Det här.
Och det här.
Och miljoner andra saker som är ännu knäppare, roligare och viktigare.
Uppmärksamhet är något man måste förtjäna, och får man genomslag förtjänar man en eloge. Jag är inte säker på hur man gör för att synas. Men jag är övertygad om att det kräver både list, fingertoppskänsla och hårt arbete. Och en sjutusan massa tur.
Subscribe to:
Posts (Atom)
