Då var det slut, då?

Nu är det officiellt. Min kollega, vän och favoritperson i allmänhet ska inte längre sitta två bord bort från mig.

Om man inte känner David är det lätt att tro att han är en överbegåvad, välformulerad, cool person med ganska mycket distans. Om man känner honom vet man att det inte alls stämmer. Han är en överbegåvad, välformulerad och helt distanslös person. Och det är det som gör honom annorlunda än alla andra välformulerade reklamtyper.

När jag praktiserade på Garbergs var David den första personen som pratade med mig. Han hade skägg, polotröja och konstiga manchesterbyxor och jag var en aning rädd för honom. Först och främst trodde jag att han var mycket äldre än jag (i själva verket skiljer det typ ett år mellan oss). Och så var det uppenbart att han var väldigt smart. Och, det konstigaste av allt: Han verkade tro att jag var lika smart.

För det är grejen med David, förstår ni. Han älskar det han håller på med. Och han tar för givet att alla han träffar gör det också. Han stövlar fram till varje ny praktikant eller kollega och utgår ifrån att de är minst lika begåvade som han själv. Resultatet blir såklart en glad kollega med mer självförtroende än tre minuter tidigare. Det tror jag är receptet på Davids framgång. Han omger sig bara med duktiga människor, för han gör dem duktiga.

Så. Därför ställde sig en skäggig socialist upp, i november 2006, och skakade hand med en väldigt osäker Handelsstudent. Efter fyra veckor var det klart att min praktik på Garbergs inte skulle upphöra inom överskådlig framtid. Drygt två år senare har vi gått igenom alla känslosvägningar, idiotprojekt, karatefyllor och dörrsmällar som man kan ha på en byrå. Det har varit kul. Och jag tror inte att det slutar här.

Ett planningmässigt julmirakel!

Alla som någonsin har bokat en semesterresa vet att samtliga resesajter är felkonstruerade. När man ska resa någonstans med jobbet vet man vart man ska. När man ska resa på semester vet man det oftast inte. Om det inte är till släkten i Falköping eller liknande. Men oftast vet man ATT man vill åka någonstans över jul/sportlovet/en förjävlig helg i november. Man vet också ungefär hur mycket pengar man har. Var man hamnar är av mindre betydelse.

Det här har alla som jobbar med resor av någon konstig anledning missat. De kräver att man ska veta vart man ska, och så sitter man helt plötsligt där med en dyr resa till Paris för 47:e gången. Därför blev jag så glad när Björn tipsade om sajten Skyscanner.

Där skriver man in vart man bor, och när man vill resa, och sen får man prissorterat (lågprisflyg inkluderat) vart man kan åka. Ni som sitter på resekonton (jag vet att det finns några såna läsare), börja tjata på era uppdragsgivare omedelbums så att de fixar det också!

Nu ska vi ha jullunch. Min kollega Frau Mård skrek just förfärat att det ser ut som Gdansk utanför fönstret. Men det struntar vi i tycker jag.

Separationångest

Imorgon händer något väldigt märkligt. Min dator ska åka iväg på plåtning. Efter en tuff castingomgång plockade hon hem Telenoruppdraget som många suktade efter. Då kunde jag ju bara inte säga nej. Datorn ska alltså bli reklam-kändis. "Den är redan en reklamkändis" muttrar David medan han surfar runt efter pensionärsmobiler menar att MacBook Air har 12,4 miljoner Googleträffar. Hur som helst. Spännande ska det bli och vi kommer alltså inte kunna blogga tillsammas imorgon, jag och datorn.


Hej då datorn. Såhär ser din matte ut. Glöm inte det.

Och idag hittade jag den här artikeln som Medievärlden har skrivit om Eurobest. En trevlig rubrik att minnas när man känner sig allmänt missförstådd. NU: Julklappsshopping. Det bästa som finns!

Sälj

En annan kort, men viktig, insikt från Hyper: Branded Content.

Jag vet inte varför så många företag har fått för sig att det bästa sättet att sälja en tjänst till andra företag är genom ett sk säljsamtal eller säljmöten. Såna aktiviteter är one-to-one-marknadsföringens version av riktigt dålig och högljudd utbudsreklam. Eller nåt. De är störande, svåra att värja sig från och antagligen ganska ineffektiva. De gör motsatsen till show, don't tell.

Såhär tänker jag: Om man är väldigt duktig på någonting måste ju det bästa sättet att sälja det vara genom att bevisa att man är duktig på det. Det gör man lämpligen genom att hålla föreläsningar (inte om sig själv såklart, utan om det man är bra på) eller nåt annat som människor vill gå på. De ska vara så jäkla intressanta att man skulle kunna betala för att se dem, men istället låter man företaget man representerar bjuda på kalaset och det blir då branded content.

Det här har såklart inget nytt. Massor av företag säljer genom allt från halvdagsworkshops till kareokefester. Men fortfarande händer det nästan varje vecka att jag får just såna där säljsamtal. Dessutom är det ju så vi reklambyråer säljer oss själva också: Ringer upp och säger hej, det här är vi och vi skulle gärna vilja presentera oss för er. Istället för att ställa oss upp och göra en show av det vi kan. Så väldigt mycket roligare det skulle vara!

Hyperröra

Nu är jag tillbaka, lite omtumlad efter två dagar på Hyper Island i Stockholm och Karlskrona. Jag har lärt mig så mycket att det nog får bli tre olika inlägg. Det här är det första jag kom att tänka mig på:

1. Hyper verkar vara en väldigt trevlig skola. Trots att de som pluggar där drar iväg och jobbar på världens häftigaste byråer är både studenterna och de som jobbar på skolan både vänliga, proffsiga och uppskattande. Och då blir det ju väldigt roligt att föreläsa.

2. Jag har fått nytt hopp. Ingen som går på Hyper verkar ha gått på myten om att flashiga kampanjsajter är grejen att göra. Nu hoppas jag bara att de kommer ut på byråer och lever som de lär.

3. Det går faktiskt ganska bra att lära ut planning på 2 timmar. Det vi gör är nog inte så svårt ändå.

Så det blir mina lärdomar: Jag ska bli mer trevlig och ödmjuk och jobba som en idiot för att använda nätet så som det ska användas.

Brev från Blekinge

Hej! Idag är jag i på Hyper Island i Karlskrona för att vi ska lära oss saker av varandra. Jag har redan hållt mitt dragning, så just nu kan jag luta mig tillbaka och lyssna på Björn Jeffery. Utförlig rapport imorgon!

Tekniskt underhåll

Följ min blogg med bloglovin
Jag testar att ta kontroll över min blogg med Bloglovin. Spännande.

Voilà!

Jobbet som vi vann med i Young Creatives med.

Uppdraget: Teenage Cancer Trust är en organisation som gör det det låter som. Nu vill de göra en kampanj för att få ungdomar (11-16) i Europa att röka mindre, alternativt inte börja.

Insikt 1: Helvetes jävla skit. Alla smarta reklamhjärnor i världen har försökt lösa det här problemet i 30 år och ingen har lyckats.

Insikt 2: Alla anti-rökkampanjer fokuserar på att ändra människors attityd till rökning. Tänk om vi kan strunta i det helt och hållet, och börja med beteendet istället?

Insikt 3: När man är ung är skälen för att säga ja till en cigg direkta och konkreta. Man får vara med, man blir lite häftig och känner sig lite vuxen. Belöningen för att säga nej är däremot både abstrakta och långt bort i framtiden. Borde vi inte flytta den belöningen till nutid istället?

Lösningen: Projektet Swap-a-smoke



Vi sätter upp swap-o-mater för cigaretter där ungdomar rör sig. Den som har en cigarett i handen kan välja att få belöning genom att röka den, eller genom att swappa den. I såna fall stoppar man in det i maskinen och får ut ett kvitto. Det kan sen lösas in mot musik, film, spel, ringsignaler eller något annat kul.



Hemsidan (som också finns i mobilversion) är uppbyggd som en webbshop där man samlar sina credits och väljer sin belöning. Man kan också se hur många som har swappat cigaretter i olika länder och hur många som har gjort det totalt.



För att göra reklam för det hela tog vi fram en applikation som ligger i ens browser. I den finns ikoner som man kan dra in i bilder och filmer för att swappa cigaretterna där. Det får man också credits för. Varje sån bild funkar sen som en banner för kampanjen. Om någon klickar på en swap jag har gjort får jag credits för det. Man kan också rita egna bilder och lägga upp i verktyglådan. Varje gång någon använder min bild får jag poäng för det med.



Till slut har vi samlat in en massa cigaretter som vi gör en bok av och skickar till makthavare i Europa för att inspirera dem till att tänka kreativt kring anti-rökkampanjer och skärpta ålderskontroller.



Juryns (och vår egen) enda invändning var att det här belönar dem som röker lite men inte dem som inte röker alls. Kommer unga alltså köpa cigg för att byta till sig saker? Och är det en bra grej?

Men så kom vi fram till att dem vi vill påverka är ju de som är i riskzonen och har cigaretter omkring sig. De som aldrig skulle komma på tanken har ju redan fattat rätt beslut. Dessutom får barn under 18 egentligen inte köpa cigaretter, så en valuta lär det knappast bli. Istället handlar det om att oskadliggöra de illegala cigaretter som finns i närheten av barn.

Det var det. Trevlig fredag!

Ka-bom

Igår fick jag gå upp på Eurobests scen två gånger och hämta guld. Helt surrealistiskt. Hur som helst ledde det till ett antal öl igår som ledde till en mycket trött hjärna idag, så jag kan inte skriva något vettigt om det. Stå ut med mig tills imorgon, så ska jag försöka få upp vårt Young Creatives-jobb här.

A hard days night

Nu är klockan 01.36 och vi jobbar på som attan med Eurobest Young Creatives. Imorgon kl. 18 lämnar vi in. Bara så att ni vet att jag inte har glömt bort er.