Nu så.

Not Another Planning Blog har flyttat. Numer finns jag på djungeltrumman.se. Vi ses där!

http://www.djungeltrumman.se/notanotherplanningblog

Till Ulrika och alla som är som hon.

Det här är ett inlägg som jag har funderat på ett tag. Det är nämligen lite jobbigt att skriva. Men i morse pratade jag en stund med Ulrika, och kom fram till att jag nog måste skriva det i alla fall.

Ulrika är 21 år och ateljéassistent på min byrå. Hon är smart, rolig och sjuhelvete driven. Just nu sliter hon med sina arbetsprover till Berghs (jag är säker på att det kommer att gå utmärkt). Reklambranschen kommer att vara överlycklig när hon går ut. Hon kommer att kämpa som en iller för att allt hon gör ska bli strålande. Inte bra. Inte toppen. Utan strålande, genialt, världsomvälvande. Det här inlägget är tillägnat alla Ulrikor där ute.

Vi hörs ibland. Ni mailar mig och frågar om råd. Och jag försöker svara så gott jag kan, med min ganska begränsade erfarenhet av jobbet och livet i stort. Ibland frågar ni mig hur jag fixar att göra det jag gör, och jag svänger ihop nåt svar. Men nu ska jag vara ärlig: Det gör jag inte.

Jag fixar inte att vara copywriter med kundansvar, ledningsgruppsmedlem, kursansvarig på Berghs, jurymedlem, bloggare, åsiktsmaskin, mentor, bollplank, flickvän, kompis, dotter och syster. Jag gör allt det där rent praktiskt. Men det är inte ett fungerande liv. Och förr eller senare brakar det ihop. I mitt fall tog det tre år.

Ju fler människor jag lär känna, desto säkrare blir jag på en sak: Om det verkar omöjligt att få ihop det, är det antagligen det. För att inte gnaga på jobbet, gnager de här personerna på sig själva. Alla har kraschat någon gång. Och har de inte redan gjort det, kommer de att göra det snart.

Och här kommer det lilla problemet: Så fort ni lämnar era föräldrar och era trygga skolor, kommer ingen att stoppa er. Era chefer, kollegor och kunder kommer att tycka att ni är fantastiska. Ni kommer att få mer priser, mer ansvar, fler uppgifter, högre lön. Och ni kommer att älska varje sekund av det. Tills ni en dag helt enkelt inte tar er upp ur sängen. Tills ni kräks om ni äter och gråter om ni försöker prata.

(Precis som en anorektiker som blir modellscoutad på väg till sjukhuset, har jag aldrig fått så många jobberbjudanden som under perioden när jag inte ens kunde hålla i en penna för att händerna skakade så.)

Jag vet inte vad man ska göra för att undvika att det händer. Jag vet inte hur man kommer ur det. Men för 17: Tro inte att det går att göra allt på en gång.

Motbevis och andra synpunkter mottages tacksamt.

Lite ekonomisk rådgivning.

Det här är den första bilden som dyker upp om man googlar cash money ab.

Lönegapet mellan män och kvinnor kvarstår. Och vår bransch är inget undantag, enligt Dagens Media som har granskat Komms årliga rapport.

Man kan komma med diverse undanflykter och bortförklaringar. Eller så kan byråer som tar sig själva på allvar sätta sig ner och på riktigt fundera över sin lönesättning. Jag tror till exempel att en del i problematiken kan vara att kvinnor i professionella sammanhang ofta uppfattas som yngre än män i samma ålder och med samma erfarenhet. Och just ålder och erfarenhet är ju viktiga faktorer i lönesättning. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit refererad till som "ung tjej". Och det är ju inget fel i det. Men eftersom mina manliga, jämnåriga kollegor och kompisar inte benämns som "unga killar", utan helt enkelt som copywriters, ingenjörer eller vad de nu är, blir det ett problem.

En helt annan sak: Idag hade vi vår pensionsrådgivare här på jobbet. Jag frågade honom om det finns fonder som fokuserar på kvinnligt företagande. Eller kvinnliga marknader. Det finns det inte. Enligt en mycket intressant rapport som Devi skickade mig idag, är världens kvinnor fler än Kinas och Indiens befolkningar tillsammans. Och står för 80% av köpbesluten. Ändå utgår nästan all marknadsföring fortfarande från att "kvinnligt" är detsamma som rosa, städning och mensskydd. Snacka om emerging market. Om någon lade märke till den.

En halv bokrecension

Jag är mitt uppe i boken 4 timmars arbetsvecka - konsten att leva mer & jobba mindre av Timothy Ferriss, men jag måste bara skriva lite om den ändå. Boken har legat på New York Times Bestseller-lista i tre år, och har precis kommit ut på svenska.

För en vintertrött själ lät titeln lite för bra för att vara sann. Ferriss påstår att han har knäckt koderna för hur man automatiserar sin inkomst nästan helt och hållet, så att man kan lägga tid på det man verkligen gillar, oavsett om det är en alternativ karriär, ett fritidsintresse eller sin familj. Och faktum är att han bit för bit börjar övertyga mig.

Tre grejer tycker jag har varit riktigt intressanta hittills:

1. Den mentala spärren. När jag pratar reklam har jag ganska få förutfattade meningar om hur saker och ting ska gå till. Det är fördelen med att sakna både utbildning för och erfarenhet av det man jobbar med. Jag tror inte att det nuvarande sättet för att göra grejer är det optimala, varken hos byråerna eller hos våra kunder. Ändå har jag tagit för givet att min arbetsmängd och mina metoder på nåt sätt är självklara. Man SKA jobba minst åtta timmar om dagen. Men vad baserar jag den uppfattningen på? Inte på forskning. Inte på erfarenhet. Inte på logik. Jag baserar det på att alla andra gör så. Vilket jag i samtliga andra fall tycker är den absolut sämsta anledningen till att göra något. Som tur är berättar Ferriss att de flesta tänker precis som jag tills någon påpekar det för dem. Phu.

2. Produktivitet och effektivitet. Det här är en av få saker som jag faktiskt minns från Handels, men då kallade vi det inre och yttre effektivitet (efficiency/effectiveness på engelska). Att vara effektiv är att göra saker rätt. Det är att göra optimala annonser med optimala brödtexter i optimala tidningar. Att vara produktiv är att göra rätt saker. Det är att ifrågasätta huruvida den där annonsen kommer att ge något för varumärket över huvud taget, eller om man snarare borde lägga pengarna på något annat. (Egentligen är väl det vad planners ska göra. Om kreatörer och produktionsledare ska göra reklamen effektiv, ska planners göra den produktiv.) Det intressanta är att Ferriss applicerar den här teorin på oss kontorsslavar, och inte minst på våra arbetsuppgifter. Vi kan skriva mail jättefort eller sms:a samtidigt som vi sitter i möte. Det är effektivt. Men är det produktivt? Gör det att vi tjänar optimalt med pengar på minimal tidsinsats? Eller skulle vi kunna jobba på ett annat sätt och få dubbelt så mycket gjort innan vi går hem klockan tre?

3. En multientreprenörs reklamsyn. Den här boken handlar väldigt mycket om reklam och marknadsföring, inte minst om sökordsoptimering. Intressant och skrämmande. Ferriss behandlar naturligtvis reklam med samma produktivitetskrav (mest utfall på minst tid/pengar) som allt annat här i livet. Och det ser så otroligt torftigt ut när han drar sina slutsatser. En sida av mig vill skrika att Nej, sådär enkelt är det inte, reklam är svårt, smart, spännande! Samtidigt måste jag inse att han nog har rätt. I de flesta fall kommer man jäkligt långt med Getty Image-baserade annonser i fackpress och några sponsrade länkar på Google.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle gå om man skalade upp Ferriss modeller till att gälla hela företag. Skulle man kunna driva en framgångsrik byrå där alla ägnade torsdag-söndag åt bergsklättring eller magdans? Antagligen. Vi får se vad som händer när jag har läst klart boken.

(En brasklapp: Jag vet inte om det beror på originaltexten eller den svenska översättningen, men språket är bedrövligt, som vanligt i den här sortens amerikansk dick-lit. Läs så fort att du inte hinner bry dig).

Adid-ass

Scenario: Kund har sinnessjukt mycket pengar. Kund har ett jättekänt och omtyckt varumärke. Byrå får nämnda pengar. Och gör det här.



Jag vet inte ens om det är lönt att påpeka att nästan alla kvinnor i filmen presenteras som rumpor (utom hon som slickar på glassen, då) medan männen är aktiva. Det är hur som helst väldigt märkligt att ta ut konceptet Celebrating Originality on the Streets genom en reklamfilm som inte är det minsta originell. Raden har ju nåt, helt klart. Tänk om man sket i att betala kändisar och fotomodeller med snygga rumpor en massa pengar och gick ut och hyllade originella människor på gatorna på riktigt istället. Starta en blogg. Ge dem en kram. Bjud på öl. Låt människor vara kampanjen, oavsett om de har Adidaspjuck eller inte. Men för guds skull. GÖR NÅT!

Lösgodis.

Tre saker jag har tänkt på den senaste veckan.

1. Trololo. Den här filmen blev ju en jättehit på Youtube nyligen.



I helgen diskuterade vi vad som är knäppast med filmer. Vi kom fram till den här rankingen: 1. Att sången inte har någon text. 2. Hans leende 3. Hans frisyr. 4. Scenografin 5. Låttiteln.

Nu har sångaren, som idag är en gammal farbror, spelat in en ny film där han tackar för den stora uppskattningen och föreslår att alla fans hjälps åt att skriva en text till låten. HUR SÖTT ÄR INTE DET?



Slutsats: Världen kanske inte går åt helvete trots allt.

2. Pressbyråns skyltbyte. Brief: Gör en kampanj om att Pressbyrån är bra på mellanmål. Lösning: Byt namn på skiten. Få Sveriges Konsumenter att rasa. Få folk att faktiskt bry sig. Hemskt bra.

3. Livets lotteri. Min första tanke är: Hur sjutton har Rädda Barnen råd med en sån här fet B-Reelproduktion? Men jag gillar verkligen idén. Alla har någon gång funderat på oddsen för att man faktiskt föddes till det privilegierade liv man lever. Här får man för en gångs skull ihop en allmänmänsklig tanke med en bra produktion och som dessutom hänger ihop med det man vill sälja.

Ja, det var allt just nu.

Vilket skulle bevisas.

Jättemånga byråer tänker sluta lämna in bidrag och sitta i juryn i Resumés Reklamallsvenskan. Min byrå är en av dem. Jag stöttar bojkotten fullt ut. Efter ett år i Månadens Kampanj-jury är det väldigt svårt att se hur Resumé skulle mäkta med att organisera en ännu större och tyngre reklamtävling. Jag gillar Månadens och har haft många trevliga och intressanta diskussioner där. Men att tro att det har något gemensamt med proffsigt och genomtänkt juryarbete är helt enkelt fel. Man dricker ett glas och äter en macka, pratar reklam och röstar lite på en höft. Vilket inte alls ska underskattas. Men inte heller överskattas när det gäller att visa upp vad som är Sveriges bästa reklam.

Tyvärr blir det ju dessutom smärtsamt tydligt hur knasigt det blir att belöna den bransch man bevakar. Resumé kan ju inte skriva ett ord om bojkotten utan att sätta krokben för sig själva. Det borde vara skäl nog för att fundera ordentligt på det byråerna har skrivit under på.

Här är i sin helhet, brevet som skickades till Resumé. Några tankar?

Undertecknade byråer drar sig från och med idag ur tidningen Resumés tävling “Reklamallsvenskan”. Det betyder att vi avstår från att skicka in bidrag och att vi kliver av juryarbetet. Månadens Kampanj har varit en opretentiös temperaturmätare på den kreativa standarden i svensk reklam. Den har gett duktiga yrkesmän och -kvinnor tillfälle att ses en gång i månaden och diskutera reklam. Som skolbänk för Resumés journalister ska den heller inte underskattas. Tävlingsmomentet har egentligen varit underordnat och vi har sett Månadens Kampanj som ett naturligt inslag i Resumé.

Med lanseringen av Reklamallsvenskan har Resumé nu tagit ett medvetet och radikalt steg mot ambitionen att skapa “Sveriges största kreativa reklamtävling” som ska bli “byråernas viktigaste marknadsföringskanal”. Vi ställer oss undrande inför det faktum att Resumé åtar sig att vara både branschens kritiska granskare och ”vår viktigaste marknadsföringskanal”. I sin nuvarande utformning riskerar Reklamallsvenskan dessutom att spegla reklambranschen som en kvartalsekonomi där varumärken, byråer och individer gör succé eller fiasko i månadstempo. Alltså tvärs emot allt vad långsiktighet, konsekvens och uthållighet heter.

Vår viktigaste kreativitetstävling sedan snart 50 år är Guldägget. Det är en tävling där branschen själv har både ansvar och möjlighet att påverka utformning och utveckling. Tävlingen är ständigt satt under lupp och har genom åren haft förmågan att förändras med sin tid. Inte felfritt eller utan konvulsioner, men det är så progressiv utveckling sker.

Vi kommer nu att öka vårt engagemang i utvecklingen av Guldägget. Vi kommer också undersöka om någon form av mer frekvent återkommande evenemang med aktuell reklam kan genomföras inom ramen för Sveriges Kommunikationsbyråer, med eller utan tävlingsmoment. Resumé är självklart välkommen att bevaka ett sådant evenemang om det blir verklighet. Lika självklart och kritiskt som man idag bevakar och granskar Guldägget.

Abby Norm, ACNE Advertising, ANR BBDO, CP+B Europé, DDB, DraftFCB, Forsman & Bodenfors, Farfar, Frankenstein, Fältman & Malmén, Garbergs, Great Works, Happy F&B, Hilanders, King, Le Bureau, Lowe Brindfors, Ogilvy, Saatchi & Saatchi, Scholz & Friends, Stenström/Red Cell, Storåkers McCann, SWE, The Fan Club, Valentin&Byhr, Volt, Volontaire, Åkestam Holst

Nu har jag skrivit på Guldäggsbloggen igen.

Glömde visst att posta förra veckans inlägg, men här kan ni läsa vad jag tycker om Folkets Guldägg.

Att få frågor som man sedan skriver svar på är ett väldigt behagligt bloggformat. Om frågorna dessutom ställs av en klok person är det ännu mer behagligt. Man behöver i princip inte göra någonting.

Om 21 minuter ska jag presentera en ganska rolig idé. Sen åker jag bort ett par dagar. Vi hörs sen!

Livet utan musa.

Bild från Graphix Chik

Det är snart fyra år sedan jag började blogga. Under min första bloggvecka var det Cannesfestival. Åkestam.Holst vann ett guldlejon för ett DR som hade skickats ut i typ 3 ex. Flicka-kampanjen älskades ihjäl. Big Ad var den första reklamfilmen som producerades enbart för att visas på Youtube, som startade året innan. Jag älskade mina gråa urtvättade Acne-jeans. Kort och gott: Det var inte igår.

När jag startade den här bloggen var jag riktigt förbannad. Jag tyckte att nästan all reklam var skit. Och var den inte skit, var den ointressant. Och var den till och med intressant, var jag rätt säker på att den inte funkade.

Jag var förbannad på kunder som pratade om budskapsförståelse, mediebyråer som kom dragande med OBS-värden och kollegor som tyckte att interaktiv reklam var samma sak som en fet kampanjsajt eller möjligtvis en banner.

Men på senaste tiden har den där ilskan runnit av mig. Och när jag satt i Guldäggsjuryn förra veckan fattade jag varför: Vi början ta mig tusan att närma oss. Vi är inte längre några förvirrade 23-åringar som pratar om reklam som gör jobbet och idéer som är "på riktigt" och tycker att alla andra är dumma i huvudet. Vi är en hel bransch.

I Sverige produceras det dagligen kommunikation som faktiskt är intressant på riktigt. När man tittar på TV eller läser en tidning ser man i och för sig att det mesta fortfarande är rätt uselt. Men jag märker ändå att mina gamla utbrott inte behövs. Det handlar inte längre om OM vi ska göra reklam som är på riktigt, viktig och respektfull, utan HUR.

Och det, mina vänner, har jag inte svaret på. Och det är skitsvårt att blogga när man inte har några svar.

Vad säger ni? Är ni fortfarande arga?

Pausfågel

Som ni märker så skriver jag ingenting just nu. Jag tror att jag vet vad det beror på. Ska försöka formulera ett inlägg om det. Snart.