Not another planning blog

Nu så.

2010-03-30T12:28:00.003+02:00

Not Another Planning Blog har flyttat. Numer finns jag på djungeltrumman.se. Vi ses där!

http://www.djungeltrumman.se/notanotherplanningblog

Till Ulrika och alla som är som hon.

2010-03-25T16:07:00.005+01:00

Det här är ett inlägg som jag har funderat på ett tag. Det är nämligen lite jobbigt att skriva. Men i morse pratade jag en stund med Ulrika, och kom fram till att jag nog måste skriva det i alla fall.

Ulrika är 21 år och ateljéassistent på min byrå. Hon är smart, rolig och sjuhelvete driven. Just nu sliter hon med sina arbetsprover till Berghs (jag är säker på att det kommer att gå utmärkt). Reklambranschen kommer att vara överlycklig när hon går ut. Hon kommer att kämpa som en iller för att allt hon gör ska bli strålande. Inte bra. Inte toppen. Utan strålande, genialt, världsomvälvande. Det här inlägget är tillägnat alla Ulrikor där ute.

Vi hörs ibland. Ni mailar mig och frågar om råd. Och jag försöker svara så gott jag kan, med min ganska begränsade erfarenhet av jobbet och livet i stort. Ibland frågar ni mig hur jag fixar att göra det jag gör, och jag svänger ihop nåt svar. Men nu ska jag vara ärlig: Det gör jag inte.

Jag fixar inte att vara copywriter med kundansvar, ledningsgruppsmedlem, kursansvarig på Berghs, jurymedlem, bloggare, åsiktsmaskin, mentor, bollplank, flickvän, kompis, dotter och syster. Jag gör allt det där rent praktiskt. Men det är inte ett fungerande liv. Och förr eller senare brakar det ihop. I mitt fall tog det tre år.

Ju fler människor jag lär känna, desto säkrare blir jag på en sak: Om det verkar omöjligt att få ihop det, är det antagligen det. För att inte gnaga på jobbet, gnager de här personerna på sig själva. Alla har kraschat någon gång. Och har de inte redan gjort det, kommer de att göra det snart.

Och här kommer det lilla problemet: Så fort ni lämnar era föräldrar och era trygga skolor, kommer ingen att stoppa er. Era chefer, kollegor och kunder kommer att tycka att ni är fantastiska. Ni kommer att få mer priser, mer ansvar, fler uppgifter, högre lön. Och ni kommer att älska varje sekund av det. Tills ni en dag helt enkelt inte tar er upp ur sängen. Tills ni kräks om ni äter och gråter om ni försöker prata.

(Precis som en anorektiker som blir modellscoutad på väg till sjukhuset, har jag aldrig fått så många jobberbjudanden som under perioden när jag inte ens kunde hålla i en penna för att händerna skakade så.)

Jag vet inte vad man ska göra för att undvika att det händer. Jag vet inte hur man kommer ur det. Men för 17: Tro inte att det går att göra allt på en gång.

Motbevis och andra synpunkter mottages tacksamt.

Lite ekonomisk rådgivning.

2010-03-24T16:26:00.004+01:00

Det här är den första bilden som dyker upp om man googlar cash money ab.

Lönegapet mellan män och kvinnor kvarstår. Och vår bransch är inget undantag, enligt Dagens Media som har granskat Komms årliga rapport.

Man kan komma med diverse undanflykter och bortförklaringar. Eller så kan byråer som tar sig själva på allvar sätta sig ner och på riktigt fundera över sin lönesättning. Jag tror till exempel att en del i problematiken kan vara att kvinnor i professionella sammanhang ofta uppfattas som yngre än män i samma ålder och med samma erfarenhet. Och just ålder och erfarenhet är ju viktiga faktorer i lönesättning. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit refererad till som "ung tjej". Och det är ju inget fel i det. Men eftersom mina manliga, jämnåriga kollegor och kompisar inte benämns som "unga killar", utan helt enkelt som copywriters, ingenjörer eller vad de nu är, blir det ett problem.

En helt annan sak: Idag hade vi vår pensionsrådgivare här på jobbet. Jag frågade honom om det finns fonder som fokuserar på kvinnligt företagande. Eller kvinnliga marknader. Det finns det inte. Enligt en mycket intressant rapport som Devi skickade mig idag, är världens kvinnor fler än Kinas och Indiens befolkningar tillsammans. Och står för 80% av köpbesluten. Ändå utgår nästan all marknadsföring fortfarande från att "kvinnligt" är detsamma som rosa, städning och mensskydd. Snacka om emerging market. Om någon lade märke till den.

En halv bokrecension

2010-03-23T14:03:00.003+01:00

Jag är mitt uppe i boken 4 timmars arbetsvecka - konsten att leva mer & jobba mindre av Timothy Ferriss, men jag måste bara skriva lite om den ändå. Boken har legat på New York Times Bestseller-lista i tre år, och har precis kommit ut på svenska.

För en vintertrött själ lät titeln lite för bra för att vara sann. Ferriss påstår att han har knäckt koderna för hur man automatiserar sin inkomst nästan helt och hållet, så att man kan lägga tid på det man verkligen gillar, oavsett om det är en alternativ karriär, ett fritidsintresse eller sin familj. Och faktum är att han bit för bit börjar övertyga mig.

Tre grejer tycker jag har varit riktigt intressanta hittills:

1. Den mentala spärren. När jag pratar reklam har jag ganska få förutfattade meningar om hur saker och ting ska gå till. Det är fördelen med att sakna både utbildning för och erfarenhet av det man jobbar med. Jag tror inte att det nuvarande sättet för att göra grejer är det optimala, varken hos byråerna eller hos våra kunder. Ändå har jag tagit för givet att min arbetsmängd och mina metoder på nåt sätt är självklara. Man SKA jobba minst åtta timmar om dagen. Men vad baserar jag den uppfattningen på? Inte på forskning. Inte på erfarenhet. Inte på logik. Jag baserar det på att alla andra gör så. Vilket jag i samtliga andra fall tycker är den absolut sämsta anledningen till att göra något. Som tur är berättar Ferriss att de flesta tänker precis som jag tills någon påpekar det för dem. Phu.

2. Produktivitet och effektivitet. Det här är en av få saker som jag faktiskt minns från Handels, men då kallade vi det inre och yttre effektivitet (efficiency/effectiveness på engelska). Att vara effektiv är att göra saker rätt. Det är att göra optimala annonser med optimala brödtexter i optimala tidningar. Att vara produktiv är att göra rätt saker. Det är att ifrågasätta huruvida den där annonsen kommer att ge något för varumärket över huvud taget, eller om man snarare borde lägga pengarna på något annat. (Egentligen är väl det vad planners ska göra. Om kreatörer och produktionsledare ska göra reklamen effektiv, ska planners göra den produktiv.) Det intressanta är att Ferriss applicerar den här teorin på oss kontorsslavar, och inte minst på våra arbetsuppgifter. Vi kan skriva mail jättefort eller sms:a samtidigt som vi sitter i möte. Det är effektivt. Men är det produktivt? Gör det att vi tjänar optimalt med pengar på minimal tidsinsats? Eller skulle vi kunna jobba på ett annat sätt och få dubbelt så mycket gjort innan vi går hem klockan tre?

3. En multientreprenörs reklamsyn. Den här boken handlar väldigt mycket om reklam och marknadsföring, inte minst om sökordsoptimering. Intressant och skrämmande. Ferriss behandlar naturligtvis reklam med samma produktivitetskrav (mest utfall på minst tid/pengar) som allt annat här i livet. Och det ser så otroligt torftigt ut när han drar sina slutsatser. En sida av mig vill skrika att Nej, sådär enkelt är det inte, reklam är svårt, smart, spännande! Samtidigt måste jag inse att han nog har rätt. I de flesta fall kommer man jäkligt långt med Getty Image-baserade annonser i fackpress och några sponsrade länkar på Google.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle gå om man skalade upp Ferriss modeller till att gälla hela företag. Skulle man kunna driva en framgångsrik byrå där alla ägnade torsdag-söndag åt bergsklättring eller magdans? Antagligen. Vi får se vad som händer när jag har läst klart boken.

(En brasklapp: Jag vet inte om det beror på originaltexten eller den svenska översättningen, men språket är bedrövligt, som vanligt i den här sortens amerikansk dick-lit. Läs så fort att du inte hinner bry dig).

Adid-ass

2010-03-19T13:09:00.003+01:00

Scenario: Kund har sinnessjukt mycket pengar. Kund har ett jättekänt och omtyckt varumärke. Byrå får nämnda pengar. Och gör det här.

Jag vet inte ens om det är lönt att påpeka att nästan alla kvinnor i filmen presenteras som rumpor (utom hon som slickar på glassen, då) medan männen är aktiva. Det är hur som helst väldigt märkligt att ta ut konceptet Celebrating Originality on the Streets genom en reklamfilm som inte är det minsta originell. Raden har ju nåt, helt klart. Tänk om man sket i att betala kändisar och fotomodeller med snygga rumpor en massa pengar och gick ut och hyllade originella människor på gatorna på riktigt istället. Starta en blogg. Ge dem en kram. Bjud på öl. Låt människor vara kampanjen, oavsett om de har Adidaspjuck eller inte. Men för guds skull. GÖR NÅT!

Lösgodis.

2010-03-17T13:41:00.002+01:00

Tre saker jag har tänkt på den senaste veckan.

1. Trololo. Den här filmen blev ju en jättehit på Youtube nyligen.

I helgen diskuterade vi vad som är knäppast med filmer. Vi kom fram till den här rankingen: 1. Att sången inte har någon text. 2. Hans leende 3. Hans frisyr. 4. Scenografin 5. Låttiteln.

Nu har sångaren, som idag är en gammal farbror, spelat in en ny film där han tackar för den stora uppskattningen och föreslår att alla fans hjälps åt att skriva en text till låten. HUR SÖTT ÄR INTE DET?

Slutsats: Världen kanske inte går åt helvete trots allt.

2. Pressbyråns skyltbyte. Brief: Gör en kampanj om att Pressbyrån är bra på mellanmål. Lösning: Byt namn på skiten. Få Sveriges Konsumenter att rasa. Få folk att faktiskt bry sig. Hemskt bra.

3. Livets lotteri. Min första tanke är: Hur sjutton har Rädda Barnen råd med en sån här fet B-Reelproduktion? Men jag gillar verkligen idén. Alla har någon gång funderat på oddsen för att man faktiskt föddes till det privilegierade liv man lever. Här får man för en gångs skull ihop en allmänmänsklig tanke med en bra produktion och som dessutom hänger ihop med det man vill sälja.

Ja, det var allt just nu.

Vilket skulle bevisas.

2010-03-15T11:11:00.003+01:00

Jättemånga byråer tänker sluta lämna in bidrag och sitta i juryn i Resumés Reklamallsvenskan. Min byrå är en av dem. Jag stöttar bojkotten fullt ut. Efter ett år i Månadens Kampanj-jury är det väldigt svårt att se hur Resumé skulle mäkta med att organisera en ännu större och tyngre reklamtävling. Jag gillar Månadens och har haft många trevliga och intressanta diskussioner där. Men att tro att det har något gemensamt med proffsigt och genomtänkt juryarbete är helt enkelt fel. Man dricker ett glas och äter en macka, pratar reklam och röstar lite på en höft. Vilket inte alls ska underskattas. Men inte heller överskattas när det gäller att visa upp vad som är Sveriges bästa reklam.

Tyvärr blir det ju dessutom smärtsamt tydligt hur knasigt det blir att belöna den bransch man bevakar. Resumé kan ju inte skriva ett ord om bojkotten utan att sätta krokben för sig själva. Det borde vara skäl nog för att fundera ordentligt på det byråerna har skrivit under på.

Här är i sin helhet, brevet som skickades till Resumé. Några tankar?

Undertecknade byråer drar sig från och med idag ur tidningen Resumés tävling “Reklamallsvenskan”. Det betyder att vi avstår från att skicka in bidrag och att vi kliver av juryarbetet. Månadens Kampanj har varit en opretentiös temperaturmätare på den kreativa standarden i svensk reklam. Den har gett duktiga yrkesmän och -kvinnor tillfälle att ses en gång i månaden och diskutera reklam. Som skolbänk för Resumés journalister ska den heller inte underskattas. Tävlingsmomentet har egentligen varit underordnat och vi har sett Månadens Kampanj som ett naturligt inslag i Resumé.

Med lanseringen av Reklamallsvenskan har Resumé nu tagit ett medvetet och radikalt steg mot ambitionen att skapa “Sveriges största kreativa reklamtävling” som ska bli “byråernas viktigaste marknadsföringskanal”. Vi ställer oss undrande inför det faktum att Resumé åtar sig att vara både branschens kritiska granskare och ”vår viktigaste marknadsföringskanal”. I sin nuvarande utformning riskerar Reklamallsvenskan dessutom att spegla reklambranschen som en kvartalsekonomi där varumärken, byråer och individer gör succé eller fiasko i månadstempo. Alltså tvärs emot allt vad långsiktighet, konsekvens och uthållighet heter.

Vår viktigaste kreativitetstävling sedan snart 50 år är Guldägget. Det är en tävling där branschen själv har både ansvar och möjlighet att påverka utformning och utveckling. Tävlingen är ständigt satt under lupp och har genom åren haft förmågan att förändras med sin tid. Inte felfritt eller utan konvulsioner, men det är så progressiv utveckling sker.

Vi kommer nu att öka vårt engagemang i utvecklingen av Guldägget. Vi kommer också undersöka om någon form av mer frekvent återkommande evenemang med aktuell reklam kan genomföras inom ramen för Sveriges Kommunikationsbyråer, med eller utan tävlingsmoment. Resumé är självklart välkommen att bevaka ett sådant evenemang om det blir verklighet. Lika självklart och kritiskt som man idag bevakar och granskar Guldägget.

Abby Norm, ACNE Advertising, ANR BBDO, CP+B Europé, DDB, DraftFCB, Forsman & Bodenfors, Farfar, Frankenstein, Fältman & Malmén, Garbergs, Great Works, Happy F&B, Hilanders, King, Le Bureau, Lowe Brindfors, Ogilvy, Saatchi & Saatchi, Scholz & Friends, Stenström/Red Cell, Storåkers McCann, SWE, The Fan Club, Valentin&Byhr, Volt, Volontaire, Åkestam Holst

Nu har jag skrivit på Guldäggsbloggen igen.

2010-03-10T13:37:00.002+01:00

Glömde visst att posta förra veckans inlägg, men här kan ni läsa vad jag tycker om Folkets Guldägg.

Att få frågor som man sedan skriver svar på är ett väldigt behagligt bloggformat. Om frågorna dessutom ställs av en klok person är det ännu mer behagligt. Man behöver i princip inte göra någonting.

Om 21 minuter ska jag presentera en ganska rolig idé. Sen åker jag bort ett par dagar. Vi hörs sen!

Livet utan musa.

2010-03-08T21:23:00.004+01:00

Bild från Graphix Chik

Det är snart fyra år sedan jag började blogga. Under min första bloggvecka var det Cannesfestival. Åkestam.Holst vann ett guldlejon för ett DR som hade skickats ut i typ 3 ex. Flicka-kampanjen älskades ihjäl. Big Ad var den första reklamfilmen som producerades enbart för att visas på Youtube, som startade året innan. Jag älskade mina gråa urtvättade Acne-jeans. Kort och gott: Det var inte igår.

När jag startade den här bloggen var jag riktigt förbannad. Jag tyckte att nästan all reklam var skit. Och var den inte skit, var den ointressant. Och var den till och med intressant, var jag rätt säker på att den inte funkade.

Jag var förbannad på kunder som pratade om budskapsförståelse, mediebyråer som kom dragande med OBS-värden och kollegor som tyckte att interaktiv reklam var samma sak som en fet kampanjsajt eller möjligtvis en banner.

Men på senaste tiden har den där ilskan runnit av mig. Och när jag satt i Guldäggsjuryn förra veckan fattade jag varför: Vi början ta mig tusan att närma oss. Vi är inte längre några förvirrade 23-åringar som pratar om reklam som gör jobbet och idéer som är "på riktigt" och tycker att alla andra är dumma i huvudet. Vi är en hel bransch.

I Sverige produceras det dagligen kommunikation som faktiskt är intressant på riktigt. När man tittar på TV eller läser en tidning ser man i och för sig att det mesta fortfarande är rätt uselt. Men jag märker ändå att mina gamla utbrott inte behövs. Det handlar inte längre om OM vi ska göra reklam som är på riktigt, viktig och respektfull, utan HUR.

Och det, mina vänner, har jag inte svaret på. Och det är skitsvårt att blogga när man inte har några svar.

Vad säger ni? Är ni fortfarande arga?

Pausfågel

2010-03-08T14:04:00.002+01:00

Som ni märker så skriver jag ingenting just nu. Jag tror att jag vet vad det beror på. Ska försöka formulera ett inlägg om det. Snart.

Guldäggsjuryn dag 1

2010-03-01T20:25:00.002+01:00

Idag är en rolig dag att jobba med det jag gör. Jag är nämligen imponerad, avundsjuk och nästan lite rörd av tanken på hur många bra reklamgrejer som gjordes i Sverige 2009.

Av 93 inskickade bidrag i mediekategorin var det knappt något jag inte med stolthet hade satt mitt eget namn på. Jag vet inte hur det var i de andra kategorierna, men jag hoppas (och tror) att det var ungefär samma sak där.

Alltså 1: De som får nomineringar och ägg i år ska vara jäkligt glada och stolta. Och ha en stor smula tur.

Alltså 2: Många otroligt bra jobb kommer att bli utan. Grejer som för några år sedan hade varit solklara favoriter kanske inte ens klarar första gallringen nu. Det är trist för dem det drabbar. Men ändå väldigt roligt om man ser till branschen i stort. De förändringar som vi har tjatat om och slitit med i ett antal år börjar äntligen få genomslag. Det är lite magiskt att se.

Imorgon bitti får vi veta vilka jobb som har klarat jurygruppernas första granskning. Sen tar diskussionerna vid. Må bästa (eller mest tursamma) jobb vinna.

Emotionellt drivet varumärkesbyggande

2010-02-25T11:20:00.003+01:00

Dan Landin har skrivit det bästa och argaste blogginlägget jag har läst på mycket länge. På några stycken lyckas han få in en crash-course i modern reklamvetenskap och inte så få kängor till folk (jag läser marknadschefer) som fortfarande refererar till hundra år gamla teorier.

Jag älskar det. Läs läs läs!

Here's you missing haf, Mr Wanamaker.

Klockan tickar

2010-02-25T10:04:00.003+01:00

Bild härifrån.

Det börjar bli dags att lämna in arbetsprover till reklamskolorna. Ni är många som hör av er till mig och vill ha tips och råd. Jag tittar gärna och svarar så gott jag kan, men här är ett inlägg med lite allmänna tips och svar som jag tror att fler av er kan ha nytta av.

Hur kommer man in i reklambranschen?
Innan man söker till skolorna kan det vara bra att prova om man kommer att trivas. Genom att gå en kvällskurs på exempelvis Berghs får man lära sig grunderna och märker förhoppningsvis om man skulle trivas på skolan heltid. En annan väg är att söka jobb som ateljéassistent på någon större byrå. Då jobbar man med enklare uppgifter under ett år och får se reklamverkligheten på nära håll. Båda de här alternativen ökar också chansen för att komma in på skolorna ordentligt.

Okej, jag har redan gått en kurs eller assat ett år. Jag vet vad jag vill. Hur ska jag lyckas med arbetsproverna?

1. Gör många lösningar på uppgifterna. Bolla med kloka människor du känner.

2. Välj EN lösning på varje uppgift. Det ingår också i jobbet att kunna bedöma vad som är en bra idé.

3. Skriv en ordentlig förklaring till din lösning. Vilka insikter den bygger på, varför den är smart och hur den ska fungera.

4. Skissa ut lösningen ordentligt i photoshop/indesign. Om du söker copy ska du självklart fokusera på texten, och formen om du söker AD, men se till att skissen är så genomarbetad och tydlig i både text och form som det bara är möjligt.

5. Om lösningen innehåller flera delar, se till att du beskriver hur delarna hänger ihop.

6. Lös olika uppgifter på olika sätt. Se till att du visar upp hela din förmåga. Gör till exempel en lösning som är klassisk reklam, en som är digital, en som är händelsebaserad och en som är en tjänst eller produkt.

Fasen också. Jag gjorde allt det där och ÄNDÅ kom jag inte in. Vad ska jag göra nu??

Sura, gråt, beklaga dig, gå ut och drick öl. Sen är det bara att morska upp sig och försöka igen. Väldigt många duktiga kreatörer kom inte in på första försöket. (Första gången min duktiga kollega Sebbe sökte till Berghs gick in i järnaffären i Fagersta och köpte panel som han monterade arbetsproverna på. Året efter hade han lärt sig att det var pannå som gällde) Ring upp skolan och fråga vad du måste bli bättre på till nästa år. Sök ett till assistentjobb. Följ fler reklambloggar. Och försök igen.

Lycka till!

7 veckor kvar

2010-02-24T09:59:00.003+01:00

Nu är det sju veckor kvar till Guldägget. På uppdrag av Guldäggsbloggen kommer jag var och en av de sju veckorna att tycka till om några branschaktuella händelser. Första inlägget publiceras idag. Läs det på Guldäggsbloggen eller varför inte direkt här?

Om guldäggsjuryn
Eftersom juryprocessen omges av så stor sekretess, visste jag inte förrän jag läste i tidningen att det var så många från min byrå i juryn. Jag kan hålla med kritikerna om att det är lite konstigt. Jag vet inte om man har så stor fördel av juryrepresentation egentligen. Men eftersom Guldägget är en branschangelägenhet är det onödigt att trampa på ömma tår. Men jag tycker att det är minst lika allvarligt att vi fortfarande har förhållandevis få kvinnor i juryn. Och att vi aldrig har haft en kvinnlig huvudjuryordförande.

Om att 6% av VD:ar i reklambranschen är kvinnor
Jag tror inte att det handlar om illvilja, snarare om strukturer. Problemet med VD-stolen är att den fylls av en enda person. Antingen är företagets VD 100% kvinna eller 100% man, man kan inte att gå stegvis fram som i en styrelse eller en ledningsgrupp. Ett annat faktum är att reklambranschen består av ganska små företag där VD oftast rekryteras ur de egna leden. Så länge det mest är män som startar och driver byråer, tror jag därför att männen kommer att fortsätta vara VD:ar. Men varför startar så få kvinnor byråer? Det är tiotusenkronorsfrågan.

Om hur snökaoset påverkar kreativitet
Bedrövligt, tror jag. Jag har själv aldrig haft så lite inspiration som jag är just nu. Rent konkret påverkas man naturligtvis av att tak rasar in under filminspelningar, att fotografer blir tio timmar försenade på stillastående tåg, samt att alla försöker skriva filmmanus som kräver location i Los Angeles.

Sammanfattning av en helg i Borås.

2010-02-22T14:01:00.005+01:00

Ett borttappat filmteam i snöstorm.

Två helkvällar på Harry's (en med pop-kulturquiz och en med karaoke.)

Vår location kl 8.00 sista inspelningsdagen. (detaljer från Borås Tidning).

Ungefär 10 förhoppningsvis roliga filmer. Som ni aldrig kommer att få se om ni inte bor i Norge.

En tråkigare nyhet

2010-02-18T11:40:00.003+01:00

Enligt en artikel i Resumé idag är andelen kvinnliga VD:ar i reklambranschen 8%.

Glada nyheter

2010-02-18T11:14:00.002+01:00

1. Min grymma kollega Anna Ohlsson har blivit utsedd till en av Sveriges tre bästa produktionsledare i Regis tävling Årets Byrå.

2. Garbergs har fått fem nomineringar i Gyllene Hjulet som belönar 2009 års bästa sponsringar och event.

Jag brukar försöka att inte skrytblogga. Och i natt drömde jag att vi var nominerade i tävlingen Sveriges Bästa Reklamjacka. Tävlingen belönade kreativt användande av jacka som media och vi var nominerade för en blå jacka vi hade designat för Telenor.

Någonstans ringer en klocka om att det finns väldigt många tävlingar i den här branschen. Ibland kanske lite för många. Men just Gyllene Hjulet blir jag väldigt glad över. Garbergs har ju precis som många andra traditionella byråer brottats med att våra jobb lätt hamnar i samma mallar. I somras bestämde vi oss för att många fler av våra kampanjer skulle utgå ifrån riktiga händelser. Och tydligen har vi kommit en bit på vägen.

Här är de nominerade kampanjerna:

Telenor

Svenska Spel/Svenska Supporterlaget

NetOnNet i Linköping

Och så den här kampanjen för Fortum som vi tyvärr inte har fått upp på U-tube än.

3. I eftermiddag åker jag till metropolen Borås där jag ska tillbringa en långhelg på ett lager tillsammans med truckförare, en göteborsk regissör och ett antal rappande norrmän.

Ettårsdagen

2010-02-16T15:12:00.003+01:00

Idag fick jag en Twitter-mention av Twopcharts som gratulerar mig på ettårsdagen. Tydligen var det den 16 februari 2009 som jag skickade ut min första tweet i universum.

Jag måste säga att twitter är en tjänst som jag uppskattar mer och mer. Det började med att jag skaffade Tweetdeck och la upp sökningar på mina kunder och kampanjer (knark). Sen började en massa andra människor skaffa twitter och jag kunde se hur mina egna blogginlägg och tweets spred sig till människor jag inte kände (knark). Sen märkte jag att allt viktigt märktes på twitter ungefär samtidigt som det dök upp någon annan stans (knark). Sen kom How Hetero (knark). Och på den vägen är det. Jag är beroende. Jag kräver inte att alla andra ska vara det. Men jag är det i alla fall.

Men ibland undrar jag om det finns någon konspiration från det som David Orlic brukar kalla för Vuxna Människor, som går ut på att förminska och förlöjliga allt som de själva inte förstår. Ni vet, de som säger att en blogg är en dagbok på internet. Eller att twitter handlar om självupptagna människor som vill berätta för hela universum vad de äter till middag.

Ibland har jag försökt rätta till och förklara. Men sen inser jag att det inte är en missuppfattning. De här människorna vill tro att det är så. Jag vet inte vad de har att tjäna på det. Men så är det. Synd bara att så många av dem sitter på maktpositioner. Det gör ju livet så mycket tråkigare och krångligare för så många andra.

Tack för ett fint första år, twitter!

Don't ask why. There is no why.

2010-02-15T09:48:00.004+01:00

Igår såg jag en fantastisk film på Bio Rio. Man on Wire.

Det är alltså en dokumentärfilm om Philippe Petit, en ung fransman som var helt besatt av tanken på att gå på lina mellan de två World Trade Center-tornen. Och gjorde det. Hela projektet dokumenterades av gruppen själva och av privatpersoner och media.

Om du funderar på att kolla lite Ads of The World eller så för att få inspiration idag, gör inte det. Se den här filmen istället. Människan är antagligen fullkomligt galen. Men det är ganska fantastiskt att se någon gå upp så fullständigt i en dröm. Att få med sig tiotals kumpaner på ren vilja. Att misslyckas gång på gång och ändå bara köra på. Och framför allt: Att våga säga rakt ut att det inte finns någon anledning till att göra det han gör, förutom att ha gjort det.

Nina Åkestam, Olle Nordell and 1 008 311 others like this

2010-02-12T15:31:00.004+01:00

Lika bra att jag postar den nu, om inte annat som en dagboksanteckning.

Idag (den 12:e februari 2010), kära dagbok, tycker alla reklamare i hela världen är den här filmen är hur festlig som helst:

Frågan är: Har vi glömt den om en vecka? En månad? Ett år? Eller kommer begreppet I'm on a horse att bita sig fast i vårt medvetande för alltid?

Era tips

2010-02-12T10:37:00.005+01:00

Häromdagen var jag lite oinspirerad och bad om tips på saker jag skulle kunna skriva om. Här är de.

Tips 1.

Tipsare: Pelle

Tipsar om sajten Eat A Chiquita.

Min kommentar: Rätt kul att designa nya klistermärken till bananen. Däremot fattar jag inte riktigt om redesignen ska göras på riktigt. Det finns massor att göra i Chiquitastaden, men frågan är om något av det är tillräckligt kul för att man ska orka hålla på.

Tips 2.

Tipsare: Allcookedup

Tipsar om programmet P3 Text där jag var med i söndags. Man kan lyssna på det här.

Min kommentar: Tipsaren erkänner att det är lite konstigt att tipsa mig om något jag själv var med i, men eftersom det kom med en inbakad komplimang tycker jag att det var ett mycket bra tips.

Tips 3.

Tipsare: Ludde.

Tipsar om filmen 20th century jostiband opening.

Min kommentar: Det är precis såna här meningslösheter som gör att man älskar internet.

Tips 4.

Tipsare: Johan

Tipsar om bloggen Jobba utan klipp.

Min kommentar: Bloggen är överlag rolig. Men om den är på riktigt, och Niklas faktiskt vill jobba med reklam, tror jag tyvärr inte att det är en så bra idé. Visserligen kan vi reklambyråer svara ja på alla tolv krav som Niklas ställer på en arbetsgivare. Men vi vill inte låtsas om det. Att anställa Niklas skulle innebära att man erkänner att man bara är ett gäng lirare som glider runt i konstiga kläder och är sådär skönt kreativa. Och det är ett stort no-no.

Tips 5.

Tipsare: r.

Tipsar om filmen Social Media Revolution

Min kommentar: Den här filmen har visats 1,5 miljoner gånger. Tänk att det finns så många människor i världen som sitter och funderar på vad man ska göra med sociala medier, utan att lyckas. På 60-talet tog sig både USA och Sovjet till månen på typ 10 år. Våra största sociala medier har funnits i fem år nu, och vi har fortfarande ingen aning. Lite skrämmande.

Hepp!

Dagens skylt

2010-02-11T10:10:00.004+01:00

Jag har ju ett tag funderat på om inte skylten är den intressantaste och mest inspirerande formen av reklam. Idag fick jag vatten på min kvarn. Farfar har gjort en kampanj för Nokia i London.

The World's Biggest Signpost from adghost on Vimeo.

Jag tycker att det här är en strålande idé. Digitalt är ju som allra bäst när det får interagera med verkligheten. Och en skylt är alltid en skylt. Eller som i det här fallet, Skylt 2.0. Det kanske är det min framtida byrå ska syssla med.

En sån där dag.

2010-02-10T14:58:00.002+01:00

Jag är hemskt ledsen, men jag kan inte komma på någonting att skriva om. De senaste dagarna har jag varit hemskt stingslig kring språk i allmänhet. Det räcker att någon skriver Vi har öppet mellan 8-17 för att jag ska gå i taket.

(Kanske beror det på att jag var i Åre i helgen, där varje vecka är felskrivarfestival. Där kan man beskåda skyltar som Kids below 140 cm is recommended to the gondols och klassikern Singelque).

Hur som helst blir det inga bra blogginlägg med såna här förutsättningar. Kan du inte tipsa om något kul? Artikel, blogg, bild, film, whatever.

Tack snälla.

Superbowl

2010-02-09T10:03:00.001+01:00

Jag citerar Adliterate:

"I'd include a link to the inconsequential work that ran but you'd be better off spending the time reading a slim volume the worst poetry imaginable while repeatedly beating yourself over the head with a cricket bat."

Här kan du kolla på filmer och se om du håller med.

Uppdatering

2010-02-08T15:37:00.002+01:00

Med ungefär ett halvt sekels mellanrum uppdaterar jag min länklista i högerspalten på bloggen.

Nyhet nummer ett är sektionen Skolor för dig som vill jobba med reklam som innehåller länkar till precis det. Det händer rätt ofta att ni hör av er till mig med funderingar kring utbildningar och livsval. Jag svarar gärna på alla frågor, men eftersom jag själv bara har gått på en av alla skolor som finns är det nog säkrast att komplettera med lite egen research. Ni får hemskt gärna kommentera det här inlägget med tips om andra utbildningar ni själva har gått, så uppdaterar jag listan.

Nyhet nummer två är den mest självklara bloggen sedan Fyra till fem. Berghs School of Spexxx måste ses för att förstås. Men med den här bloggen i mappen behöver man liksom inte mycket mer.

Over and out.

(Jag måste hitta ett sätt att signa av blogginlägg som inte har någon naturlig avslutning. Jag har testat allt från ett käckt Hej så länge! till postironiska På återseende till modebloggschica Au Revoir, men inget känns rätt. Några förslag?)

Efter reklam för reklam: Reklam för reklamare.

2010-02-04T14:22:00.004+01:00

För första gången har det gjorts en reklamfilm som handlar om... mig. Det är ett litet Youtubeklipp inspelat hemma i min kokvrå.

Varje söndag går programmet P3 Text där olika former av skribenter intervjuas, och den här veckan ska alltså jag vara med. I december satt jag och programledaren/poeten Daniel Boyacioglu i min soffa i ett par timmar och pratade om att skriva reklam. Jag har ingen aning om hur det kommer att låta i radio, men det var trevlig då i alla fall. Här kan man läsa lite mer om vad programmet handlar om. Och se en bild där jag ser ut som en liten tant.

P3 på söndag kl 18 alltså.

Apropå det förra inlägget

2010-02-03T12:22:00.002+01:00

Jag fick ett TED-tips från Johan Östlund, som numer finns på DDB i Hong Kong (coolt).

Det handlar om motivation i kreativa yrken, och att företag väldigt ofta gör tvärtemot vad vetenskapen säger. Se!

Mera FB åt folket

2010-02-02T17:22:00.004+01:00

Imorse läste jag en artikel i SvD som handlade om multitasking på jobbet. Alltså förmågan att twittra, Facebooka och dricka kaffe samtidigt som man sköter mer eller mindre kvalificerade arbetsuppgifter. I artikeln får vi möta Siri, vars chef har blockerat Facebook på arbetsplatsen. Siri tycker att han gör fel, och menar att hon skulle vara mer effektiv om hon fick styra sin tid själv.

Jag har massor av kompisar och kunder som inte kommer åt viktiga webbfunktioner på jobbet. Stora företag med anställda som är civilekonomer och jurister skyller på datasäkerhet, men jag tror snarare att det bygger på lika delar rädsla och bristande förtroende. Man tror helt enkelt, som Siris chef, att det kommer att bli mindre gjort om man ger de anställda möjlighet att välja. Även om arbetsbeskrivningen innehåller ord som högutbildad, kundansvarig och höginkomsttagare.

Man kan tycka att de här cheferna har fel på ett humanistiskt plan (det gör jag). Men dessutom fick artikeln om Siri mig att minnas en bok jag läste första året på Handels. Det var Jaffees Organization Theory. I den boken refereras det till en hel massa studier som jag tyvärr inte minns namnet på, men de var från ganska tidig industrialisering.

Ett experiment handlade om en fabrik där man lät arbetarna själva bestämma hastigheten på det löpande bandet. Forskarna hade förväntat sig en minskning i effektiviteten. Resultatet blev tvärtom. I en annan studie fick lät man olika grupper av arbetare jobba i olika trevliga miljöer. Vissa fick bra belysning, ha musik om de ville, ta pauser när som helst. Andra fick inte bestämma själva. Produktiviteten steg med varje förbättring av arbetsmiljön.

Slutsats: Om inte människor har blivit betydligt dummare de senaste 60-100 åren, är det smart att låta folk bestämma själva. Frihet under ansvar är en sliten klyscha, men hittills finns det ingen visat att motsatsen skulle vara bättre. I något avseende.

Nu ska jag ta mig friheten att fortsätta jobba med det jag egentligen håller på med.

Existentiell fråga

2010-02-01T17:24:00.002+01:00

Är det aldrig några reklamfester längre? Eller är jag bara inte bjuden?

Tyvärr.

2010-02-01T10:00:00.001+01:00

Det finns absolut ingenting att skriva om just nu. Jag tror att det beror på januari. Men eftersom den bedrövliga månaden är slut nu, kanske det blir bättring framöver. Håll ut!

En Guldskribent, 27 jan 11:39

2010-01-27T11:15:00.002+01:00

Det här är en väldigt rolig kommentarstråd från Guldäggsbloggen.

På bloggen, som trots att den är endorsad av Dagens Media lider av hemskt låg aktivitet, får ett antal branschpersoner skriva om Guldägget. Anonymt. Någon av skribenterna tar upp frågan om anonymitet varpå total förvirring utbryter. För hur kan man föra en diskussion om man inte kan identifiera vem som säger vad? Det funkar med alias, men när alla heter anonym blir det helfestligt. Framför allt eftersom både inlägg och kommentarer förhandsgranskas innan de publiceras och därmed laggar.

Guldäggsbloggen är egentligen ingen dum idé, men ett antal beslut på vägen gör att det inte riktigt funkar. Man har valt bloggen som kampanjidé, men vill inte riktigt acceptera vad den innebär. För en blogg utan åsikter, spets och bråk är knappt en blogg. I alla fall inte om den ska vara opinionsbildande och behandla ett ämne som folk faktiskt bryr sig om.

När jag själv blev tillfrågad om att skriva på Guldäggsbloggen frågade jag om jag fick skriva under mina inlägg. Det fick jag, men helst inte. Så då tänkte jag att det kanske ändå vore kul att prova att göra som folk gör mest: Tycka en jäkla massa, utan att någon kan hålla mig ansvarig. Så jag skrev några inlägg. Och ingen brydde sig.

Jag bloggar för att få reaktioner. Om ingen kommenterar eller retweetar mina inlägg är det #fail. Så även om jag surnar till ibland när jag tycker att folk är dumma i huvudet, är det i alla fall mycket bättre än att säga något man tycker är viktigt när ingen lyssnar.

Så frågan är nu: Ska jag berätta vilka inlägg som är mina? Eller är det bättre att de får fortsätta vara anonyma?

And tell me what street compares with Mott Street in july?

2010-01-25T15:40:00.003+01:00

After Work på Greene Street.

Om den mot förmodan finns kvar på din byrå, kan jag tipsa om New York-artikeln i senaste numret av pappers-Resumé. Där finns handfasta tips om vad som gäller och hur man går till väga för att jobba på byrå i USA. Det är precis den sortens artiklar jag vill ha i Resumé. Mera, mera!

Dritbra!

2010-01-21T22:10:00.004+01:00

Här en en film. Den handlar om en strålande tjänst för IKEA som tyvärr inte finns i verkligheten.

IKEA Organizer from Fredrik Holmberg on Vimeo.

Bakom idén står Hyper Island-eleverna Fredrik Holmberg, Alexander Strand-Kristensen, Linda Karlsson och Layla Cavalcante.

Jag tycker att det här är bra av 7 anledningar.

1. Det bygger på en ren, tydlig och relevant insikt
2. Det funkar för varumärket och bygger det åt rätt håll
3. Det kan inte så lätt kopieras av andra varumärken
4. Det är hjälpsamt
5. Det är affärsdrivande
6. Det kan bli stort nog att göra skillnad
7. Det är inte ett fall av reklamslalom
8. Det är praktiskt möjligt att genomföra

Skulle tro att det händer tre gånger om året att en idé uppfyller alla de här kriterierna. Det enda som fattas är anledning 9 (Det är insålt till kunden) och 10 (Det är genomfört). Jag hoppas verkligen att IKEA förstår att de borde fixa det.

(Rubriken till det här inlägget kommer från en väldigt rolig norsk reklamfilm där småkillar bygger om en järnvägsräls till en loop. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det är reklam för, vilket tyder på att den kanske inte var så bra trots allt. Men är det någon som vet vilken jag menar?)

Uppdaterat: Tack Hansby. Här är den.

Dagens TV-tips

2010-01-21T14:47:00.002+01:00

Nu har jag tittat på första avsnittet av Landet Brunsås. Eftersom det här verkar vara en ännu större angelägenhet för reklambranschen än faktumet att Gina Tricot har bytt modell, känner jag att en kommentar är på sin plats.

Landet Brunsås är ett samhällsprogram om svensk matkultur. Lite som Värsta Språket. Vi får följa trion Lotta Lundgren, Henrik Schyffert och Erik Haag när de irrar runt bland kebabpizzor, kåldolmar och matforskare. Ett intressant ämne, således.

Som ni vet är jag fascinerad av (och möjligen lite hemligt förälskad i) Lotta Lundgren, och precis som jag hade hoppats är det hon som tar ledningen i programmet. Och gör det med bravur. Så länge Lotta är i bild är det intressant och precis lagom lättsamt. Men jag undrar lite varför Schyffert och Haag spexar så mycket i bakgrunden. När Mexikos konsul bjuds på tacomiddag hemma hos familjen Haag får hon knappt en syl i vädret eftersom Erik måste prata svengelska hela tiden. Och Schyfferts limpmacka med Oboy är liksom inte lika intressant som Kjell A Nordströms analys av svensk kulturimport.

Jag förstår grejen med att plocka in kända och underhållande ansikten. Men jag hoppas att man i de kommande programmen vågar lita mer på att det är ämnet som är underhållningen, inte spexet runt omkring. För både Haag och Schyffert kan ju vara väldigt bra när de får lov att vara allvarliga. Vi får helt enkelt kolla vidare nästa vecka.

Förresten blev jag bjuden på middag hemma hos en riktig mexikanska för någon månad sen. Hon pratade väldigt mycket om att svensk tex-mex är heeeelt annorlunda än mexikansk mat. Men ärligt talat tyckte jag inte att det var så stor skillnad. Jag kanske har matkulturell dyslexi. Desto större anledning att fortsätta kolla på Landet Brunsås.

B-2-Whatever

2010-01-20T13:22:00.002+01:00

Idag åt jag lunch med Marco som är planner och Berghs-lärare. Det visade sig att vi hade väldigt lika erfarenheter från reklamvärldens kanske mest misshandlade område: B-2-B.

Begreppet B-2-B-reklam är rätt lökigt, men det beskriver ju ganska bra vad det handlar om. Företag som ska sälja grejer till andra företag.

(Här finns plats för dig att tänka att du minsann inte tror på B2B och B2C. Det handlar ju om P2P, i slutändan är vi alla emotionella människor mm osv. Jag håller naturligtvis med. Men det är inte det inlägget handlar om. Och det finns faktiskt vissa skillnader på att kommunicera med en handfull välkända kunder och en massmarknad med många miljoner människor).

Ingen gillar B2B. Ryktet säger att det mest handlar om att skriva broschyrer som ingen läser samt åka på tryckintag för roll-ups. Jag och Marco kom snabbt överens om att det inte stämmer. Men inte nog med det: I de mest mossiga basindustriers korridorer händer det grejer just nu. Gamla familjeföretag generationskiftas. Ny teknik påverkar. Och så själva guldstjärnan: De här företagen vill bli publika. De vill inte längre skicka samma säljare med samma material till samma branschmässor. Men de har inte konsumentjättarnas klumpiga marknadsavdelningar. Den byrå som befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle har helst plötsligt världens chans att göra bra grejer.

Jag tror att vi de närmsta åren kommer att se allt mer intressanta idéer från företag vi aldrig har hört talas om förut.

Den 19:e januari.

2010-01-19T14:50:00.006+01:00

Du kanske är på rätt bra humör idag. Du kanske tänker att det inte spelar så stor roll att det är 50 cm snöslask på gatorna eller att det är mörkt ute fast klockan är tio i tre. Du kanske har massor av pengar kvar efter julens festligheter och roliga aktiviteter inplanerade för att göra av med dem. Du kanske känner dig helt harmonisk inför Guldäggsinlämningen på fredag. Inte nog med att du kan konstatera att dina jobb är bra nog för att vinna, du har gjort färdigt alla casefilmer och pdf:er och visar dem nu på projektor i repan för att ingjuta stolthet i dina kollegor.

Om det här stämmer in på dig, befinner vi oss väldigt långt ifrån varandra i sinnesstämning. Om du känner för att närma dig min, kan jag tipsa om en P1 Dokumentär jag lyssnade på i morse. Den heter Som en hora och handlar om ordet hora och varför alla kvinnor har blivit kallade det. Efter 28 minuter finns ett extra uppmuntrande inslag från en rättegång där en försvarsadvokat frågar ut en tonårstjej som har blivit utsatt för gruppvåldtäkt om hennes sexuella historia.

Jag har aldrig varit så här nära att skicka ansökningspapper till juristlinjen.

Om vi ska få in något reklamrelaterat i det här inlägget, kan vi konstatera att in mindre än två företag tyckte att det var en bra idé att köpa sökordet hora på Google.

Man blir typ åksjuk av att försöka jobba/blogga på tåg.

2010-01-18T15:15:00.000+01:00

Tänkte bara säga det, ni som förväntar er att jag ska prestera något särskilt idag.

Att tänka tvärt om.

2010-01-15T09:35:00.002+01:00

Det finns väldigt många djur vi människor gillar. Det är bara att hänga på Zoo Borns i tre minuter så förstår man varför. De djuren tenderar vi att ägna mycket tid och uppmärksamhet åt att pyssla om, studera och rädda. Sen finns det djur vi inte gillar. Råttor, kackerlackor, duvor och kråkor. De ägnar vi istället mycket tid åt att försöka utrota, trots att historien visar att vi aldrig lyckas. Men varför inte göra tvärt om? Varför inte använda djuren vi aldrig lyckas utrota?

Det är grundtanken i Joshua Kleins TED-talk. Det är 10 minuter långt. Kolla på det.

Joshua fascineras av kråkor. Inte för att de är gulliga eller utrotningshotade, utan för att de alltid klarar sig. Han menar, att istället för att försöka utrota såna djur, borde vi hitta system för att få dem att hjälpa oss. Joshua visar hur vi skulle kunna få kråkor att plocka skräp eller hjälpa till vid katastrofer genom att belöna dem med jordnötter.

En annan intressant aspekt av det här är hur enkelspårig den mänskliga hjärnan är. Vi kopplar fult=dåligt på nolltid, även om det inte alls stämmer. Studier visar att det inte bara gäller djur, utan medmänniskor också. En ganska obehaglig tanke, egentligen.

Det får bli dagens kreativa inspiration. Tack Kalle för tipset!

Det här är inget förslag, det är en order.

2010-01-14T10:55:00.002+01:00

Igår bjöd det fantabulösa magasinet Filter på förhandsvisning av en av de bästa filmer jag har sett i hela mitt liv.

Trailern får den att verka mycket simplare än den är. Det här är något så ovanligt som en obehaglig historia berättad med glädje. Skratta. Gråt. Bli förbannad. Gå och se Precious så fort som möjligt.

Är det förresten någon som har sett Fish Tank? Var den så bra som den verkar?

Det här är BRA reklam. Igen.

2010-01-13T16:59:00.002+01:00

Det är bara den 13:e januari och redan har jag sett tre kampanjer som jag gillar jättemycket. Här är den tredje:

Olika typer av träning.

2010-01-13T13:14:00.002+01:00

Det har blivit träningshysteri på jobbet. På lunchen ska ALLA ner i gymmet i källaren och deffa på olika sätt.

Jag försöker att inte bli involverad i hypen och laddar istället ner jättemånga iPhone-apps.

Några favoriter

Barillas Kokbok. Bättre än Arlas om man gillar pasta. Har bland annat en fiffig pastatimer.

To Do Neon där man skriver med fingret som penna.

TP. Mycket bättre än MIG. Tack Emmeli för tipset.

TED. Får mig att önska att jag hade längre tid att pendla till jobbet.

Gowalla. Får en barrunda att kännas som en tävling. Men jag önskar att folk slutade parkoppla det med Facebook och Twitter. Och checka in hemma och på jobbet.

DoodleJump. Kanske världens roligaste spel.

Andra tips?

Välkommen tillbaka, du som har haft långledigt.

2010-01-11T09:45:00.002+01:00

Idag är det första riktiga måndagen på året. Alla är tillbaka från semestern och man måste börja jobba på riktig. Hu.

Drömmer mig hellre tillbaka till helgen. Jag fyllde inte-längre-ungdomsrabatt-på-sas-och-sj och hade väldigt trevligt. Sandra gjorde en film av det. Tack snälla!

Nina's birthday. from Sandra Beijer on Vimeo.

Här är du.

2010-01-08T14:25:00.002+01:00

Vi som jobbar med reklam är väldigt förtjusta i målgrupper. Denna metod för att lite yxigt bunta ihop människor i grupper förenklar vår värld och får oss för en stund att tro att vi har lite mer kontroll på tillvaron än vi själva verket har. Att indelningen bygger på lika delar godtycke och fördomar orkar vi inte riktigt tänka på.

Från början delade man in människor efter demografiska variabler. Man/kvinna, ung/gammal, rik/fattig? Sen var det någon som kom på att alla 35-åriga rika kvinnor inte är likadana. Då kom man på andra sätt att dela upp människor. Jag tror att det kallas psykografiska segmenteringsvariabler. Det är liksom en blandning av de demografiska variablerna och verkligheten. Man erkänner att en 35-årig kvinna med fem barn har andra behov än en ensamstående. Att någon som gillar fiske kanske köper mer fiskespön än någon som gillar dans. Osv.

För ett tag sedan var jag på en dragning där man använde psykografiska varibler för att dela in landets befolkning. Snarare än att se till kön och ålder berättade man stolt att man använde etiketter som Fun & Friends, DINKs (double income no kids), The Golden Years osv. Det lät ju rätt bra.

Men så slog det mig plötsligt att något fattades. Alla vanliga människor. Bland de sex olika målgrupperna fanns ingen ensamstående. Ingen sjuk. Ingen fattig student eller pensionär. Inte ens ett par där den ena jobbar och den andra är arbetslös fick finnas. Istället beskrev alla definitioner en genomlyckad kärnfamilj i olika stadier av utveckling.

Kanske är det av välvilja som personen bakom definitionerna har valt att beskriva alla livsfaser i ett rosa skimmer. Men jag tror att man gör sitt varumärke en rejäl otjänst om man bortser från att folk inte alltid är lyckliga och badar i pengar. De flesta lite större företag har ju de här helt vanliga människorna som sina kunder. Och jag tror att det är lättare att prata med någon man förstår, eller i alla fall erkänner att de finns. Om jag ska vara cynisk tror jag att det finns pengar att tjäna även på studenter och ensamstående. Även om målgruppsbeskrivningen inte blir så klatchig.

/En TAUINK (tiny apartment unclear income no kids)

Stort och smått.

2010-01-08T09:32:00.003+01:00

Igår pratade jag med Johanna som pluggar på Handels i Göteborg. Det var ett trevligt samtal. Vi pratade om små varumärken på mogna marknader. Om retorik och personliga varumärken. På det hela taget perfekt uppvärmning för att börja jobba igen. Men det roligaste tycker jag var pratet om lokala varumärken.

Faktum är ju att väldigt få av Sveriges 1,9 miljoner företag är kända för någon annan än sina egna kunder. Men det behöver inte betyda att deras varumärken är svaga. Jag skulle tro att många av dem är betydligt mer populära hos sina kunder är jätteföretagen som vi i vanliga fall kallar för "varumärken".

Här är mina exempel. Du har kanske aldrig hört talas om dem. Men för mig är de hur viktiga som helst.

1. Pizzeria Venezia, Södermannagatan 45. Utifrån ser Venezia ut som vilken pizzeria som helst. Tittar man lite närmare på fönstren ser man pay-offen Kom som en gäst, gå som en vän. Kliver man in förstår man att det faktiskt stämmer.

Venezia har absurt många goda pizzor. De är en blandning mellan fin- och fulpizza som du inte visste att du saknade. Men pizzan är bara en liten del av grejen med Venezia. När man står och väntar på söndagspizzan kommer pizzabagaren att skämta om hur sliten man (kunden) ser ut. Fråga hur kvällen igår var. Och helt plötsligt står man där och ger honom en grundlig genomgång av middagar, hemmafester och utgångar. Han garvar medkännande. Och slänger på en extra pizzasallad gratis. Den mannen måste veta mer om Stockholms nattliv än Devi Brunson.

Man kom som en gäst. Och gick som en vän.

(Dock har Venezia nyligen gjort om sina menyer och sin grafiska profil. Det är synd. En felstavad meny med en pixlig bild av Venedig i bakgrunden har ersatts av en hel och ren och rättstavad. En liten bit av Venezia gick förlorad där, tror jag).

2. Aubergine Etno Mataffär, Nytorgsgatan 25. På Aubergine luktar det alla sorters kryddor på en gång. Man köper kassvis med frukt, grönsaker och konstiga burkar. Har man tur berättar handlaren vad han själv ska laga till middag medan han slevar upp Stockholms godaste inlagda oliver i plastburkar. Man förstår väldigt sällan vad han säger, men man är säker på att det kommer att bli väldigt gott.

På Aubergine tar de inte kort under 100 kronor. I vanliga fall avskyr jag sånt. Men just där är det ok, för att det blir så tydligt hur billigt allt är. På Coop väggivägg kostar det 100 spänn att bara titta på Renée Voltaires himalayanska kryddsalt. På Aubergine för man toppa veckans grönsaksmissbruk med fem börek och en gigantisk flaska granatäppekjuice för att ens komma i närheten. Sånt gillar jag.

3. Bakverket, Bondegatan 59. Bakverket är inte trevligare än något annat ställe. Det är snarare stökigare. Svårt att få bord, barnvagnskaos och hårda obekväma trästolar. Men de har Stockholms bästa frukost. Man får te i kanna, hemgjord lemonad som är så sur att tungan krullar sig, ostar och skinkor och en liten sallad med någon slags sesamdressing. Och gott bröd, så klart.

4. Amida Kolgrill, Folkungagatan 76. Om Bakverket är känt genom DN På Stan, är Amida känt genom alla andra forum som finns. Folkmun, även kallat. Man känner doften av Amida på hela Folkungagatan. På väggarna hänger signerade bilder av Bingo Rimér och Petter, som för övrigt har haft ett publikt verbalt battle om vem som är mest stammis på just Amida. Så gott är det alltså. Portionerna är gigantista och man får vänta en halv evighet på maten. Köper man grillspetsrulle har man snart rödkålsjox på hela kläderna. Men det gör inget.

Visa Favoriter på en större karta

Frågan är: Är det möjligt att förvandla ett storföretag till ett charmigt, personligt och felstavat Pizzeria Venezia? Vill man ens ha det så? Och skulle de lokala varumärkena må ännu bättre av professionell reklamhjälp (om de hade råd) eller skulle det sabba alltihop?

Dagens tips

2010-01-07T13:42:00.002+01:00

Om du liksom jag ibland kan känna dig förvirrad i den tycka-smaka-känna-värld vi arbetar i, och vill lite riktig akademisk hårdfakta, vill jag rekommendera PsyBlog. Det är helt enkelt en blogg om psykologiska studier. Lättläst, intressant och användbart. Som den här som handlar om att få teologistudenter att hjälpa en sjuk man.

Tack Dan för tipset!

Oysters, champagne, girls!

2010-01-07T11:21:00.004+01:00

Det började bubbla lite på Twitter och Facebook. Sen gick det fort. Företaget Sandhamnstek finns överallt. Precis på gränsen mellan verkligt/idiotiskt och påhittat/genialt. Det här blogginlägget gjorde min dag.

Eventuellt ännu roligare är människors förorättade reaktioner på Finest och Stureplan.se.

Ryktet säger att det är en kampanj för TV3s halvdokunånting om Sandhamn som kommer senare i vår. Jag hoppas att det stämmer. Och ägnar resten av dagen åt att vara glad och tacksam över att jag inte går på Handels längre.

En mjukstart

2010-01-04T11:20:00.002+01:00

Tillbaka på jobbet. Nästan ingen är här. Vi har bytt platser, så min utsikt har gått från bergvägg och tjuvrökande tonåringar till storslagen vy över vatten och Skeppsholme. Bra start. Några andra saker jag har tänkt på:

Ett potentiellt drömjobb är att skriva skyltar för olika skidområden. I utbyte mot gratis säsongskort.

Årets huvudjury i Guldägget verkar vara precis hur bra som helst.

Det är tråkigt att man inte kan skicka in grejer till Guldskrift längre.

Koppla inte in två iPhones till en dator samtidigt.

Det vore skönt med lite mer jullov.

Återkommer snart med bilder i Tunbjörksk anda från min nya julklappskamera.

God Jul!

2009-12-22T13:48:00.002+01:00

Nu avrundar vi den här bloggen för i år.

Två lästips en kall, snöig och något bakfull måndag när vi möblerar om på kontoret och man därför inte kan koncentrera sig på någonting.

2009-12-21T13:43:00.003+01:00

1. Fokus lista över 100 personer som har format 00-talet.

2. Blogginlägg om djurbebisar på zooborns.com

Listor.

2009-12-18T09:51:00.004+01:00

Nu är ett decennium snart slut och det är obligatoriskt att sammanfatta det i listform. Jag har två anledningar till att låta bli.

1. Jag är lat
2. Min reklamkunskap före 2006 är relativt begränsad.

Istället föreslår jag att du tar en titt på listorna som Goviral och AdWeek har knåpat ihop. Många gamla bekantskaper, och en hel del man behöver bli påmind om.

Förresten, en liten lista blir det i alla fall. Här är 13 låtar som har hörts mycket de senaste tio åren. Det skulle ha varit 10, men år 2003, 2007 och 2009 var tvungna att få två var. 2003, för att just de två låtarna kanske är de bästa på hela listan. 2007, eftersom det var då jag började på Garbergs och träffade Kalle och en massa andra viktiga saker man gärna vill påminnas om. 2009, för att jag saknar distans och inte har en aning om vilka låtar som är bäst i år.

Hursomhelst, listan innehåller:

2000 - Ramlar, Håkan Hellström
2001 - New York City Cops, The Strokes
2002 - Anyone Else But You, Moldy Peaches
2003 - Such Great Heights, Postal Service
2003 - I Touch Myself, Scala & Kolacny Brothers
2004 - I'd Rather Dance With You, Kings of Convenience
2005 - Tell No One About Tonight, Le Sport
2006 - Green Light, Marit Bergman
2007 - No One's Gonna Love You, Band of Horses
2007 - Vi kommer att dö samtidigt, Säkert!
2008 - Jungle Drum, Emiliana Torrini
2009 - Relator, Peter Yorn & Scarlet Johansson
2009 - Dreams-Come-True-Girl, Cass McCombs & Karen Black

Trevlig fredag!

Skulle jag sammanfatta 00-talet i en bild skulle det vara den här.

Vilken idiot som helst kan väcka uppmärksamhet. Det svåra är att väcka sympati. För det krävs det talang.

2009-12-17T16:04:00.002+01:00

When I want a high recall score, all I have to do is show a gorilla in a jock strap.

Så sa Leon Nordin respektive David Ogilvy på sin tid. Populära citat, båda två. Det märks inte minst på kommentarerna kring Studio Total häromdagen.

Det är mycket möjligt att herrarna Nordin och Ogilvy hade rätt en gång i tiden. Däremot skulle jag inte vilja säga att de har det nu. Vilken idiot som helst kan inte väcka uppmärksamhet.

Om Ogilvy skulle ta en gorilla och sätta på den en jock strap idag är jag inte säker på att någon skulle märka det över huvud taget. Den stackars gorillan skulle nämligen tävla mot det här.

Det här.

Och det här.

Och miljoner andra saker som är ännu knäppare, roligare och viktigare.

Uppmärksamhet är något man måste förtjäna, och får man genomslag förtjänar man en eloge. Jag är inte säker på hur man gör för att synas. Men jag är övertygad om att det kräver både list, fingertoppskänsla och hårt arbete. Och en sjutusan massa tur.

Musikhjälpen

2009-12-15T23:01:00.002+01:00

Just nu är det full fart på SVT och SR. Artister, programledare, idrottare och allsköns galenpannor jobbar med Musikhjälpen för att samla in pengar till kampen mot malaria. Det är lite som ett välgörenhetsrave. På ett bra sätt. I en värld av pråliga galor med fjolårets schlagerartister är det skönt med något annat.

Vill man göra det svårt för sig åker man till Göteborg och fäktas i medeltidskläder. Vill man göra det lätt för sig önskar man en låt för 50 kronor. Jag gör det senare och önskar Okända Djur med Olle Adolphson. Den känns passande, på något sätt. Önska och skänk här.

Safari

2009-12-15T13:36:00.002+01:00

Igår var jag på Berghs igen för att avsluta terminen med gänget på Idé och Konceptutveckling. Vi gjorde något väldigt lärorikt.

Alla tar med sig en reklamenhet som de verkligen gillar. Man skriver Stockholms tunnelbanestationer på lappar. Man drar en lapp. Man åker dit med reklamenheten och pratar med folk. Man dokumenterar. Man återförenas i ett tillstånd av chock och förvirring.

Jag vet inte hur ofta man måste upprepa det här för att det ska gå in i ens huvud. Men så här är det:

Regel 1. Ingen bryr sig om reklam.

Regel 2. Ingen tänker på reklam.

Regel 3. Ingen förstår reklam.

Regel 4. Ibland slås de tre ovanstående reglerna ut. Och ingen vet varför.

Bland elevernas reklamval fanns Pianotrappan, Delicato-annonser, Comviqs Brevduve-filmer, klassiska VW-annonser, dagens fyrsidiga annons för Hyresgästföreningen. Stora, kända, breda, tydliga, bra kampanjer. Ofta underhållande, emotionella, interaktiva. Tumregeln efter två timmar och kanske 50 intervjuer: Ingen hade sett någonting. Och hade de sett det, hade de inte förstått det. Och hade de gjort det, kunde de inte bry sig mindre.

Undantaget som stod ut var Friends gamla film. Då visste nästan alla helt plötsligt vad det handlade om. De gillade det. De gillade Friends. Varför? Ingen aning.

Nu var det här ingen vetenskaplig undersökning. Men väldigt nyttigt ändå. För vårt jobb handlar om att regel 4 ska gälla lite oftare. Jag närmar mig uppgiften med en stor dos ödmjukhet.

Ett beställningsjobb

2009-12-14T13:48:00.002+01:00

Frebro gav mig en liten twitterutmaning och frågade rakt ut vad jag tycker om Studio Totals olika jobb. Ni vet, Black Ascot, Arvikaorgasmen och det där. Lite jobbigt för mig. För en gångs skull vet jag nämligen inte riktigt vad jag tycker.

Det är imponerande att jobben får genomslag. Det ska gudarna veta att det inte är enkelt. Dessutom gillar jag att byrån jobbar med att berätta historier. De låter saker få vara lite oklara, snirkliga och overkliga. Förr i tiden gjorde man det i långa textannonser. Nu gör man det i bloggform eller på Youtube. Sak samma.

Samtidigt vet jag inte om det verkligen är bra kommunikation. Bra, som i betydelsen fungerande. Alltså: Skapar man bara uppmärksamhet, eller säljer man grejer också? Det vore intressant att veta hur exempelvis Black Ascot påverkade avsändaren (Malmö Opera, eller?) på kort och lång sikt.

Jag helt och hållet med Studio Total om att kommunikation inte behöver bygga på verkligheten. Ibland är det helt rätt att gräva där man står när man gör reklam. Men ibland är det bättre att bara kasta sig rakt ut. Däremot tror jag inte att lur-momentet är särskilt viktigt. Människor gillat fiktion i många sammanhang. De kan säkert gilla det som reklam också. En bra historia är en bra historia, även om den inte är på riktigt.

Sammanfattningsvis: Jag tycker att Studio Total tillför något intressant till en förhållandevis slätstruken reklambransch. Och ju mer de kan visa att det faktiskt är reklam de håller på med, och inte fri konst, desto intressantare blir det.

Andra åsikter?

Besviken

2009-12-09T16:28:00.003+01:00

Isabelle Ståhl skriver en artikel i Expressen. Den handlar om hemmafruideal som ett feministiskt problem. Det håller jag med om. Till punkt och pricka.

Men frågan är varför Isabelle känner sig manad att ta upp en av de kanske viktigaste feministiska förebilderna för unga tjejer just nu, min kollega och vän Sandra Beijer, som exempel? När Isabelle beskriver Niotillfem som en blogg som handlar om att "laga perfekt glaserade muffins ur mormors kokbok och sy lapptäcken och väggbonader, snarare än att gå ut och festa och förverkliga sig själva" är det ju så väldigt fel. Så fel att jag undrar om hon någonsin har läst bloggen.

Sandra är jättetydlig med att hon jobbar, festar, reser, lyssnar på musik, lagar mat, umgås med familj och vänner precis i den ordning hon själv vill, och uppmanar andra att göra det samma. Hon svarar på frågor om feminism. Hon tar ton mot skittidningar som Cosmo Girl. Hon lägger timmar varje dag på att hjälpa unga tjejer med sina problem. Och tro mig, de handlar inte om glaserade muffins.

Jag som känner Sandra privat vet att det inte är något bloggunikt fenomen. Hon tar plats. Hon hörs. Hon är en respekterad yrkesperson. Hon är förbannat kul att vara med.

Men (och det är här jag tyvärr tror att Isabelles och andra kritikers problem ligger): Hon gör det i 50-talsinspirerade kläder.

Jag trodde att feminism handlade om att se personer, inte yta. Tydligen håller inte alla med om det. Så sorgligt.

Somebody was very busy this weekend.

2009-12-08T17:05:00.002+01:00

This is a translated and slightly improved version of my previous post. Enjoy!

Noko jeans. The whole world is talking about it. The founders have been busy for years, a rather large crowd of fans have been around for a while, and now it’s really famous. Because PUB (a department store in Stockholm) decided not to sell it.

Noko themselves are alright with PUBs decision (at least that’s what they’re saying in their blog). I’m really not. Noko is hardly a commercial project. It’s rather an experiment of organisation. The point is highlighting problems and conditions. Now PUB won’t sell the jeans, due to the debate spurred by the clarification of workers conditions in the process. Oh, the irony.

Something tells me that you find a lot more to worry about when looking into the 50 dollar pants of Cheap Monday, than in Noko's expensive and completely open process. But because of that openness, which we so often ask for, Noko are punished. Hello The Process.

It strikes me that this is so typical for western economies. We love openness until it reveals an inconvenient truth. Be it huge steaks, SUVs or cheap jeans, we know it doesn't seem right, but we really don’t want to know. And when we are forced to, we'd rather boycott until the debate cools off, than actually deal with the problem.

PUB says their actions are part of a bigger project to analyze workers’ conditions for all the brands they carry. Excellent. But none of the other brands have been removed from the store. And I'm sorry to say that it will be easy to forget that detail once the Noko storm is over.

I understand that people are upset about workers’ conditions in North Korea. So am I. What I don’t get is what PUB were thinking when they first decide to carry Noko, then shut it down due to politics. Because Noko IS politics. It’s not your average hipster brand. And that’s where PUB gets it all wrong. If you want a part of the hip crowd's wallets (and PUB does, so desperately) you need to take a stand. But PUB doesn’t have the guts. And that’s why they come off as insecure, rather than interesting. No matter how many cool brands they carry.

So go Noko. You just wrote another chapter in denim history. Through a marvellous story, that just got even better.

HELLO IT'S Noko Jeans! from Noko Jeans on Vimeo.

Någon har haft fullt upp i helgen.

2009-12-07T15:22:00.005+01:00

Noko Jeans. Hela världen pratar om det. Grundarna har varit sysselsatta i flera år, en hyfsat stor skara intresserade har hängt med den senaste tiden, och nu är det riktigt känt. Eftersom PUB bestämmer sig för att inte sälja jeansen.

Noko själva tycker att PUB gör rätt (i alla fall säger de det i sin blogg). Jag är tveksam. Noko är knappast ett kommersiellt projekt. Det är en organisatoriskt experiment, snarare. Vitsen är att belysa problem och villkor. Och så får inte jeansen säljas för att villkoren är för dåliga? Något säger mig att man hittar betydligt mer att bli upprörda över om man granskar Cheap Mondays 400-kronorsbrallor, än Nokos dyra och totalt transparenta process. Men bara för att Noko är öppna med problemen blir de straffade. Hej Processen.

PUB menar att det här är en del av ett större arbete för att reda ut villkoren kring produktionen av allt de säljer. Det vore ju toppen. Men jag tror tyvärr att det kommer vara lätt att glömma den lilla detaljen när stormen kring Noko är över.

Jag förstår att man upprörs över hur illa arbetare har det i Nordkorea. Det gör jag själv också. Det jag inte fattar är varför PUB ger sig på att sälja grejerna, och sen bestämmer sig för att inte göra det eftersom det är politiskt. Dels är ju politik hela grejen med Noko. Dels är det direkt kontraproduktivt om man vill bli ett trendigt ställe, som PUB så gärna vill. Man måste ta ställning. Men det vågar inte PUB. Och då blir det tyvärr mer ängsligt än tufft. Hur många hippa märken man än tar in.

Så heja Noko. Ni kommer att gå till jeanshistorien. Med en fantastisk historia, som just blev ännu bättre. (titanägg?)

HELLO IT'S Noko Jeans! from Noko Jeans on Vimeo.

Lys upp!

2009-12-04T16:28:00.003+01:00

Det är rätt mörkt nu. Exakt nu. Ändra på det genom att gå in på Fortums nya sajt och föreslå en plats som borde få lite mer ljus. Om din plats får mest röster blir den upplyst. På riktigt, såklart.

Det har inte hänt nåt sen förra året.

2009-12-04T10:31:00.001+01:00

Folk googlar fortfarande google. (via Dagens Media)

Ny Youtubeklassiker

2009-12-03T14:22:00.001+01:00

Smacka på en logga, vilken som helst, och jag lovar att det funkar. Tack Sebbe.

Nu är jag hemma igen.

2009-12-03T13:55:00.003+01:00

Fem dagar har gått utan att jag har tänkt på jobb. De fem bästa dagarna på mycket länge. Istället har jag åkt flygplan, långa (höga?)hissar och gula taxibilar. Druckit margaritas, bellinis och Vitamin Water. Gått i solen (utan halsduk!) och bläddrat bland böcker och färgsorterade tröjor i överdrivet konceptuella butiker.

Ibland åker man bort och inser att det är riktigt kul att komma hem igen. Ibland är det precis tvärtom. Nu är det tvärtom. Jag känner mig väldigt oinspirerad. Inte så att jag vill ta livet av mig. Jag vill bara inte jobba.

Vi hörs när dimman har lättat.

Reklamsveriges bästa nyhet på mycket, mycket länge.

2009-11-26T16:43:00.002+01:00

Resumé värvar Madame Börje. På riktigt.

Phu.

2009-11-25T20:55:00.004+01:00

Diskussionen fortsätter. Jag är jätteglad för alla kommentarer, medhåll eller mothåll. Och alla uppmuntrande ord, naturligtvis. Det känns toppen att den här bloggen fortfarande i första hand är en plats för folk som faktiskt vill diskutera kommunikation och sånt som har med det att göra.

(Sen kan jag inte nog förtydliga: Jag har verkligen ingenting personligt emot Ulf Strömqvist eller hans byrå. Jag är övertygad om att de gör ett utmärkt jobb med det de åtar sig. Styrelsen har säkert goda, om än tystlåtna, skäl för sitt val. Och självklart ska alla människor få en chans. Ni som brukar vara här regelbundet vet att jag ofta har fel och ändrar åsikt därefter. Men min spontana känsla står fortfarande fast: Komm behöver en visionär och karismatisk ordförande som är respekterad i branschen. I alla fall om förbundet ska fylla den opinionsbildande funktion som det skapades för.)

Det här blir mitt sista inlägg på en vecka ungefär. Semester väntar. Jag tänker hålla tyst och reflektera över min galenskaper. Vi hörs om några dagar!

Här kan ni förresten titta på avrundningen på höstens galenskap Supporterlaget. Två små filmer om två fantastiska personer som förtjänar all uppmärksamhet de kan få.

Historien om det fula salladsbladet

2009-11-24T14:49:00.004+01:00

Häromdagen läste vi ett gammalt nummer av Filter på jobbet. Där stod det om en produkt som lanserades i Sverige 1994. Den hette raketsallad. Raketsalladen var pepprig och bitter och stacks i munnen. Lanseringen var en katastrof.

Om jag hade fått raketsalladen på mitt bord hade jag sagt till företaget som försökte lansera den att de skulle lägga ner. Lyssna på era kunder, skulle jag säga. Försök inte pracka på dem något de inte vill ha. Tänk nytt istället. Prova en annan sallad som folk gillar mer.

Problemet är att jag då hade gett min kund ett bedrövligt dåligt råd. För genom enkel semantik är raketsalladen idag en stapelvara hos alla svenskar med matmässig självaktning. Vi kallar den visserligen för ruccola. Men produkten är precis samma.

För några veckor sedan tipsade jag ju om Rory Sutherlands TED-talk om perception. Det är precis samma sak. Man KAN faktiskt få människor att ändra uppfattning utan att ändra produkter och tjänster. Inte genom att ljuga, tvinga och luras, men genom att sätta ett nytt ljus på dem. Ibland är det så enkelt som att byta namn.

I allt tjat om "på riktigt" är det lätt att glömma att "på riktigt" faktiskt skapas i folks huvuden. Och det är där vi måste vara.

Vad tusan gör vi nu?

2009-11-24T14:34:00.003+01:00

Vi har alltså fått en ny ordförande i Komm. En enig styrelse har tydligen kommit fram till beslutet, så jag hoppas att Ulf Strömqvist inte tar det personligen när jag säger: Vad fan tänkte ni på?

Reklam/kommunikationsbranschen är mitt i brinnande lågkonjunktur. På varje byrå med självaktning jobbar folk som illrar för att hitta sig själva i allt det nya. Alla jag har druckit en kopp kaffe med det senaste året har haft samma tankar och diskuterat samma saker. Byråerna måste förändras. Vi måste professionaliseras. Kommunikationen måste upp på agendan i näringslivet, och det är vi själva som måste släpa den dit. Det händer enormt mycket omkring oss och vi måste ta i från tårna om vi ska ha en chans att hänga med.

Vi har ett Komm-förbund i kaos. Folk har sagt upp sig, Guldägget saknar sponsorer och VD är i blåsväder.

In träder en ordförande som aldrig har synts till i debatten. Vars byrå inte är en inspiration för någon. Som är urtypen för vad reklambranschen har varit, men inte kan fortsätta vara. För då går vi under. Faktumet att pressmeddelandet ekar tomt av alla typer av visioner gör mig inte direkt lugnare.

Den här dagen blev plötsligt ännu mer november.

Tack och ja tack.

2009-11-23T11:26:00.003+01:00

På kontoret och här på bloggen debatteras det vilt. Jag är uppenbarligen den enda i hela världen som inte gillar Radiotjänsts "Du är hjälten"-grej. Jag försöker ändra mig, på riktigt. Jag försöker se det ni ser. Jag gör det fortfarande inte. Vi får helt enkelt vara överens om att inte vara överens.

Däremot blir jag lycklig av live-körerna på NK, Sergels Torg och i Gallerian.

Man kan diskutera i evigheter om flashmob är rätt benämning på aktiviteten. Man kan också tycka att T-mobile har gjort det här i typ ett år nu. Men för min del spelar det ingen roll. Det här gör mig glad. Det är rätt i tonaliteten. Det är toppen. Men är det arrangerat eller blir människorna överraskade på riktigt?

Om Radiotjänst var min kund skulle jag jobba järnet med att tänka ut hur man ska göra det möjligt för människor att tacka varandra. Jag skulle vilja göra det möjligt för vem som helst att arrangera ett tack för sin kompis. För dels skulle det bli en anledning att diskutera TV-avgiften. Och dels så slutar alla diskussioner om den här kampanjen med att någon säger: Jag vill att de ska sjunga för mig på bussen.

Dagens Anders

2009-11-19T19:26:00.003+01:00

"Om vi ska såga av den gren vi sitter på, får vi såga långsamt."
- Anders Halvarsson

Det är såna här små guldkorn som gör att vissa kunder helt enkelt är lite roligare att jobba med.

Funderingar.

2009-11-19T19:18:00.004+01:00

Sånt här finns bara på internet. Människor som bakar muffins i form av hamburgare och plåtar dem på en Coca-Colahandduk. I verkligheten har i alla fall inte jag någonsin träffat dem.

Innan jag började jobba med reklam trodde jag att copywriters mest hittade på reklam och skrev reklamgrejer. Typ filmmanus, annonser, webbtexter och sånt. Nu vet jag bättre. En copywriter lägger 45% av sin tid på att skriva manifest. Du vet såna där texter som berättar vad det här företaget egentligen sysslar med och varför de egentligen gör reklam. Sida efter sida. Företag efter företag.

I övrigt läggs 20% av tiden på att skriva pressmeddelanden och resterande 35% på att vänta på att saker ska komma ut ur skrivaren.

Nu vet du.

Jag gillar något!

2009-11-17T17:18:00.003+01:00

Jag är överlycklig. Jag trodde att jag hade trillat ner i diss-träsket för gott. För ärligt talat tror jag inte att jag har skrivit ett positivt inlägg på flera veckor. Sorgligt. Men här kommer det: Rädda julen.nu, en kampanj för Alladin.

Jag hörde den omnämnas på P4 igår (dock utan varumärkesnamn, för det får de inte säga, men det var ju svårt att inte fatta vad de menade. Får man jobba med såna varumärken är det ju bara att tacka och bocka). Det går helt enkelt ut på att man går in på sajten, röstar på den bit man gillar mest, och den som får minst röster åker ut och ersätts av en nykomling. Angeläget, interaktivt (på riktigt), positionsförstärkande, skapar spänning i ett lite trött varumärke. Inte så hög produktionskvalitet kanske, men det gör liksom inget. Får jag gissa att det här gör ett bra mycket bättre jobb för Alladin än de senaste årens sega filmer?

Däremot hade jag hellre velat rösta bort en än rösta på min favvo. Det är nämligen rätt många bitar som är helt okej, men några som man verkligen hatar. Det känns viktigare att bli av med dem, än att just min favorit (trillingnöt) får vara kvar. Nåja, passa på att rösta!

Tack, men nej tack.

2009-11-16T14:30:00.006+01:00

Jag älskar Radiotjänst. Du älskar Radiotjänst. Alla älskar Radiotjänst. Några Guldägg och 100-wattare senare råder det ingen tvekan om den saken.

Att ta ett riktigt lyckat koncept vidare är jättesvårt, framför allt om det inte finns en naturlig fortsättning inbyggd i det (tänk ICA). Tyvärr märks det på nya kampanjen tackfilm.se. Där kan man ladda upp en bild på sig själv och på så vis bli med i filmen. Jag förstår grundtanken. Vi fortsätter tacka, men gör det interaktivt. Mer av samma, men ändå inte. Så här blev min film:

Problemen är flera. Tekniken är väldigt gammal, så det blir inget nyhetsvärde. Filmen är lång och mörk och väldigt reklamig (konstigt nog mil ifrån de gamla filmerna vi alla älskar). Det blir inget underhållningsvärde. Jag får inte lära mig något jag inte visste förut, så det blir inget informationsvärde. Och är det något reklam måste ha, så är det värde. Framförallt om man vill att människor själva ska vara aktiva i att skapa den.

Veckans bästa pudel.

2009-11-13T15:43:00.003+01:00

Björn Rietz förklarar på sin blogg vad som egentligen hända på 100-wattaren. Ett jättebra inlägg (förutom hänvisningen till dansarna som "grottkvinnor". Högst oklart vad det betyder, eller har med saken att göra) som får mig att gå från förbannad till förstående. Alla gör misstag. Bara de som inte förstår när det har blivit fel kan man bli sur på.

Om bara Vattenfall kunde lära sig av det här.

Grattis Frau Mård!

2009-11-12T10:56:00.004+01:00

Malin, Simon, Peter och Lotta en fin dag i augusti i år.

Jag har känt Lotta Mårlind sedan hösten 2006. Första gången jag såg henne gled hon i på kontoret insvept i en lyxig jacka med pälskrage, med stora mörka solglasögon och Sosta-latte i handen. Jag blev lite rädd och lite avundsjuk.

Tre år senare är jag glad varje dag över att få jobba med en så begåvad människa. Lotta är en person som struntar i vad andra tycker. På riktigt. Som alltid står för vad hon tycker. På riktigt. Som peppar alla i sin omgivning, som gläds med andra när det går bra och spottar i nävarna när det går dåligt. Som sliter dag och natt i 12-centimetersklackar från Bottega Veneta. Som lyckas vara tvåbarnsmamma, AD-legend, modegalning, globetrotter och vän på samma gång, utan att det blir sådär präktigt perfekt.

Idag fyller Lotta år och jag vill bara säga stort grattis. Och tack för att du gör varje dag lite roligare.

Min nominering till 100-wattare samt Titanägg.

2009-11-11T16:47:00.002+01:00

Det här kanske inte är kommunikation. Men det är kreativt. Och det har gett effekt. Verkligt inspirerande.

DN Debatt.

Arbetsgrupp: Ilija Batljan, Sveriges meste kreatör. Som tur är på ett riktigt jobb och inte på byrå skapandes reklam.

Du som älskar Apple och drömmer om att jobba med dem.

2009-11-11T16:33:00.002+01:00

Inte ens deras byrå slipper marknadschefen som undrar om "vi inte borde få in lite mer julkänsla i det här?"

Tipstack till Mattias.

Jag har fått en invite till Google Wave idag.

2009-11-11T16:29:00.003+01:00

Däremot har jag bara en person att wava med. Och jag vet inte hur man gör för att söka om folk man känner också har det. Hjälp?

Att säga självklarheter och låtsas som att det man säger är något nytt och/eller intressant.

2009-11-10T10:28:00.002+01:00

Jag vet inte hur många såna här inlägg jag har läst de senaste åren. (Det handlar om internets framtid. Mikrobetalningar, den semantiska webben, sociala rekommendationer etc mm). Och det är väl bra. Men klockan ringer (jättehögt). Vi har hört det förut. Inte ungefär det här. Utan exakt det här.

Jag börjar tro att hela konsult- och föredragsvärlden är som subprimemarknaden. Man tar en idé och packar om den och packar om den igen och igen och lägger på en massa tusenlappar varje gång. Tillslut är marknaden full av snarlika artiklar och föredrag som ingen vill låtsas om. Panik, kollaps och statlig sanering är att vänta.

Tipstack till helavärlden@twitter.com

Förresten hade jag min första föreläsning som kursansvarig på Berghs idag. Det gick inte så jättebra, tror jag. Tur att jag har typ 20 lektioner kvar för att bättra mig.

Sluta tjata nu, här är det.

2009-11-06T13:32:00.004+01:00

Utsikt från min middag igår.

Igår var det som sagt 100-wattaren. Festen har välbehövligt flyttats från Stadshuset till Frihamnen. Man fick god mat och betydligt mer vin än tidigare. Minglet kändes mer avslappnat. Vinnarna var i stora drag väldigt värdiga (undantag finns, men det är ett annat inlägg). Det blev till och med lite dans på slutet.

På scenen fick 80% medelålders män i kostym ta emot priser. Däremellan fick man titta på tjejer som strippade. Japp. I kid you not. Typ 35 sekunder in i den här filmen kan ni titta själva.

Jag vet inte vem som kom på idén att min mat skulle ackompanjeras av kvinnliga tuttar, magar och rumpor. Inte en gång, utan tre. Jag vet inte vem som tycker att det är kul att folk lite generat måste fästa blicken på vad som helst utom scenen, och försöka dra något halvtaskigt skämt för att lätta upp den besvärade stämningen. Men ganska många personer måste ändå ha godkänt katastrofen innan den inträffade.

Det är aldrig okej att använda människor så här i professionella sammanhang. De kan vara tjocka, smala, unga, gamla, Moulin Rouge-utklädda eller vad som helst. Jag vill inte se deras kroppar när jag äter. Jag vill inte förtydliga att i vår bransch är det männen som har makten, och kvinnorna som ska underhålla dem. Jag vill inte titta på bröst och skrev (som tillhör tjejer i min egen ålder) när jag ska ta emot pris för ett jobb jag och mina kollegor har slitit med i månader. Det är inte festligt. Det är ovärdigt.

Jag vill inte att det här ska ha något att göra med att tävlingen numer drivs av enbart medelålders män. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen hade blivit så här om Pia Grahn hade varit kvar på Reklamförbundet.

Uppdatering: Sveriges Annonsörers Anders Eriksson låter hälsa att varken han eller Björn Rietz har varit inblandade i själva galan och underhållningen, och har alltså inte varit med och valt stripshowen. Det gläder mig. Samtidigt kan jag tycka att man som chef och arrangör av ett sånt här event borde ha lite koll på vad anställda och eventbolag hittar på. I alla fall om det ska visas för 800 personer. Visst?

Inspirerad av

2009-11-06T12:10:00.002+01:00

Jag vet inte om ni följer Lilla Hastnacken på Twitter. Gör det. Det är min kompis Petter och han är inte riktigt klok.

För ett tag sedan försökte vi ju lansera Fnitter, tjänsten där alla roliga tweets hamnar. Det gick sådär. Inspirerad av Lilla Hastnackens flöde från gårdagskvällen, har jag en ny idé: Tjänsten bitter.com

Alla som har en bitter kommentar markerar den med #bitter. Sen samlar man ihop dem till ett härligt flöde av Sveriges samlade bitterhet. Tänk. Internets viktigaste funktion samlad på ett ställe!

Vem är på?

Sagan om när det gick bra

2009-11-06T11:55:00.003+01:00

För ganska exakt ett år sedan satt jag i ett nervöst möte med min chef Jocke. Jag tänkte be om en konstig sak. Jag ville att han skulle ge mig tre månader som copywriter. Jag hade irrat runt i Garbergs lokaler i två år, och varje dag blev det lite tydligare att jag ville vara som dom. Sandra, David, Rebecka, Stefan, Johan. Copysarna. De som fick vara smarta, roliga och hittepåiga, de fick åka på filminspelningar, de fick SKRIVA. Jag hade ingen sån utbildning, ingen erfarenhet, ingen credd. Men jag ville göra allt det där.

Och jag fick som jag ville. Några månaders pröve. Jag fick den ruttade Petter vid min sida och jag fick ett uppdrag. Och satte mig ner och skrev mitt livs första reklamfilmsmanus.

Vi ser en bil som kör i ett villaområde.

VO: Vi på NetOnNet vet att det kan vara svårt att hitta till våra Lagershopar.

Klipp till en familj med mamma och två barn i bilen. Mamman ser förvirrad ut och lutar sig fram för att se en vägskylt. Vi hör en röst som självsäkert säger ”Du inte tro jag hitta? Vänster om 50 meter”. Och därefter ”nu du köra rakt fram”. Kameran zoomar ut och vi ser en handdocka i form av en apa som sitter i passagerarsätet. Han slår på GPS:en.

VO: Därför kan du nu bli guidad till NetOnNets Lagershop direkt i din GPS. Av Alejandro Fuentes Bergström till exempel. Provlyssna och välj din guide på netonnet.se

Klipp till bilen som kör in framför NetOnNets Lagershop. Vi hör apan säga: ”Jag hitta alltid! Nu är vi framme vid NetOnNets Lagershop!”

Packshot: NetOnNet Lagershop – lite sämre lägen, mycket bättre priser

Alejandro var tyvärr upptagen av ett annat gig (som senare fick både Silverägg och Guldskrift), men idén blev godkänd.

Igår fick vi gå upp på scenen och hämta en 100-wattare för den kampanjen. Jag är fortfarande alldeles hoppig av glädje.

Minns ditt 00-tal

2009-11-05T10:19:00.005+01:00

En av de sämsta känslorna som finns är när man är trött på något. Den kommer så oväntat. En dag ser man något man ganska ofta ser. Och istället för att bemöta det med en axelryckning blir man irriterad. Tröttheten har slagit till. Och den är inte kul.

Kanske är det för att en decennium håller på att ta slut som det känns som att man är extra trött på saker just nu. Man orkar liksom inte en enda minut till. Av exempelvis:

Indieskägg. När folk ska recensera Local Natives är det som att de halvvägs in i artikeln inser att det faktiskt är nog nu. Vi KAN inte hylla ett till sånt här gäng. Kvoten är fylld, iPoden också, nu får ni ta och raka er.

Tokroliga amerikanska indiefilmer. Jag vet inte i vilken ordning de har kommit. I sörjan av Napoleon Dynamite, Eagle vs Shark, Expired och Juno har man glömt bort vad som var vad. Så när trailern för Away We Go dök upp på bio kände nog en enig publik att det var dags att börja ladda för Metropia istället.

Murrmysig inredning på restauranger. Allt är tyg. Så himla mysigt. (Förresten älskar jag huvudpersonens tankar i Anteckningar från en liten Fiat, att det tråkigaste som finns är fåglar. Och det enda som är tråkigare än fåglar är gardiner)

Substantiv i bestämd form singular.

Vad kommer du att kasta ut ur ditt liv i år, för att nostalgiskt plocka fram år 2018?

Telefonsamtal 4/11 2009 kl 14.54

2009-11-05T10:12:00.002+01:00

N: Hej det är jag.

D: Har du sett det har du sett det har du sett det?

N: Att Komm har gjort en annons?

D: Ja.

N: Nej. Jag har ju varit i London. Men jag har sett ert svar på den.

D: Ja, för det finns ju på INTERNET.

Vilket sammanfattar problemet och lösningen på ett ganska tydligt sätt.

Här är svaret, förresten. Originalannonsen har jag fortfarande inte sett, utom på en pytteliten bild på Dagens Media. Jag har ju varit i London.

Jag jobbar härifrån snart.

2009-11-02T11:12:00.003+01:00

Några dagar i London kan tunna ut bloggposterna. Vi hörs snart!

Dagens ord: Reklamslalom

2009-11-02T11:03:00.003+01:00

Reklamslalom är den sport man som reklamarbetare ägnar sig åt när man har en bra idé och strax därefter upptäcker att någon annan redan har gjort den.

Sporten går ut på att svänga sin idé åt olika håll för att skickligt undvika att krocka med andra idéer. Den som på kortast tid tar sig igenom hela banan vinner.

Man kan förhålla sig till sporten på olika sätt. Vissa vägrar kategoriskt att delta. Finns det en slalombana, tänker de inte köra den.

Andra ser sporten som en utmaning, och manövrerar kring portarna med stor elegans.

En tredje grupp, som företrädelsevis jobbar på stora byråer, kör helt enkelt rakt igenom banan utan att svänga.

So what om någon annan redan har gjort det. Vi har större budget. MOAHAHAHAHA!

2009-10-30T13:47:00.002+01:00

Det blir visst någon slags bloggflod idag, men så är det ibland. Det här handlar lite om det där med pengar som jag skrev tidigare. Frågan är: Varför påstår folk att gratisjobb brukar vara roligare/mer kreativa än betalda jobb?

Det finns någon slags sanning i reklambranschen som låter typ såhär:

1. Små kunder är roligare än stora kunder.

2. Välgörenhetskunder är roligare än kommersiella kunder.

3. Det är roligt att göra reklam för roliga produkter. Typ mode, smink, godis.

Jag kan inte påstå att något av de här påståendena stämmer för mig. Jag har jobbat med jätteföretag som Telenor och pytteföretag som Compricer. Med välgörare som Action Aid och superkommersiella typer som NetOnNet. Med roliga produkter som Dumle och tråkiga produkter som pappersmassa. Det enda sambandet mellan kunderna och arbetsglädjen är att det är helt oförutsägbart och 100% personberoende.

Det finns jätteföretag som är supersnabba och modiga. Det finns välgörenhetsorganisationer som är stockkonservativa och giriga. Det finns politik, latmaskar och idioter överallt. Och nytänkande, klokskap och visioner.

Jag tror att de här sanningarna bara lever vidare för att företagen som hamnar i roligt-lådan tjänar så mycket på det. De hoppar mellan byråer och får gratis service genom att lova kreativ frihet och annat trams. Men jag vill inte ha er kreativa frihet, jag vill hjälpa er att lösa era problem. Och intressanta problem finns på de mest oväntade ställen.

Till exempel här. Mina drömkunder just nu, utan inbördes ordning:

1. Åhléns
2. CityGross
3. Grönsaksbutiken Aubergine på Nytorgsgatan
4. Nynäshamns Kommun
5. Tidningen Filter

Vilka är dina?

Han är tillbaka.

2009-10-30T11:35:00.002+01:00

Eller det har han varit ett tag, men jag har glömt att skriva om det. Tack Philip för påminnelsen.

Madame Börje har alltså börjat terrorisera reklambranschen igen. Han är allt det som kommentatorerna på Resumé misslyckas med. Och han har döpt sitt korståg efter den här bloggen.

Jag känner mig hedrad och förolämpad i en behaglig blandning.

Det man kan ta betalt för ska man aldrig göra gratis.

2009-10-30T09:57:00.002+01:00

Mattias Åkerberg är en trevlig kille som driver Sveriges kanske mest populära reklamblogg, Please Copy Me. Av någon anledning skriver han just idag ett inlägg som jag har gått och sugit på ett tag, men inte vågat skriva. Tack för dörröppningen!

Det handlar om pengar. Det ska man helst inte prata om, framförallt inte om man är höginkomsttagare. Det handlar om att man som någon slags branschpersonlighet förväntas jobba helt sinnessjukt mycket utan att få betalt. Vi är kapitalismens sista socialistgren. Och att man lite till mans börjar känna att det är nog nu.

Jag antar att man extra lätt hamnar i fällan när man är ung och oruttad. Man vill ju så hemskt mycket. Och blir så oerhört smickrad. Föreläsning? Visst. Gästkrönika? Varför inte? Gästtwitter? Pro-bonojobb? Jury? Blogg? Ledningsgrupp? Extraknäck?

För mig rann bägaren över i somras när jag gjorde ett extrajobb på semestern. Inte för att det var kul, utan för att jag inte var tillräckligt bestämd med att jag inte ville. Jag satt mitt i juli och skrev grejer som ingen människa är intresserad av för i princip inga pengar alls. Några veckor senare fick jag reda på att personen som gjorde formdelen av jobbet fick fem gånger så mycket betalt som jag. Fem gånger. Bara för att han var bättre på att inse att ska man göra ett skitjobb, ska man ha betalt för det också. Jag är inte sur på någon utom mig själv. För att jag helt enkelt är en mespropp.

En stor anledning till problemen tror jag är att det är väldigt hemligt vad man tjänar på olika saker. Jag vet inte mina kollegors löner, eller mina föräldrars. Jag vet inte vad journalister får för en krönika eller vad frilansare fakturerar för att skriva en hemsida. Och ärligt talat har jag svårt att se att det gynnar någon annan än arbetsgivaren.

För att bidra lite till ärligheten kan jag säga att jag inte tjänar några pengar alls utom min månadslön från Garbergs (det som Mattias kallar kakjobb). Trots att jag nog lägger 50% av min tid på andra jobb. Bloggen, jurys, föreläsningar, paneldiskussioner, ta hand om förvirrade studenter. Skillnaden för mig är att det också är kakjobbet som är det överlägset roligaste. Vilket kan få mitt beteende att verka en aning irrationellt.

Det ska jag försöka ändra på nu. Lika bra att jag skriver det här, så har jag större chans att hålla fast vid det. 2009 var bonusjobbens år. 2010 blir kakjobbens. Förhoppningsvis blir varje jobb bättre om man får skäligt betalt. Och jag blir lite trevligare att ha att göra med. För som Mattias säger: Det är ju inte välgörenhet vi sysslar med. Det handlar om att vi lägger vår tid och energi gratis till förmån för vinstdrivande företag.

Alltså: För utbildning, för min familj och mina vänner, för saker jag verkligen tror på. Annars får ni dessvärre hosta upp.

Trevlig allhelgona!

Det faktiskt het sjukt.

2009-10-28T14:10:00.002+01:00

Reklamtvåorna på Berghs (som invaderar diverse byråer på sin praktik nästa vecka), även kända som Klassen, är med och tävlar i Melodifestivalens Webbjokern. Japp, är. Deras bidrag Promised Land har nämligen gått vidare efter flera cuts, och är nu en av 50 bidrag som är kvar. Mäktigt.

Men nu måste vi rösta rösta rösta så att de vinner! Så här gör man:

Med andra ord: Skicka ett sms med texten 122 till 72470.

Små lätta moln seglar på min himmel, min himmel som är blå.

2009-10-28T11:52:00.006+01:00

Den här veckan är den minst produktiva för hela året, enligt brittiska forskare. Efter två och en halv dag kan jag helt ovetenskapligt skriva under på att jag har sjukt tråkig och är oerhört frustrerad.

Däremot glimtade det till under ett par timmar igår när jag fick äran att träffa legenden Pugh Rogefeldt.

Han var både snäll och trevlig, och dessutom en jäkel på att spontanspela gitarr. Petter satte ihop en spellista till hans ära.

Om du bor i Västerås kommer du om ett par veckor få se vad vår förmiddags-jamsession resulterade i.

Nothing sucks more than that moment during an argument when you realize you're wrong.

2009-10-26T15:24:00.003+01:00

Reklam förr i tiden.

Den obegripligt tantiga sminkmärket Estée Lauder har av någon anledning vaknat upp en sin 50-åriga koma och fattat precis hur ett varumärke ska bete sig. På utvalda varuhus i New York erbjuder de människor att komma dit, bli sminkade med EL-produkter och bli plåtade av en riktigt bra fotograf. För 14-åriga modellwannbies? Nej, för alla människor som tycker att det är förbaskat svårt att hitta en bra bild på sig själv att använda som profilbild på sina sociala nätverk.

Det är interaktivt. Det är generöst. Det är på riktigt. Det är ett viralt fenomen som redan efterfrågas av folk i hela världen.

Kort sagt bra.

Sen vill jag också lysa upp din eftermiddag med det fantastiska stället ruminations.com Här skriver folk vad de egentligen tycker och tänker. Som ett ocensurerat Twitter. Och dessutom kan man gilla de olika inläggen, så att roliga grejer blir lättare att hitta. Tipstack till Olle.

100 ml Echinagard, 36 Strepsils och en Vicks Vaporub senare.

2009-10-26T13:38:00.004+01:00

Bild

Snart ska jag ha duvning i sociala medier med en kund. Jag försöker panikartat att förbereda mig. Något som slår mig är att alla dessa tjänster verkar vilja att jag ska bli kompis med mina kompisar genom just deras tjänst. Det är ju både jobbigt och rätt onödigt. Jag orkar liksom inte sitta och adda folk på 75 olika tjänster. Facebook connect, någon? Så kan man ju jobba därifrån sen.

Imorgon ska jag sitta i juryn för Guldlådan, i kategorin Effekt. På lunchen idag var jag på Apoteket för att bunkra upp med förkylningsjox. Jag var inte ensam, trots att Apoteket har reklamförbud sedan en tid tillbaka. Det ska jag komma ihåg när jag sitter i juryn imorgon. Ibland är man helt enkelt bara förkyld, helt oberoende av all reklam i hela världen.

Däremot köpte jag Vicks Vaporub av rent nostalgiska orsaker. Det får mig att tänka på när mamma läste världens bästa barnbok, Nikodemus P, för mig. Inte för att Vicks fanns med i bilden, men det känns som att det härrör från samma epok. Alltså 50-talet. Undrar om produkten lever helt och hållet på den typen av köp?

Förresten är Eventbox världens mest stressanda tjänst. Eller så har jag missuppfattat hur man använder den.

Fasen var avis jag är på alla som har höstlov den här veckan.

Bra

2009-10-23T12:16:00.006+02:00

Jag har ett system för att hantera musik i min iPod/iTunes/Spotify. Varje månad gör jag en lista som heter det månaden heter. Där lägger jag in alla låtar jag gillar. Om låten fortfarande är bra när månaden är slut, flyttas den över till listan Bra. När något har hamnat på Bra kan det aldrig försvinna därifrån. Det blir som en tidskapsel.

Nu börjar ju människor sätta ihop sina listor över decenniets bästa låtar. Jag tycker att det känns skumt. Dels eftersom många av de låtar som har präglat det här decenniet för min del är jättegamla. De skulle alltså inte få vara med. Dels för att jag var 15 år och gick i första ring på gymnasiet när 00-talet började. Och det jag gillade då är det inte ens kul att lägga på en spellista nu.

Därför får ni istället listan Bra av mig. Den har funnits i typ 3 år. Senaste låten som flyttades över är Relator av Scarlett Johansson och Pete Yorn. Det mesta är musik man blir glad eller kär av. Hoppas att ni gillar den.

Hämta här. Den är 85% hetero.

Och här är låtarna som borde vara med men som inte finns på Spotify (snälla fixa!):

I was dancing in the lesbian bar, Jonathan Richman
The only loving boy in New York, Parker Lewis
Tunnels, Arcade Fire
Blow my mind, Robyn
Jack u off, Robyn
Regntunga skyar, Robyn
Du är allt jag vill ha, Jakob Hellman
Framåt är bakåt och bakåt är fel, Peggy Lejonhjärta
Dansa och slåss, Peggy Lejonhjärta

Tack Christel.

2009-10-23T09:54:00.001+02:00

Läs det här innan ni börjar hetsa era favoritbloggare.

Man kan dö av att bloggar för mycket.

Sorry.

2009-10-22T17:52:00.002+02:00

Imorgon ska jag blogga. Jag lovar.

300kr.se

2009-10-20T10:25:00.003+02:00

Försäkringskassan är ansvariga för tandvårdsbidraget som varje år delas ut till alla Sveriges 20 till 29-åringar. Trots att vi har 300 kronor innestående varje år (motsvarande en gratis kontroll vartannat år) är det tydligen få av oss som utnyttjar det. Det måste vi göra något åt.

Kampanjen 300kr.se drog igång i morse klockan nio, och under fyra dagar kommer rabattcheckar från en massa olika företag att släppas var tionde minut. Skynda att fynda!

Innan kampanjen drog igång hade sajten 40 000 besök. När den öppnade inträffade den obligatoriska serverkollapsen. Människor är tydligen rätt intresserade av 300 kronor, trots allt. På tal om gårdagens TED-talk om att preception är allt, är det inte så konstigt att vi lätt kan skita i ett bidrag på 300 kronor men gå bananer över ett presentkort på samma summa. Förhoppningsvis får den här kampanjen oss att i alla fall reflektera över det.

I sin ledare i DN häromdagen tog dock Malin Siwe upp en intressant aspekt att det hela: Får statliga myndigeheter samarbeta med företag?

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Måste statliga myndigheter klara sig själva, eller är det viktigare att människor kollar sin syn och sköter om sina tänder? Min totala besatthet av problemlösning får mig att luta åt det senare. Vad tycker du?

TED time!

2009-10-19T10:21:00.002+02:00

Inget är så trevligt som att starta veckan med ett mått av klarsynthet. Gårdagens TED-mail innehöll den här fantastiska filmen. Rory Sutherland pratar om konsumtion, värde och reklam. Och löser typ alla världens problem på vägen.

Jag tror att Rory har helt rätt i att det är svårt att få människor att vilja konsumera mindre. Men att vi relativt lätt kan börja konsumera andra saker, sånt som varken sliter på miljö eller social rättvisa. Exemplet med Diamond Shreddies har vi ju haft uppe här på bloggen tidigare, och jag tycker inte att det blir sämre med åren.

En annan intressant grej är att trots att föredraget handlar om perception, pratar han hela tiden om beteende. Om olika vägar för att ändra beteende, där de dyra oftast är de svåra. Men problemet är ju att hjärnan tänker 95% samma tankar som igår. Det är skitsvårt att komma på preussarnas potatislösning. Det är skitenkelt att göra en reklamkampanj som berättar för folk att de ska äta mer potatis. Och så länge vi byråer tar betalt för att göra kampanjen och inte för att leverera resultaten, kommer tyvärr potatiskonsumtionen att stå still.

Sen måste man ju bara älska hans jämförelse mellan mat och sociala medier.

Kolla på filmen nu! 17 minuter har du.

Nu kommer ett sånt där genusinlägg igen. Åh vad jobbigt.

2009-10-17T16:48:00.005+02:00

I veckan har det varit debatt om könskvotering till olika utbildningar. Centrum för rättvisa driver process mot Lund universitet som har tagit in killar med betydligt lägre betyg än tjejer.

Jag hoppas verkligen att Centrum för rättvisa får rätt. Lunds universitet verkar ha fått det här med kvotering helt om bakfoten. Det handlar ju inte om att lyfta in personer med sämre kompetens bara för att de har ett visst kön. Kvotering är ett verktyg som används för att jämna ut skillnader som uppstår för att en outtalad kvotering ger en viss grupp systematiska fördelar.

Det är en jätteskillnad på att kvotera in kvinnor i styrelser eller män på dagis, och att låta människor med sämre betyg gå föra i kön. När vi tar in på högskolan har vi gemensamt bestämt oss för ett absolut verktyg som alla utvärderas efter. Man kan tycka vad man vill om betyg. Men det är väldigt svårt att påstå att de leder till att kvinnor systematiskt väljer in andra kvinnor på veterinärutbildningen, och att vi därför måste kvotera in män.

Dock är det intressant att det är sån vansinnig debatt så fort kvinnor ska kvoteras in någonstans (vilket de fortfarande väldigt sällan gör). När det är män som ges fördelarna är det märkligt tyst. Vi pratar om huruvida det är lagligt eller inte. Men ingen verkar ta upp kvoteringsmotståndarnas slagträ nummer 1: Att om man män kvoteras in på utbildningar kommer alla kvinnor gå runt och ifrågasätta deras kunskap hela tiden, och så vill inga män ha det. Eller vill de det?

Det är aldrig för tidigt.

2009-10-15T21:03:00.002+02:00

Melodifestivalen. Just när man tänkte att fenomenet var riktigt jäkla uttjatat (igen) så gör de det. Webbjokern är nog en av årets bästa affärsutvecklande idéer. Plötsligt fylls min Facebook och Twitter av Melodifestivalen ett halvår innan de där vedervärdiga veckorna på vårvintern när allt (ALLT!) handlar om Lena PHs urringning och vem som sprang gråtande av scenen.

Men när det ändå är igång: Varför inte spana in praktikanterna som dyker upp på er byrå om ett par veckor? Reklamtvåorna på Berghs har gjort ett mycket ambitiös bidrag. Självklart har ni min röst. Ni kan också engagera er i Klassen på Facebook.

Bra jobbat, SVT.

Verkligheten ringde och undrade vad fan det är du håller på med.

2009-10-14T12:49:00.005+02:00

Jag grät på väg till jobbet idag. Det har aldrig hänt förut. På vägen hem, visst. Men att tårarna kommer redan innan dagens skörd av obegripliga korrsvängar, sågade idéer och inställda helgplaner? Det var något nytt.

Jag lyssnade på P3 Dokumentär om Dagmar Hagelin. Dagmar var en 17-årig tjej som blev kidnappad av militärjuntan i Argentina 1977. Hon kom aldrig tillbaka, och 30 år senare försöker hennes pappa Ragnar fortfarande få reda på vad som hände.

Jag vet inte vad som var sorgligast. Att hon blev kidnappad. Att så många andra blev det. Att det fick pågå utan att omvärlden gjorde något. Eller att den gamla farbrorn som låter lite lite som Alejandro Fuentes Bergström fortfarande har svårt att hålla rösten stadig när han pratar om henne.

Sätt din brödtextångest i lite perspektiv.

Ladda ner dokumentären här.

Eller se filmen Buenos Aires 1977.

Ibland har man roligare än annars på det här jobbet.

2009-10-13T19:35:00.002+02:00

NetOnNet öppnar ny Lagershop i Linköping om ett par veckor.

Pontiak gör gps-röst, radio, tv och themesong.

Dom gjorde det!

2009-10-13T11:02:00.003+02:00

Jag har hört rykten om att det här var originalidén till How Hetero, men att det tekniskt inte gick att fixa i somras. Nu går det. Och jag älskar er för att ni orkade göra det igen.

Jag undrar om det här eller SAS Globe of Fortune kommer att bli nästa års Guldägg.